Den här bilden av de torkade eternellerna - tror jag det är, är väl inte så ful? Eller?

Nä, den känns skir, lite tråkig i färgerna kanske?

Man kan tänka sig, att det är en lite uttråkad och rätt begåvad i en högstadieklass som hållit penseln.

Med ännu några fördomar inlagda i betraktarögat kan man nog säga, att det antagligen är en flicka eller ung kvinna som målat.

Men gissa vad....

jo alltså.

Man måste förstå, att det en människa drömmer om kan dofta som torkade blommor samtidigt som verkligheten stinker förruttnelse och krutrök.

I själva verket kan en människa predika kärlek och jämlikhet, ropa vackra ord om barns framtid och mänsklighetens räddning samtidigt som han eller hon begår djävulska övergrepp på de allra svagaste, dem som munnen vill rädda.

Det gäller polischefer lika mycket som politiker och präster och advokater. Vanliga butiksbiträden lika mycket som de där människorna vi kallar mäktiga.

Just den här blomman är drömd av en av de mer kända.

Gissa vem!

Numera, när jag har en mobiltelefon som fungerar och vänner som ringer hela tiden, har jag börjat bli lite smått förargad över att bli störd mitt i natten. Löjligt egentligen, för varför skulle jag bli arg för att någon tycker om att prata med mig?

Men i alla fall är det så. Så att när det ringer i telefonen och klockan är halvtre blir jag inte direkt förtjust. Jag har nyss somnat och tänkte att jag skulle sova åtminstone till tio idag. För att jag jobbar så himla sent alltså. Egentligen är jag som en såndär koltrast som börjar sjunga precis när solen ska till att gå upp. Så jag passar som bagare dom årstider som börjar ljusna. Eller inte hunnit mörkna...

Men i alla fall i natt när telefonen ringer klockan halvtre är jag inte riktigt mogen att tindra med ögonen och sträcka på armarna och utbrista "äntligen"

Nej.

Men eftersom jag inte stängt av telefonen och då jag är en artig människa, så svarar jag i alla fall. Inte så vänligt kanske. Men.

-Ebba mitt i natten. Säger jag och försöker hitta båda armarna. Den ena sitter fast under kudden.

-Det är jag. Jag har brutit mig. säger min granne i telefonörat.

Då vaknar jag såklart. Får på mig en massa olika typer av kläder i en rasande fart utan att tänka på vad, bara att, och så rasslar jag ner för trappan och kommer på att nyckeln ligger i min hall, rusar upp och ska hämta den och inser att min dörr har gått i lås och varken min nyckel eller grannens nyckel till mig är åtkomlig.

Det är inte roligt.

Så vad gör en nyvaken restaurangmedarbetare med stekos i håret klockan halvtre på natten i en småstad i mellersta norrland?

Jodå.

Hon ringer först till grannen för att förklara läget och få veta hur illa det är. Det är rätt illa.

Sen ringer hon 112 och ställer till med utryckning. Polis och ambulans och en massa blåa ljus.

Som om det var värsta katastrofen.

Det är då jag kommer på det.

Att det är det ju.

För min granne är det en såndär näradödenupplevelse. Hon hade kunnat dö ensam med bruten lårbenshals. I världens minsta toalettutrymme.

Hon hade blivit lika död som dom som dog i Estonia eller i tsunamikatastrofen.

Döden är lika ful överallt.

Om man dör hemma i sin egen säng eller om man dör i en flygplansolycka spelar liksom ingen roll för själva utgången.

Sen är det klart.... man kan ju tycka att livet precis före den där döden kan vara mer eller mindre angenämt. Orättvist som allt annat.

Usch, jag gillar inte att livet är så skört.

så att en vän kan finnas ena sekunden och andra sekunden är hon borta.

Fast min goa granne fick åka ambulans till sjukhuset med mig som passagerare i en blå och en röd socka och tröjan på avigan.

Och så ska låssmeden sätta in nya lås i våra dörrar för man kan öppna dem med nästan vadsomhelst.

Löjligt. Det hade jag kunnat göra själv.

Men...

jag tror jag håller på att glömma det där livet. När jag visste sånt.

Ännu en lång predikan om Sj och frihet

Såhär är det.....

Om man ska åka någonstans med SJ måste man uppge sitt namn, det ska stå på biljetten. Och sedan måste man kunna legitimera sig på tåget.

På deras hemsida står det, att det är för vår säkerhet.

Men det kan väl varenda kotte räkna ut, att det är för att deras underliga biljettsystem inte ska användas av folk som köper upp massor av billiga biljetter för att sedan sälja dem - fortfarande rätt billigt men utan att SJ får del av pengarna.

Det här får vissa konsekvenser.

Papperslösa människor - och de är många fler än man tror - har alltså ingen möjlighet att resa billigt med SJ. Jag hade inte kunnat göra det för lite mer än ett år sedan. Vi som lever utanför, på marginalen, har ofta varken pass, körkort (en del av oss har haft... men blivit av med det)eller identitetshandlingar. Varför skulle vi ha det? De kostar pengar och är onödiga om man inte har bankkonto eller kreditvärdighet. Tjyvar emellan säger vi mest bara förnamn eller öknamn och lär oss vilka vi kan lita på och vilka vi måste sticka kniven i. Ibland inte bara bildligt.

När man går till socialen händer det, att någon tjänsteman hjälper till med pengar till ID-kort. Hur många som tar ut det där kortet vet jag inte. Jag har aldrig haft speciellt mycket med soc att göra, man undviker den sortens kontakter om man vill slippa förnedra sig. (Nä, jag menar inte att det nödvändigtvis är förnedrande att använda sig av sina medborgerliga rättigheter, jag bara redovisar hur det känns...)

Men det är ju inte bara det att några inte längre får åka..

..det är ju det där med att vara tvingad att legitimera sig. När ska vi behöva visa leg för att gå in i en vanlig matvaruaffär eller kanske gå på vissa gator? Vilken dag kommer försäkringskassan att kräva fingeravtryck och när ska man behöva passera en kroppsröntgen för att komma in på arbetsförmedlingen?

Att vi är ett kontrollerat folk vet vi väl redan? Eller?

Bara det här att så fort vi har mobilen påslagen går det att spåra oss. Alla våra kortköp avslöjar vad vi äter, när vi är lediga, hur vi rör oss...

Nu ska vi dessutom registrera oss hos banken - och tala om hur vi tänker använda våra pengar och hur ofta vi har inkomster och utgifter.

Register länkas till varandra så att vi nog snart kommer att bli ifrågasatta när vi köper chips och cocacola för tredje gången samma vecka - inte ifrågasatta av affären vi handlar i, utan av läkaren vi är listade hos.

Och all utbildning sedan... som ska likriktas så att alla som går in i en skola på ena sidan ska komma ut på andra sidan med exakt samma kunskaper inhämtade på samma sätt under lika lång tid.

Nu finns ett förslag på att ta bort så kallade "hobbykurser" - där man studerar orkideer, svampfärgning, frimärkskonst.... ja allt sånt där som inte leder till något "vettigt"
Någon storpappa och stormamma sitter alltså i något stort vardagsrum och bestämmer vad som är ett vettigt liv, en vettig kunskap .... och har mage att påstå, att viss kunskap inte är nyttig.

