Utan att darra på rösten

Ja alltså, vi bestämde oss för att skippa julskiten. Alltså allt som har med stress att göra. Och bara hitta på sånt vi själva gillar.
Så det blev ingen vanlig julmat. Bara restaurangkäk i stora lass som vi hämtade färdigt från världens bästa hak. Jo, jag hade hackat löken...
Och så skippade vi alla julklappar.
Som min skolflicka så fint uttryckte det:
- Julklappar kan man få när man behöver det.
Hon är klok som vanligt.

Bild: Tony Youngblood

Men vinterträd har vi. Ute, med en massa fina ljus. Och mistel så vi får pussas. Det är bara att ställa sig under den och vänta.
Och tonåringen ville ha en speciell sorts platta som börjar på I. Det fick hon. Vi beställde den på internet och den kom lagom till skollovet.
Hon kallar den en julklapp och det är helt ok. Fast skolflickan tycker att hon också borde få en likadan utan att behöva kalla den julklapp. Och det får hon ju, vi kan faktiskt beställa en åt henne också.

Lyx är det väl att kunna göra som man vill och ha råd att ge bort sånt någon önskar och behöver.
(Om nu plattor på I kan räknas dit, vilket väl är lite tveksamt)

Sen är det ju det här med snön. Nu vet vi inte längre vart vi ska lägga den. Högarna runt huset är gigantiska. Man kan gräva jättegrottor i dem. Och vi äger ingen snöslunga.  Så man får kasta snö för hand flera meter.
Rätt OK. Man slipper åka iväg och nyttja maskiner på lokal.
Och kan mysa tillsammans när det mörknat och ishinkarna frusit så att man kan sätta värmeljus i isen.
Det blir skitfint.

Jul förresten.
Vad är det? På riktigt? Jag vet inte själv faktiskt. Det där med jesusbarn och sånt hör ju knappast ihop med granar och en massa griskött.

Om det fanns ett sånt barn var det väl ett rätt fattigt barn. Och som jag minns det blev de tvungna att fly illa kvickt med ungen till Egypten. En flyktingunge som lika gärna kunnat bli utkastad även från Egypten skulle jag tro. Som vi kastar ut ungar härifrån.
Jul borde väl handla om att ta emot och ta hand om såna ungar som måste fly hemifrån, var än hemma är.
Barn som har det knepigt alltså.

Fast jul kanske egentligen är en gammal hednarit. När det är som mörkast slaktar man det man har och hoppas att ljuset ska återvända. Att köttet ska räcka till det föds nytt kött och tills det går att hämta mat från jorden. Att liksom våga hoppas på att man överlever den här vintern också fast det snöar metervis och är kallt som i ett frysfack.

För oss är julen i alla fall några dagar när vi har brytt oss om varandra och försökt ta reda på mer om hur vi ska leva för att alla ska ha det bra.
Jag är rätt lycklig jag som har människor som bryr sig.
Och för att jag har någonstans jag kan kalla hemma. Riktigt hemma.
Så jag kan säga God jul utan att darra på rösten.

Målning av Katie. m. Berggren

God jul allihopa!

När skolan monterar ner, skapas jobb ... men vem tänker på barnen?

När man har barn har man inte tid att tänka så mycket.
Men i går rasslade det till. Två av mina ungar har ju en andrafamilj som är lika mycket hemma som hemma hos mig även om de flyttat hit på heltid. De har alltså en massa värderingar som kommer från några andras bild av hur det ska vara med saker och ting.
En del av de värderingarna delar jag, andra vet jag inget om och en del tycker jag inte alls likadant om. Det får man handskas med även om det kan kännas knepigt ibland.
Som det här med att göra läxor.

Jag tycker inte man ska ha läxor när man går i lågstadiet, knappast i mellanstadiet heller och sedan... nej jag tycker man ska göra skolarbetet på skoltid och få den hjälp man behöver för att göra det av människor som är utbildade för sånt.
I alla fall så länge det är skoltid hela dagen. Om det finns "håltimmar" för läxläsning på skoltid Ok - men då ska skolan ha folk där som kan hjälpa till med läxläsningen i den mån det behövs.

En av mina ungar har växt upp i en familj som tycker att läxor är självklara, nyttiga och viktiga.
Och hon tycker att jag också ska tycka det och hjälpa henne med matte och historia och svenska och gudvetallt.
Det är klart att jag svarar på direkta frågor, pratar om ämnena, visar böcker och sånt, men alltså.... ska ungar aldrig vara lediga? Och om man inte har en äckligt intellektuell morsa eller farsa, ska det vara kört då?
Eller det här med läxhjälpsköp via RUT. Säg att man köper en timme i veckan för 250kr (efter avdrag)/timme. Tusen kronor i månaden för någon som kommer och gör skolarbetet med ungen. Skolan är obligatorisk, skolan ska vara gratis. Skolan ska erbjuda undervisning som är individanpassad och ska ge varje barn det varje barn behöver för att utvecklas optimalt.

