Vad är det som är sant.
Om någon låter bli att säga sånt som kan såra någon (med att säga vad man tycker om något) - är det att ljuga?
Jag tycker inte det.
Det där att vara ärlig betyder väl inte att alltid säga vad man tänker på ett egoistiskt sätt. Ärlighet handlar väl mer om att säga sånt som förmedlar det man faktiskt menar.
Så att, om jag förstår, att någon vill ha kontakt med mig och jag gärna skulle ha kontakt med den - då underlättar jag kontakten på alla sätt jag kan.
Utan att manipulera.
Det kanske är lögnen som manipulation som är värst.
Att lismande säga "oh vad du är fin" medan man avundsjukt tänker "dig ska jag vrida nacken av"
Att leende påstå, att "vad du är duktig" och egentligen mena "jag vet inte vad jag ska göra med dig som aldrig kan ha fel"
Vad skulle jag vilja höra istället då?
Jo. Jag skulle vilja att man vågade låta bli att säga "oh vad du är fin" innan man avslöjat sitt eget motiv.
Och att först försöka förstå varför man vill säga "vad du är duktig" innan man öppnar munnen.
Så att det man säger hänger ihop med det man känner.
Och då kanske man inser, att man kanske ska vara tyst och hålla sig i bakgrunden tills man tagit hand om sin egen känsla.
Och om någon glädjestrålande kommer och visar en dikt. Den första. Och den är skräp.... då är det ju inte innehållet i dikten som är intressant utan två andra saker. Den första - att någon kommer och vill visa det sköra första skrivna. Och det andra, att någon valt ut just mig för det här som är så stort.
Då är det sant och riktigt, tycker jag, att svara på det. Och glädjas åt att den här människan vågat skriva något. Och bli uppriktigt hedrad, glad och rätt överväldigad över att den personen litar på mig så mycket att jag får se.
Det är inte min sak, att tycka, kritisera, vara domare. Det är inte speciellt ärligt - bara dumt.
Men det skulle vara lika dumt och oärligt, att berömma formen, stavningen eller grammatiken. Det är med största sannolikhet inte det man visar upp, inte det man vill prata om.
Man vill dela en erfarenhet. Kanske fråga om det är OK att prata om det man skrivit i diktform. Eller visa att man litar på, vill vara kompis med...
Så det där med att vara råärlig handlar, för min del egentligen bara om att jag själv är råärlig mot mig själv. Försöker i alla fall. Att ta reda på mina motiv och mina känslor. Och försöka förstå vad andra vill. Och sedan välja. Ärligt välja.
Helst välja så att det blir bra. Så att man känner sig som en riktig människa.
En såndär man kan lita på. För att den vill väl och aldrig ljuger för att själv uppnå dolda mål.
och, jag vet
... lite höga krav kanske...