Vad i hela friden vet de om vad vi kommer att behöva för kunskaper i morgon eller om tio år? Hur kan de vara så insatta i vad man lär sig under de där "hobbykurserna" att de kan säga att det är onödig kunskap, i alla fall om man ska kalla det universitet eller högskoleutbildning.

Jag tycker de skulle titta in på somliga av de godkända experimenten i universitetsmiljö. Och kanske fundera över hur man i stället skulle göra dem mer flexibla och utmanande.

En annan sak är det där med hur man värderar kunskap.... kan man ha lärt sig något medan man lever utanför universitetsvärlden? Nä, det kan man nog inte. För de enda kriterierna som finns för kunskap är sådana som värderats genom att man klivit in i skolans begränsade värld för att att få en bokstavskombination.... Antingen ett G eller ett ADHD....

Det jag ville komma till...

Jo. Det är dags att börja fundera över hur det skulle bli om vi om några år har en diktatur eller en regering med SD-majoritet (eller annan majoritet av maktgalna människor) som får för sig att alla som är vegetarianer måste bo i läger. Eller att alla som tycker om att sova på morgnarna ska ha sömnmedicin inopererad i armen (stavar) för att somna i tid på kvällen... eller något annat man kan kolla via alla kort och register som finns... Vad skulle de göra för att hitta sina offer? Jo naturligtvis se efter hur vi rör oss, vad vi köper och om vi går våra egna vägar.

Och köper vi inget kött (kanske för att vi är bönder och har egen köttproduktion) blir det undersökning, och vi måste bevisa att vi visst äter kött ... annars!!!

Och om samma diktatur bestämmer att alla måste lära sig att skrika heil i skolan - som är en och densamma i hela landet, och att alla måste instämma i att kött är frihet och att varje kvinnas plikt är att känna lust till en man - då skulle vi alla få lära oss det från det att vi är ett år och går i statlig tjänst på dagis... tills vi skrivs in i dödsboken när vi får en urnplats om vi gjort vår plikt - och förmodligen bara blir avfall i ett sophål om vi försökt leva fria....

Ibland tänker jag, att det är lika enkelt som att byta trosor att hamna just där.

Brrrr.

Skammens rodnad...

Nej
Man ska inte syssla med sånt man inte behärskar innan man behärskar det...


Förlåt kära markatta!!!!
Jag länkade till dig trodde jag. Men hade missat ett par små bokstäver och vad hände? Jo man hamnade hos en firma som säljer sexleksaker.


Så....
En före detta prostituerad länkar till en sexleksakssida....
När jag fick små hintar om det via er som kommenterar -tack!- så fattade jag först inget. Vaddå... sex? NÄ!!!


Men nu är det ordnat. I alla fall kommer jag till rätt sida när jag klickar på länken.


Så snälla alla som stödjer kampen mot det totalitära samhället styrt av nazistiskt inspirerade män och kvinnor utan samvete... läs det förra inlägget, klicka till Markattan och var med i den sansade diskussionen om vilket samhälle och vilken kultur vi vill ha.


En öppen, respektfull och levande plats att låta barn växa till mogna vuxna som förstår att människovärdet sitter i hjärtat....
eller en sluten muromgärdad stat styrd av rädsla där vi bevakar varandras gränser och svartsjukt lär barn att hålla på sitt...för att ingen längre kommer ihåg vad människovärde är.



Förresten... när det är minus tjugo grader ute kan det vara läge att se till att det finns någon varm vrå för folk att krypa ihop ifall det inte finns plats på härbärget...
De flesta som lever utomhus stjäl både mat och husrum om det inte erbjuds gratis - såklart! Att sova utomhus är livsfarligt och vem svälter frivilligt om det finns minsta möjlighet att få tag på något att äta?


Så... en öppen port... kanske möjlighet att låna toa nångång...
Snälla... för mina vänners skull.



Kram!

bild: Chris Hanlon, "shame"

Markattan manar och Ebba predikar....

Det finns blogkollegor som tar tag i viktiga saker. http://markattans.blogspot.com
i alla fall om man vill ha lite kött på benen när man tänker kring hur det kommer sig att ett nazistiskt parti kan få över fyra procent i sifomätningar. Gång på gång.

Markattan går till angrepp på ett bra sätt - utan att generalisera, utan att förfalla till hatiska utfall. Bara genom att vara konsekvent i sitt sätt att peka på sådant som vid närmare eftertanke tycks vara ren och skär galenskap, sådan som tangerar till ondska.

Jag tror det är nödvändigt med markattor som pekar på sånt, så att vi inte till äventyrs börjar styras av känslomässiga argument och försvar. - då blir det bara krig, och det vill vi inte.

Så läs, begrunda och vila i klokheten!



Extra viktigt känns det för mig efter gårdagens sköna middag.

Min goa vän är ju en sån som rashygieniska smånassar gärna skulle vilja utrota. Kanske inte genom att strypa dem i förlossningssalen. Men helt säkert genom att hitta dem medan de ännu simmar i fostervattnet.

Jag ryser vid tanken, men inser, att det är ju redan en verklighet.

Nä, jag dömer inte blivande föräldrar som känner att de inte skulle orka ha ett utvecklingsstört eller skadat barn. Jag förstår att man kan välja att låta bli. Och kanske skulle jag själv låta bli.

Men jag funderar verkligen en massa omkring vad det är vi går miste om när vi försöker skapa ett samhälle fyllt av supermänniskor.
...om det är det vi gör...

Vid närmare eftertanke är det väl just det vi inte gör.
För när man ser efter, så upptäcker man ju, att vi har bestämt, att människor varken får vara "för litet" eller "för mycket" av något.
Svaghet, oförmåga till arbete, funktionshinder... det är ju sånt som direkt kvalificerar till utanförskap och fattigdom.

Men ta motsatsen - hög intelligens, mycket stor kapacitet, styrka... inte premieras väl det i våra samhällssystem? Jo kanske om man kan springa väldigt fort eller spelar fotboll som en liten prins. Då kan man välja skola som stödjer det man är bra på.

Men om man är ett mattegeni eller en person som kan fokusera och fördjupa sig i något timvis, men som splittras av det småttiga... Eller om man vet mer än lagom....om man kan analysera situationer och avslöja smutsiga system redan som tolvåring...Om man bottnar i ett religiöst eller filosofiskt system som fått personligheten att mogna?

Vem premierar sånt?

Nej just det. Det är inte så självklart att någon med en massa kapacitet blir något annat än en utstött fattiglapp, om de inte upptäcks av någon som behöver ett snille för att tjäna ett specifikt syfte - och det syftet är i princip alltid makt. Och makt handlar nästan alltid om pengar.