Vilka familjer kan köpa läxhjälp för tusen spänn, eller tvåtusen om man har två ungar.... Ja inte är det folk som jobbar deltid med hemtjänst eller är arbetslös eller utförsäkrad och får ersättning från kommunen för att överleva.
Om skolan räknar med att familjer ska köpa undervisningshjälp till barn som skolan inte kan ge lagstadgad utbildningshjälp till... var hamnar vi då?
Och om skolan inte kan ge barnen ... tja, varför inte ta steget ut och låta föräldrarna sköta undervisningen eller köpa privatlärare. Eller skicka ut ungarna på gatan för livets hårda skola.

Alltså det här handlar om barnens rätt till utbildning.
Sånt som inte ska bero på om man har föräldrar som har pengar till mer än att bo, äta och klä sig.

Såklart hjälper vi väl våra barn efter vår förmåga.
Men det är när förmågan (ekonomiskt eller intellektuellt eller socialt eller vadsjuttonsomhelst) inte räcker till som det är så skönt att det varit möjligt (åtminstone i teorin) att skicka sina barn till skolan där de kan få det man själv inte kan ge dem.

Jag vet att jag är begåvad och att jag klarar mig och mina ungar.
Men alltså, det finns föräldrar och barn där ute som inte klarar att läsa med ungarna och som inte heller kan lägga undan en enda spänn till något annat än att överleva.

Sparklådor och att klä ut sig till jul

Gud vad jag har tänkt skriva. Varenda dag har jag sagt att ikväll. Och sedan har det alltid varit något annat. Barn och fastrar (inte mina) och goda vänner och snö.
Det där med snö är en sak för sig.
Jo visst har jag sett snö förr, bott under broar och använt den som vindskydd och förbannat den när den krupit in under sockar och halslinningar och gråtit för att den bränt sig in i märgen när man inte hittat någonstans att sova.

från "Friskapa.nu"

Men snön som faller ner på en garageuppfart har jag aldrig tänkt på förut.
Eller den sorten som packar sig under en barnvagn.
Igår fick jag en spark. En med plastgrejjer under medarna (de där långa metallsakerna man åker på), plastgrejjerna ser ut som smala skidor och gör så att man glider fram överallt. Till och med på tösnö.
Ovanpå sparken finns dessutom en sorts låda som man har barn i.

Den är lite lite för liten att sova i för min sötunge. men hon älskar att sitta i den ändå. Ligga vill hon ändå inte när det är snö att titta på.
Sparklådan är från femtitalet och har suttit på Eriks fasters spark, och Erik påstår att hans faster också har sovit i den när hon var baby. Här uppe i norr slänger man ut ungarna när dom ska sova middag. Och då är en sparklåda bättre än en vagn sägs det. Man fodrar den med renskinn och fårskinn och sånt och på med mössa och ylletröja och overall. Ner i lådan och ut i minus tjugotvå. Finfina lungor blir det. Sägs det. Men jag vet inte... gränsen för utesömn, jag tror det räcker med minus tolv. Faktiskt. Jag har sovit utomhus när det varit tjugo grader och det är ett helvete för näsan fryser ihop liksom.

Men i alla fall är den där sparken och sparklådan fantastiska saker när man måste röra sig där ingen har plogat och det har fallit ner sisådär en halvmeter snö på en gång liksom.

Och så är det ju jul också. Ungar kan bli som tokiga när det pratas om jul. Sen frågar man dom varför dom blir tokiga och det vet dom ju i allmänhet inte. Men min skolflicka vet ju allt så det är klart att jag frågar henne och får kloka svar.

- Jo sörru, alla som blir tokiga ser ut som att dom blir tokiga men det blir dom inte. Tomtar är inte tomtar heller för att dom ser ut som tomtar. Dom klär ut sig. Man ska göra det på julafton. Och före julafton klär man ut sig till en tokig.

Jahaja. Då vet jag.

Man klär ut sig till en tokig. Och köper konstiga ingredienser till maträtter man aldrig skulle äta om det inte vore för att man klätt ut sig till en såndär tokig. Och fnattar omkring i butiker och låtsas vara helt utarbetad medan man hittar på att man har bråttom och måste använda armbågarna för att tränga sig fram bland andra som spelar tokspelet.

- Jamen du, det kostar ju en massa pengar. Kunde man inte vara lite tokig utan att behöva betala för det?
- Jodå. Man kan bli religiös sörru. Då får man gå till jesusbarnet och glittra med ögonen.
- Va?
Mm. Vi gick till kyrkan när vi var i skolan och då tittade vi på Josef och Maria och deras unge som en annan var pappa till. Som för oss. Att vi har andra pappor. Och fröken sa att dom som gillar Jesus är väldigt glada på julafton och köper julklappar till den där dockan.
- Jamen det kostar väl också pengar.

- Ja såklart. Men då behöver man bara köpa en liten napp eller nåt. Småungar behöver ju ingen I-pad. Inte ens en mini.

Nej just det ja.
Man behöver inte köpa Ipad till jesusbarnet.
Och det finns gratis julappar. Så man behöver inte ens köpa en napp.


Det är mycket det här med jul. Men sparklådan fick vi ärva i alla fall!