Men intelligenta människor med egenskaper som innebär att samhällssystem avslöjas och korruptionen får stå med naken bakdel... nä, det vill vi inte ha. Så...
Det de människor som har makten vill - är inte att låta folket vara ett fritt lyckligt folk, nej, makt kräver underkastelse. Och när makten blir rädd använder makten en massa system för att kontrollera sina underlydande. Man registrerar, tar reda på vad folk tycker, vad de köper, vad de skriver, vad de använder sina pengar till.... (kolla, ni får snart brev från banken där ni måste tala om varifrån era pengar kommer och vad ni tänker använda dem till)

Och om vi inte ser upp har vi snart ett skolsystem som ser till att skapa människor som tänker "rätt" i rädsla att annars inte komma in på utbildningar som kan leda till ett jobb där man åtminstone får ihop brödfödan för dagen.
Öh, vaddå, är vi redan där?
...nä jag ville inte skriva det själv, men säger ni det så...

...

Så alltså, det gäller att tänka, värdera och stanna i sig själv.
För att annars kanske min middag med världens härligaste kille i en rätt snar framtid måste ske i det fördolda.

Förresten, en sak som hände i går....
Hon som sålde biljetter i biokassan hade inget att säga om att jag och Erik köpte våra biljetter. Men när våra vänner med lite udda utseende skulle köpa sina, då frågade hon mig om dom verkligen skulle gå på den filmen för den var kanske lite svår.

Pust.

Jamen inte kunde jag svara på det. Fattarniväl.
Så jag blängde på damen i luckan och frågade hur det kom sig att hon frågade mig om det.
Varpå rodnadens skam föll över den stackars lucktantens ansikte. Och hon blev genast förlåten. Av allihopa. Och Blomsterkungen log över hela ansiktet och sa
- jag kan förklara filmen för dig efteråt.

Fast efteråt hade hon gått hem. Så han fick aldrig tillfälle att berätta intrigen och förklara själva meningen med filmen.

- men hon är ju bara en som säljer biljetter så hon kanske inte skulle fatta ändå
sa Blomsterkungen lite sorgset.
Jajamensan.
Fast jo, jag tror kanske att lucktanter också kan ha utbyte av biofilmer.

Faktiskt.




(bild: Toni Carmine Salermo)

svartsjukeleken

Kommer ni ihåg min vän med blommorna. Han som är så blyg och fin och fullkomligt lysande gentlemannamässig.


Han och jag har en date i kväll. Vi ska klä upp oss och gå på restaurang som han har valt. Och såklart väljer han min restaurang. Det är den finaste han kan tänka sig så dit vill han gå.


Vaddå, att jag har en Erik?
Jamen det är ju en helt annan sak.


Att gå på date med en gentleman har inget med framtida förlovningar och parbildning att göra. Det är helt enkelt en fest. Något man njuter av tillsammans med en människa som älskar att livet är en lång rad fantastiska händelser.
Så gissa om jag ska ha roligt, njuta av den ärligaste humor och innerligaste kärlek man kan tänka sig. Och prata om flickvänner och pojkvänner och Sesame Street.


För jodå, han har en flickvän.


Vaddå?


Jamen det är ju en helt annan sak!
För vet ni. Min Erik och hans Elin ska gå på date i kväll.


På en annan restaurang. För det är ju pojken som väljer matställe och Erik tänkte väl att det skulle vara roligt att gå nånstans där Elins pojkvän inte ser det.
För att vi ska leka att vi är svartsjuka och fnissa åt att dom är ute med nån annan som vi faktiskt känner.
Sen går vi på bio alla fyra.

Och alltihop är ett påhitt av min vän med de vackra blommorna.
Visst är han en härlig typ!



Gissa om vi ska ha en skön kväll!

Cum laude

Alla hundra procenten satt där.

varenda svar

med ett stort vackert utropstecken längst ner och lite fina ord på latin.

Och nu...

firar jag med lök.

Har hackat lök och morötter och palsternackor.
rivit pepparrot och blandat vitkål med annan kål.

Hela kvällen med ett brett fånigt leende över hela ansiktet.

Hur skulle det se ut.

Så det snurrar i huvudet av allt en människa skulle kunna vara eller göra eller bli. En människa, alltså till exempel jag.

Vad är det som säger, att jag inte skulle kunna bli rörmokare eller flygkapten? Om jag skulle vilja alltså.

Hur kommer det sig, att fastän alla dörrar egentligen borde stå öppna för alla, så tycks livet mest bestå av en massa reglade portar?

I alla fall ser det ut så.

Om du misslyckats med dina allra första år, då du egentligen inte själv kan påverka hur det går för dig, då lär du mötas av stora hänglås överallt.

Och för att låsa upp dem måste man ha dyrk eller fil eller möjligen känna en låssmed.

Om man inte orkar gå runt. För ibland går det. Man kan traska utefter en vägg och såsmåningom komma till en obevakad ingång.

Det är ändå inte säkert, att du hittar dit du egentligen tänkt ta dig.

-jamen... säger några - jamen om man inte har något sätt att sålla agnarna från vetet så kan ju vem som helst bli domare. Tillexempel en gammal hora. Och hur skulle det se ut?

Ja hur i helvete skulle det se ut?

Om en inte alltför avlägsen framtid kan det se ut just så.

En gammal gathora inklämd mellan kostymförsedda torskar.

Det är inte utan, att jag finner en del nöje i den tanken.

Ännu ett liv

Så ringde telefonen igen... och jag trodde det var min lilla minsta som ville prata om skidskytte. Vi hade bestämt att vi skulle prata om det idag.
Jo, vi har sånadär underligheter för oss, för att hon vill det.


-för tänk om vi inte har något att säga! Sa hon när hon bestämde det. Så nu turas vi om att bestämma vad vi ska prata om. Men sen får man ju prata om vad som helst också såklart.
men det var inte A. som ringde.


Det var P. från mitt gamla liv. En av alla jag delat kanyler och pulver med. Och nån gång kartong. Fast hon hade en egen kvart i Vällingbytrakten nånstans som hon hyrde ut när hon hade risigt med stålar. Hyrde ut för natten alltså. Jag har varit där med torsk nångång.
Men i alla fall.
Hon ringde och lät som när Pippi långstrump härmar hur det blir om man är tyst för länge och tungan skrumpnat.

- Uj buje muj. Sa hon.

Det dröjde ett tag innan jag förstod vem hon var. Ännu längre innan jag hörde vad hon sa.
För hennes mun var ett stort sår och hon själv en krater av förtvivlan.

målning: Stephen Emond

P. kunde blivit vad som helst. Musiker eller modell eller läkare. Hon var sångerska ett tag på åttitalet, ingen stor stjärna, hon hann liksom inte fastna på himlen innan kokainet fängslade henne och förmörkade stämman. Hon hade ett utseende och en hållning. En kropp som fastnade på framsidan av ett modemagasin ett par gånger innan samma gud med stort K fick henne att knäböja vid spegelaltaret. Och hon hade en hjärna som producerade betyg tills droghimlarna upphöjde henne till altare. Ett altare att belägra. Att besudla och att fylla med vitkalkat helvete.

-Uj buje muj.
Och jag såg mig omkring i min lägenhet med levande eld och doftande nybakat bröd.

Efter samtalet tystnade sången jag lyssnat på i huvudet hela morgonen. Den där gamla beatleslåten... Yesterday... all my troubles seems so far away....
Det stämde liksom inte. Det är inte så länge sedan. Det är nästan nu. Nästan nyss. Som vore det idag jag fick nyckeln till ett liv.

Uj buje muj.
Och jag hoppas hon tog sig till akuten. Ännu en gång. Ännu en resa.
Och ännu ett liv.

Det här med livet....

Om man inte är så himla bra på att föra sig i sociala sammanhang kan det bli rätt pinsamt. Eller fel. Som det här med vad man får prata om.

Ja alltså...
Vad får man prata om?
Jag trodde i min naiva tro på människors fantasi och livsvilja, att man pratade om sånt som är spännande, intressant och gör så att man tycker det är roligt att vara tillsammans.

Men nä, sånt som är spännande och intressant kan ju vara sånt man tycker olika om. Och det, DET, att tycka olika, tycks vara förfärligt farligt. Då måste man genast irra med blicken och börja prata om något annat.
Eller möjligen mumla något om att egentligen tycker vi lika.
Varför det?

Jamen...

Igår var det någon som sa, att annars känner man sig så ensam. Ifall man tycker något som ingen annna tycker alltså.
Som att tycka olika är att inte få vara med.

Jag fattar inte det här.

För att jag tycker att det är intressant att man tycker olika. Och att människor inte går att placera in i fack så att man vet vad dom kommer att tycka, tänka och göra i olika givna sammanhang.
Jag gillar att vara ärligt oförutsägbar och att umgås med människor som inte heller är förutsägbara efter en redan bestämd mall.

Med det menar jag inte att man nyckfullt ska kasta sig mellan lite olika ståndpunkter och handlingsmönster bara för att vara annorlunda.
För det är vad många människor tycks tro; att när man reflekterar, förändras och står fast vid det man tror på, då är man ute efter att vara annorlunda, inte efter att vara sann mot sig själv.

Jag menar bara, att om man verkligen är ärlig mot sig själv, och uttrycker sig själv ärligt tillsammans med andra som också försöker ta reda på vad de verkligen är för typer... då först kan man börja lita på varandra.

Suck.

Det har slagit mig, rätt ofta senaste tiden, att det här med att bete sig uniformt inte handlar om att vara i en gemenskap utan att det handlar om att slippa mötas på riktigt.
För att det skulle vara farligt.
För att?
Hm.

Tänk om det är så farligt att verkligen vara nära någon, vara ärlig.... för att man är rädd att förlora den man kommer nära... Om man liksom låter bli att leva för att man är rädd för att dö...

Och så slutar man visa sig själv och andra hur man ser ut inuti... för att om man kände sitt inre liv, då först vet man vad man har att förlora.
Och det .... det är hela sig själv.

Men herregud.

Om man inte är beredd att förlora hela sig själv, då har man aldrig vågat vara i gemenskap med en enda människa.

Och det är nog ungefär vad jag menar med helvetet.

Att vara helt ensam. För att man inte vågar satsa sitt liv - på livet.

Varför svider det av stolthet i mammarötterna när en nästan helt okänd son börjar leva ett liv utanför fantasierna om ett miljonärsliv som langare bland upphöjda gangsters?

Varför blir jag inte minst lika sentimentalglad när någon annan lika okänd - eller rent av mer känd ung man gör samma sak?

Vad är det för märklig kemikalie som bor i våra blodomlopp, som gör oss mer benägna att bry oss om sånt vi fött själva än om sånt vi "bara" är granne med?

Är det inlärt?

Är det verkligen det tjocka blodets lag?

ja inte vet jag

Det jag vet är i alla fall, att jag blir som en ilsken lejoninna när någon angriper nån av mina ungar, och att stoltheten inte vet några gränser när de gör något som kanske inte ens är mer än normalt. Fan, jag skulle nog kunna bli mallig för att mina barn skiter...

Löjligt.

Men sant.

Och nu rumlar det omkring en massa syra och sol i magen för att min stora kille mailat en massa ord som sitter ihop på ett sätt som får mig att tänka på Gustav Fröding och Ulf Lundell i en skön blandning.

Ord som handlar om jävelskap och förbannelser.

Jävligt skönt helt enkelt.

Lejonhjärtat växer!

Suck

Men hallå!!!
om man inte tycker att det är rätt att ta emot pengar man inte behöver, är man då automatiskt en som fördömer människor som använder sig av bidrag och annat - när dom behöver det?

Bara för att jag har blivit streetsmart och har ett huvud som njuter av att tänka ut alternativa sätt att överleva menar jag ju inte att det är fel att överleva på mer konventionella sätt.

Nä, det är inte någon av er som har fått mig att gå igång.
Det är en diskussion med en donna i de akademiska korridorerna som väcker min förundrade vantro.
Hon har liksom bestämt sig för att jag ser ner på henne som använder sig av trygghetssystem och studiemedel bara för att jag själv inte tycker att jag behöver det.
Och jag lyckas inte övertyga henne om att det inte är att se ner på henne när jag ifrågasätter mina egna behov.

Ibland har jag verkligen svårt att förstå mig på det här som kallas socialt samspel!
Pust.

stön.
och

suck.

Man sitter i ett eko av tusentals svettiga studenter. Själva luften är fylld av generationers dallrande nerver. Och doften... vässade blyertspennor och sur grädde. Nej jag vet inte varifrån grädden kommer. Men den är där.

Man borde vara dallrig som gelé, det lär höra till den sociala kodex som liksom nästlar sig in mellan blusliv och hud.

Men nä, jag kan mest bara nysa lite fint i armvecket när det historiska juridikdammet faller över mig.

Och skriva. En massa ord som ska stå på en massa rader.

Ord som är hämtade ur böcker som är instoppade i huvudet och nersmälta till ettor och nollor inuti hjärnvindlingarna.

Ska man skriva exakt som det står skrivet - och sätta citattecken runt, med angivande av källan - eller ska man hitta ett eget sätt att skriva det som tusentals andra skrivit med lika mer eller mindre egna ord?

Någon sorts mittemellan blir det.

Men... mest för att inte bli anklagad för fusk. För det är vad jag varit med om under den där korta tiden jag gick i grundskoleutbildning. Eller förvaring, eller vad det var.

När jag skrev exakt de dumheter jag inhämtat i läroböckerna. Då var det fusk. Avskrivning.

Men herregud, hur ska man annars kunna redovisa såna dumheter? Annat än som motvilligt upprepade citat?

Som tur är, är de här böckerna, de juridiskt färgade grundböckerna, inte alls lika dumma. Bara lite halvtorra. Här och där. Men här och där riktigt gräddiga.... Hm.

Kanske är det därifrån den sura gräddlukten kommer

Från de feta lärdomarna!

Och jo, tentan var en barnlek. Jag är säker på att jag har skrivit precis allt.

Och lite till.

Fett.

uppefter väggarna

Ilar upp i ottan och tror att klockan är vääääldigt mycket. Det är mörkt ute men det skiter jag i för jag tror i alla fall att jag försovit mig till jobbet som börjar klockan tolv. Och innan jag inser att klockan bara är sex har jag redan käkat frukost och borstat tänderna. Och då är det liksom för sent att gå och sova igen. Så vad gör en hyperaktiv föredetta gathora? Pillar navelludd?

Nä.

Städar lägenheten?

NÄ!

Hackar lök?

Nämen?

Nej alltså den här galna kvinnan i sina bästa år tar fram ett rätt nyköpt sandpapper och går an på tapetskarvarna i köket.

Är man riktigt klok eller?

Nej jag tänkte väl det.

Och i morgon åker somliga till senapsstaden för att skriva stortenta med tapetdamm i håret.

ja jävlar!

vad då sjuk?

Det här med att vara frisk... det är inte så lätt att förstå vad det är egentligen.. Man käkar penicillin och räknas som sjuk och så har man gjort färdigt kuren och räknas som frisk. Men känslan av frisk kom ju nästan på en gång.

Det går alltså att vara sjuk fast man är frisk. Och antagligen tvärtom. Eller?

Det kallas väl för att definiera något, när man bestämmer hur det är med saker och ting.

Är det smittorisken man talar om så är det på ena sättet. Och är det känslan av vitalitet så är det kanske på andra sättet. Och om man pratar försäkringskassespråk då ... ja då behövs ett rejält lexikon.

Men i alla fall.

Nu är jag frisk. Och får börja diska och hacka lök och sånt. Jippiiii

Nä nu predikar hon igen....

Om man ska orka leva måste man ha någon sorts hopp om livet. Tänker jag när jag läser om jordbävningen i Haiti och ännu mer när jag läser det som människor skriver om jordbävningen och om konsekvenserna för folket som nu lever med det som skett.

Till och med när en människa förlorat allt - bostad, familj, lemmar... ja allt - tycks det vara så, att hon vill fortsätta leva. Annars skulle det ju vara väldigt många självmord i samband med katastrofer. Och det är det inte. Har försökt hitta någon sorts statistik om sånt, men det tycks i alla fall inte vara något känt fenomen som är lätt att googla fram.

Av det, och av min egen erfarenhet av ett liv på baksidan av samhället, drar jag slutsatsen att det oavsett hur man har det, finns ett värde i själva livet. Det där att andas in och ut, att äta och att dricka. Kissa och bajsa och ... ja, alltså vara i relation till resten av världens alla organismer.

Och då följer ju frågan.... vad är det för värde?

Vad är det som gör det så värdefullt också när man tycks förlora allt.

Ja.... och så går Ebbas hjärna igång. Det bara är så. Att den här hjärnan har ett eget liv..

Såhär...

om man liksom inte är någonting annat än en del av allt som finns.... då är man nödvändig för att allt som finns ska vara precis just allt som finns.

Annars är ju allt som finns inte komplett.

Och om man vet det utan att liksom behöva veta om det... om själva kroppens "vara" vet det, då är själva kroppens "vara" inställt på att finnas och att vara just det där speciella som behövs för att allt ska vara komplett.

I så fall behöver man ju inte fundera över om man är lyckad eller misslyckad, rik eller fattig, bra eller dålig... man behöver bara vara, bara finnas, för att uppfylla precis allt det man ska vara.

På något sätt gillar jag den tanken.

Meningen med livet skulle i så fall vara, att helt enkelt vara allt det man själv är.

Vad det nu är.

Så att man lever som den där delen av helheten som behövs för att vi ska leva.

För jag misstänker, att man kan streta emot.

Försöka bli en ny Wallenberg när man egentligen skulle vara en Gunvor Jonsson. Himla knepigt.

Men om man nu är rätt bra på att vara sig själv och jorden skakar så att man förlorar medvetandet och vaknar som en hjärnskadad grönsak... vad är det då för mening?

Eller om allt det man levt för bara försvinner. Det tar slut på mat och vatten och man måste döda någon som försöker beröva ens barn den sista gnutta rent vatten man har...

vad är det då för mening?

vad är det för mening med våren

när hösten multnar alla löv?

Säg mig meningen med vintern

när våren smälter gnistrande kristaller?

Och varför skulle man älska

när den man älskar ändå måste dö

Jo...

om allting hänger ihop så finns det en mening med hunger och törst. Och med likmaskar och mörkaste mull. Till och med smärtan har en mening.

Om än inte för mig själv.

Så tänker en ebbahjärna medan Ebba själv skakar på huvudet och undrar om kylan rubbat vätskorna på något lattjo sätt.

Men... ändå.

Lite hissnande är det ändå.

Att varenda människa gör skillnad.

Varenda en.

- Du Ebba

- ja

- tänker du ha barn nån annan gång?

- så du får syskon?

- jamen det har jag redan men OM du får något barn då blir jag storasyster och då skulle du ha en unge hemma hos dig och en hemma hos mig och en hemma hos D. Åsså en som är hos sig själv. För det är min storebror och han är nästan en egen farbror.

- Ojdå. Skulle du gilla att ha en lillebror eller lillasyster?
- Nä.

- Öh

- för att då är du bara med den.

Ibland blir man rörd... för att någon är avundsjuk på någon som inte ens är påtänkt.

Men alltså, min prins, som förresten heter Erik och helst vill kallas så i stället för att vara en namnlös prins, han har ju inga barn och tycker att barn är livets största mirakel.

Så man vet ju aldrig.

Nångång.

....kanske

jag kan ha en familj.

Det kan vara så, att man inte skriver om allt.

Så kan det vara.

Det kan vara så, att man inte skriver om gravar och frusna tulpaner.

Men kanske kan man måla en tavla.

Den skavda ramen, oljefärgen som bär spår av penseldrag. Och positionen på väggen, mitt i rummet med skuggor från fönstrets solkors.

Bilden av det tysta.

Vägen kantad av snötäckta stenar ristade med namnen på de älskade.

och isen i kristaller

Öppningen i den gamla granhäcken, fyra stora björkar ifyllda med vitt. Gnistrande vitt.

På ena sidan en stelnad blomstergård

ljusen och kransarna

Och på andra sidan en skiffergrå sorg.

Namnen

mamman och pappan och de två syskonen

Ett blodrött bröst som en droppe av hopp

och en svärtad hjässa

som i döden

En gång hade jag en familj

en gång

Och korpens fjädrar glänser i eldskenet

-Hur kommer det sig att ett vitt jävla pulver kan absorbera en människas hela hjärna, hela hjärta och hela liv?

... ja alltså korpen har ju svar på det mesta.

Och så kommer det en föreläsning om belöningssystemet i hjärnan och att somliga har hjärnor som går igång lättare. Och min är en sån.

Som går igång alltså.

Som skriker att kristaller är bättre än luft.

Och som menar, att ett liv är inte bättre än det crack man kan skjuta in på lämplig plats i den kropp man begåvats med. En kropp som är till för att ge hjärnan vad hjärnan skriker efter.

-Men om man inte vill då?

-Vaddå vill? Undrar den kroknäbbade.

- ja alltså om man inte vill vara styrd av det där suget.

- Då får man ta suget i hand och beklaga sorgen.

- Jävla korp.

Ja och så håller vi på sådär.

Och tro inte att det här är korpberget, det där stället som trixar med tolvsteg och familjeveckor. Det här är en äkta korp med svarta fjädrar.

I ett timrat hus på ett berg.

Här handlar det inte om att sluta med något. Här handlar det om att stanna. Japp.

Bara stanna.
Och så ser man sig omkring och upptäcker att inget har hänt. inte ett jävla dugg.

Medan svetten rinner och solen skiner på kristallerna där ute.

Kristaller.

- ja men du vet, du kan ta hit de där kristallerna. Det är ok.

Och fy fan vad jag mår dåligt.

Sen kunde den där jävla hjärnan jag har inte hålla ihop längre, den liksom föll ihop och rann ut som en sorts frusen flod. Och i den där floden låg ett öga och i ögat en iris.

Mitt öga som sett det ögon inte ska se.

Och mina händer som tagit i det som var en annan människas liv.

Medan hon andades stannade mitt hjärta

En gång hade jag en familj.

En gång.

Och i morgon ska jag flyga med korpens vingar till den stad där min familj har multnat i jord.

Någonstans finns en snötäckt gråt

och i morgon ska jag se den som en sten med fyra namn medan korpen böjer sitt huvud.

Så har hon sagt

och jag ber om tysta tankar

medan tårarna väter de svarta fjädrar som håller

Håller.

Bara håller.

tro mig inte .... när stjärnorna skriker att vintergatan är pulver

Nej tro mig inte

när stjärnorna skriker att horjäveln dött bakom murarna

tro mig inte

när splittret av tårar förblindar de döva och fäller en kroppslös till marken

Säg bara tystnad och stanna i mörkret

för livet är bortom

och jag bara faller

Snälla tro mig inte

när hatet förblindar mitt ansikte

och orden hatar att älska det snövita fallet ur vintergatan

snövitt som pulver att dö

att falla som stål mot marken

En annan dag ska jag tala där gåtor har glömt att bli sagda

idag ska jag bo bakom murar

och fråga om hållfasta armar

Idag suger själen det själen har dött i förtvivlan

och gathorans skugga förbannar ett liv

som rest sig ur stenar och fallit

Glasstårta

- Du, hur är det med sånt som finns.... jag har tänkt prata med dig om det ikväll.

- Jaha, kan vi väl.

- Ja, du vet, om man tror att något finns, är det säkert att det finns då eller finns det bara för att man tror att det finns?

Ja alltså nu är det ju jag som frågar min dotter A. för att jag faktiskt tror att hon är klokare än jag. Och det är hon.

- Hm. Men du Ebba. Om saker finns eller inte spelar ju ingen roll ifall man har dom. Då har man dom ifall dom finns men om dom inte finns har man dom ändå.

- Ja det har du ju rätt i.

- Och jag har faktiskt tiomiljoner i en låda.

- Jahaja.

- som inte finns fast dom finns sörru och jag köper glasstårta hela tiden.

-.... som inte finns då?

- såklart men den är jättegod.

Så var det med det.

Enkelt!

När man bloggar har man vänner man aldrig träffar... det är lite underligt.

En av de där vännerna heter J.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade honom, kanske var det via någon annans blog, eller jo, det var det säkert.

Men i alla fall sökte jag efter präster som bloggade, helst manliga, för jag ville kolla om alla präster var bedragare och lismande torskyngel. Typ.

Nej, jag trodde ju inte att dom var det, jag har träffat en del präster med mänskliga sidor också. Varma och vanliga. Ungefär.

Men längst inne i mig fanns (finns) en tagg, ett sår och en misstro mot alla skjortförsedda med litet vitt frimärke framtill.

Och det är väl inte så konstigt. Jag blev utnyttjad av en präst när jag ville ha hjälp. Och jag har blivit utkastad ur kyrkor när jag behövt värme. Och tröst. När jag sökt... har jag funnit avsky...

Nåja, dom som kastat ut mig har i allmänhet inte varit prästvigda... bara rädda. Men ändå.

I alla fall har jag nosat runt bland bloggar som jag förstått varit skrivna av präster i svenska kyrkan.

Och hittat en massa människor. Vanliga mer och mindre kloka människor. Och fattat, att jo, de flesta präster är helt enkelt vanliga människor som tror att det

A. finns något i det där med religion.

B. har hittat ett yrke.

C. följer en kallelse.

D. vill ha makt.

E. behöver ordning.

F. är fullkomligt galna.

G. Faktiskt skiljer mellan sig själva och Gud.

H. Tror att de själva är gud.

.... ja alltså, det finns en massa präster.

Min vän J. är en sån som överraskar mig hela tiden med att vara präst. Hela tiden präst. Och det överraskande är att han också är människa.

En människa som lyder. Och det han lyder är sånt han förstått är Gud. Den Gud han tror på. Med stort G.

Och när man lyder någon som bara är gjord av det som antagligen stavas som kärlek men som rätt ofta ser ut som något annat, då gäller det att vara ärlig.

Tror jag.

Den där J. har ibland lämnat en eller annan kommentar, och skrivit ett och annat blogginlägg som får det att snurra i mitt huvud.

Om tro och sånt.

Jo jag tror ju det finns någonting som håller ihop allt som finns. Någon sorts energi eller kraft eller kärlek eller annat lattjo. Som vi inte kan förstå och inte se och inte styra. Jag tror man kan göra vadsomhelst som är i samklang med det där som håller ihop. Och så tror jag att allt som inte går ihop med det, helt enkelt inte finns. Fast man kan tro det. Det har liksom ingen halt, ingen energi och ingen kraft.

Och nu börjar jag undra, om det faktiskt är lite viktigt att fatta skillnaden mellan det som finns och det som inte finns. Typ.

Och anar, att det kanske inte är sånt man tror på som finns....

Äh, nu blir det knölpest i huvudet så det är lika bra att sluta tänka. Ska prata med A. om det här när vi har pratstund i kväll. Hon brukar ha svar på det mesta.

Sådär som barn har.

Och det kanske är sant att det är barnen som är dom kloka när det gäller gudomliga saker.

Och... Nu är det såhär, att om någon gör illa mina vänner då blir jag arg.

Och tänker att det får man inte göra.

Bara så att du vet J. Och det tänker jag prata med din gud om. Typ.

Egentligen

Att inte gå till jobbet...

för att det bara inte är möjligt att gå till ett kök med minsta lilla streptokock i utandningsluften. Eller, om man petat sig nånstans där fingrar inte ska vara, på händerna.

Att sitta hemma och egentligen vara rätt pigg.

Och att få betalt ändå liksom. För att man är försäkrad. Det är på sätt och vis omöjligt att fatta.

Här har jag levt som ett skräp i massor av år utan att ens veta att folk som jobbar får pengar när dom är sjuka.

Och nu när jag själv jobbar och får sjukpeng (tror jag i alla fall att jag kommer att få) har jag insett, att en massa människor som har jobbat länge ändå inte får sjukpeng för att dom har varit sjuka för länge.

Med den insikten skulle jag ju kunna luta mig tillbaka och säga, att nä, streptokocker varar inte så länge, så för min del är det ju ingen fara.

Och så skita i det där med dom andra.

Vad lätt det är att välja att göra så. Att välja att bara bry sig om sig själv.

Eller är det det?
Lätt alltså.

Plötsligt blinkar en lampa nånstans bakom ena ögat.

Det är kanske det det inte är. Lätt.

För om man väljer att skita i att andra får det dåligt, då måste man spärra in en bit av sig själv. Den där som skriker att det där är ju orättvist. Den som muttrar om att sådär får det inte gå till.

Man måste spärra in den, trampa på den och glömma den.

Den. Är en bit av mig själv. Det är mig jag spärrar in, mig jag trampar på och glömmer bort.

Och det tror jag inte är så bra.

För om jag då vill bry mig om, vill vara medmänniska, vill känna medkänsla, omtanke.... då har jag ju sparkat på och spärrat in mig som kan känna den där medkänslan.

Liksom gömt undan och så småningom kvävt en väldigt bra bit av mig själv.

Så

Det är nog inte så lätt.

Egentligen.

Hemlösa människor och världskrig

Nej det har inte försvunnit en enda grej ur lägenheten. Till och med sparbössan står kvar.

Och så tänker jag på vad det var jag hade med mig när jag kom hit. Till den där lägenheten jag skulle få låna några månader.

Jag hade inte mer än jag kunde bära.

Om jag skulle bära det jag har nu... nä, det går ju inte.

Fast... om det skulle börja brinna... om man bara hann ta med det där som går att bära. Vad skulle det bli. Ifall det fanns tid att välja alltså...

Ja inte vet jag om jag är helknäpp men ... den där kassen jag bar med mig allt i, som nu är tvättad och hänger i garderoben utan uppgift... Den.

Som om mitt liv finns där i dess tomma inre.
Minnet av något ofattbart.

Som är jag.

Varenda sekund av det liv jag levt har jag varit jag. Varenda minut har jag samlat erfarenheter för att bli den jag är.

Och varje dag i mitt liv har det varit jag som fått vara med om en ny dag.

Alla val jag gjort, alla möten, alla miljöer. Alltihop har varit mitt liv. Som är jag.

Och nu hänger det en tom kasse på en krok som ett tecken på något ofattbart. Att det går att leva med allt man äger samlat i en tygkasse som på ett ögonblick kan bli ett tomt tvättat tecken på något som blivit en del av något annat.

Nästan lite religiöst.

Nej jag kan inte säga att jag är tacksam för det där livet. Och jag kan inte säga att det nog var meningen att jag skulle leva så för att bli den jag är. Sånt tror jag inte på.

Men att jag har kunnat tömma innehållet i den där kassen och mer och mer kan bära det inuti mig själv, det är jag kanske tacksam för. Om jag vet vad det betyder. Att vara tacksam alltså.

Det är korpen som tjatar om det ordet.

Och så förstår jag, att så länge man inte kan bära något inuti sig själv, då har man det utanför, i kassar och i grejjer och i andra människor som man alltså använder som någon sorts förvaringsplatser för sånt man inte står ut med, eller orkar eller kan bära själv.

... och det är nog en av de stora anledningarna till att det finns hemlösa människor och världskrig.

Hostmedicin och stanken av lik

Här i den lilla staden norr om Dalälven, där man skryter om att det finns bra bostäder till alla, eller i allafall ingen bostadslöshet att tala om, borde det verkligen inte finnas hemlösa människor och i synnerhet inte människor som måste överleva i minus tjugosex grader utan någonstans att krypa in. Här finns ju inte ens några broar med läande fundament och definitivt inga illegala tunnelbanesmattar att gömma sig i.

Men....

Säg den stad som inte också kan skryta med ett härbärge för hemlösa.

Ett sånt som minsann stänger i ottan och öppnar långt efter det att bibliotekets läsesal stängt portarna för dem som till äventyrs inte luktar för illa för att snoka igenom varje dags utbud av läsbart papper.

Jodå det finns här också. Så sött i ett trähus.

Och de där kontraktslösa, före detta gifta arbetande människorna som har sin speciella doft står utanför när det öppnar. Vecklar ut händer och fötter för att se om de vita fläckarna svartnar i kanterna.

Personalen kanske blundar och stänger näsvingarna för det som annars avslöjar dem som inte får komma in. Doften av alkohol och synen av käkar och pupiller som avslöjar än mer illegal hantering.

Kanske, skriver jag. För nog har jag varit med om att bli utkastad i minusgrader för att...ja, stålet glidit in och pumpat lösliga kemikalier. För att jag ... ja, det finns väl inget att skylla på.Jag har varit på den platsen i mitt innersta universum, där drogerna betytt mer än livet.

Och då händer det att folk fryser ihjäl.

Men här i den lilla idylliska staden med de många trähusen och storstadskomplex... inte ska det väl vara nödvändigt att någon fryser ihjäl här?

Så i natt har jag haft besök. T. och U. har sovit på min gästmadrass och grannens lånade.

T. och U. har sett långfilm i mitt vardagsrum och serverat mig te och mackor. T. och U. har kanske inte varit helt nyktra. Vilket jag högaktningsfullt struntat i så länge jag själv bara behövt trycka i mig mitt eget etyfin. Som finns i den hostmedicin jag får och som nästan knockar mig medvetslös. Knäppt.

Och blir jag nu skinnad och bedragen och utnyttjad och... tja, mördad... för att jag släppt in en före detta företagare och en fortfarande outbildad dyslektiker i min lägenhet. Tja, då lär jag ju inte blogga mer. Och det är ju trist.

Men faktiskt skulle jag inte kunna blogga mer ändå, om jag inte fångat in dem på vägen hem från kompisarna på restaurangen som fixat matlåda åt mig. Jag skulle dött av skam.

Så är det.

Och jag är inget helgon, bara en vanlig nästansvenne med en sjujävla hosta. Så hur i hela jävla skitfriden kan folk överleva så länge det finns en enda hemlös skit ute på gatorna i tjugosex grader? Varenda en borde ligga lik i sitt varma hus.

Fyfan vad det skulle stinka!

Fast det kanske det redan gör. Jag vet ju inte vilka som dött av skam. Jag sitter ju bara här och pimplar etyfin.

Gurka!

Min grabb, han som inte pratar med biomorsan om inte behandlingshemmet tvingar honom, ringde igår. Utan förvarning och utan att behandlingshemmet först hört av sig. Dom gör det när han ska ringa. Annars alltså. Inte i går.

Och det var kris.

Han gormade och svor och jag var mest förvirrad och sedan pratade vi och var lite tysta och så...

- om du bryr dig ska du bara ta mig härifrån.

- har det med bryr sig att göra?

- annars vet jag att du skiter i mig

- vet du ju inte

- fan jävla ....

... Ja och så började vi om dårå, och gormade och svor och jag var mest tyst och tårcisternen fylldes på rätt fort och började läcka och ja....

Sen sa jag att jag tänkte blogga om det här.

- Att vaddå?

- skriva på nätet.

- om det här?

- japp

Vem tror att han blev entusiastisk och positiv och tyckte det var en hit att ligga på nätet och fläka sig?

Nä just det, det tyckte han inte.

Men han frågade ju efter adressen. Och jag lovade att inte skriva en rad förrän han läst övriga skriverier och då fick jag ju erkänna att jag redan skrivit om honom. Utan namn såklart. Och ingen vet vem jag är heller. Faktiskt inte. Mer än hans syrror. Jo förresten, B. som äger restaurangen och E. min granne. Dom vet. Och korpen på berget. Och... ja alltså grodan som blev en prins. Men... ja förlåt alltså.

Sen la vi på.

Och nu skriver jag...

intelligenta läsare får dra sina egna slutsatser och min stora kille är en pussgurka.

Bara så ni vet.

En besk en, men ändå, en riktig gurka.

Det är viktigt att se till att det råder brist på käk!

Klimat... ja, alltså, just nu känns det lite avlägset det där med global warming.

Citrusfrukterna är på väg att frysa i kalifornien och man tänker slå köldrekord i halva europa.

Minusgraderna kryllar.

Och en lärd professor från Ryssland påstår bestämt, att oljan och gasen minsann inte tar slut på de närmaste fyra miljonerna år. Oavsett om vi fortsätter att pumpa upp lika mycket som nu.

Men elpriserna lär skjuta i höjden. Oavsett om det finns el eller inte, oavsett om oljan skulle räcka... för att man ser till att det blir brist på el.

Man ser till att det blir brist.

Men vaddå.

Varför ska man se till att det finns för lite av sånt vi behöver för att leva?

Jo för att somliga ska tjäna pengar och andra bli utfattiga.

Och så faller pengen ner i själva förståelseautomaten.

Det är därför vi måste se till att det finns för lite mat, för lite vatten och för få bostäder.

Det är oerhört viktigt att hålla fattigdomen under armarna just så mycket att alla fattiga överlever tillräckligt mycket för att efterfrågan på allt vi behöver ska fortsätta att vara skyhög. Så att priserna kan hållas höga.

Så att några kan tjäna pengar, mycket pengar. Medan andra just precis klarar sig. Och så några, eller faktiskt helst rätt många, måste slita livet ur sig för att få lukta på möjligheterna att vara mätt.

För att det är grunden för konsumtionssamhället, tillväxtsamhället och det sätt vi valt att bygga våra liv.

Men om man inte vill ha det så då?

Ja då ligger man pyrt till.

Då kanske man hamnar på gatan.

under en bro

och får gratis matrester.

För att efterfrågan på dagsfärska frallor inte ska mattas av.

Fast när jag tänker efter så vet jag ju att tonvis med datummärkt mat kastas där fattigt folk inte kan komma åt den.

För här i landet finns en massa folk som skulle sluta köpa billig mat av halvtaskig kvalitet ifall de kunde ta gratis halvgammal mat av god kvalitet ur containrarna utanför storköpen.

Och fattigt folk ska köpa.

inte få.

Så snart kommer nog en lag som säger, att restauranger och bagerier inte heller får ge bort käk som blivit över.

För att vi måste upprätthålla samhällsekonomin. Konsumtionslinjen...

så att några kan bli

riktigt rika.

Varning, känsliga läsare varnas. BARNFÖRBJUDET

Så vad gör en gammal föredetta gathora i tider som dessa? Förutom att snora ner dasspapper och hosta snusk?

Öh, jä, vet inte.

Tänker på gamla polare från förut. Pelle och Drutten. Som är döa. Drutten frös ihjäl fast det får man inte säga. Han tog en överdos låter bättre.

Pelle fick cancer och så kapade dom benet på honom innan han valde själv. Bakvägen. Det är omöjligt att få någon handikappanpassning under broarna. Inte ens toahandtag på kajkanten får man. Man får skita i handen och kasta över kanten helt enkelt.

Nä, det var lögn.

Men fatta själv, att tappa ett ben och inte ha någonstans att bo. Just det. Det är liksom rätt kört.

Ändå levde han ett par år på det sättet. Stumpen och han. Och en rätt hyfsad rullstol. Han var förjävlig att ha att göra med redan innan dom kapade benet. Efteråt var han som en ironisk salt sill. Luktade som en också.

Jo jag inser att det är fult att tycka så om en invalid.

Såna ska vara gulliga och så ska man tycka synd om dem.

Jorå, det är nog synd om somliga. Men gulliga?

Tant Ebba är en kverulant den här dagen. Gamla tjackhoror är inte heller gulliga. Inte ens när dom lagt av och fått egen lägenhet.

Bitterheten spyr ut rökringar och fittjäveln fladdrar som ett torrt skinn.

Nämen hur du skriver Ebba lilla, tänk på tonåringarna.

Jorå, dom har fittor dom också.

som ska hållas i morrans (varför alltid herrans) tukt och förmaning.

Förlåt. Återkom gärna en annan dag när streptokockerna gått hädan och penicillinet tagit slut!

Landstinget....

Sjukvård, man kan skriva mycket om sjukvård och omvårdnad och sånt. Det står rätt mycket i tidningen. (Det finns en landsortsblaska och en så kallad lite större tidning i den här lilla stan)

Landstingsledningen är osams, konsulterna kostar många miljoner och fotfolket går på knäna men hinner ändå inte göra det som måste göras.

Mitt i det här blir vi sjuka, vi som försöker leva våra liv utanför sjukvårdens värld.

Då blir man hjälplös och helt beroende av att det finns såna som kan och vet och orkar. Ettochetthalvt dygn i en sjukhussäng är inte mycket av hjälplöshet.
Men... det suger att inte klara av att gå på toa och att tvingas bada i sin egen svett.

Jag vill inte klaga. Absolut inte. Blodsugarna, pillermadamerna och maskinskötarna gör sina jobb väldigt bra. Precist, tekniskt, med humor och värme.

Men hallå.....

Det hade varit skönt att få hjälp med lakanen och toan och tänderna.

Även om det bara var ett dygn.

Och när jag kommer hem läser jag lite mer noggrant i de gamla tidningarna om landstingskollapsen. Chefsavsättningar och konsultarvoden. Och uttalanden.

Om att sjukhuset ska syssla med att diagnosticera och behandla men inte med den förhatliga omvårdnaden.

Men hallå en gång till...

Hur ska man kunna bli diagnosticerad och behandlad utan att få kissa eller äta eller sova för att lakanen snott in sig och febern är så hög att man inte utan risk kan sitta upp och ordna textilierna?

Jag visste inte att sjukvårdsbiträden är avskaffade och att undersköterskor är lika utrotningshotade som vargar - och dessutom likt vargar också är lovligt jaktbyte.

Jag hade inte en aning om, att sjuksköterskor ska avlönas för att tvätta patienter... öh, nä visst ja, sånt tjafs sysslar man ju inte med på sjukhus, där kan vi vara skitiga och svettiga.

Men hallå.... alltså.

Kanske man skulle samla ihop lite bakteriekulturer och virusstammar och kontaminera ett antal brevpapper, skriva små söta meddelanden och skicka till landstingspolitikerna och de som styr och ställer med människoliv utan att träffa dem de har makt över... Och så skulle de öppna breven och bli smittade, inlagda och ... tja, otvättade, okissade och obytta. Men väl diagnosticerade i sina kissiga lakan.

Det kanske skulle vara något.

Hälsar en hemkommen och sjukskriven Ebba.

fyrtien grader och mattjäveln flög till sjukan

Jo det är lite bättre nu.

Men det är fel tak, fel golv och fel madrass.

För att hela jorden gick under i går och det kom en flygande matta och förde mig till ett annat universum.

Termometern dom hade sa att tredje världskriget pågick i min kropp och då svimmade jag.

Men nu är det bättre.

Och prinsen... jo han kom med laptop och telefon och allt.

- är du inte klok, ska du bloga nu?

NÄ, jag ska sova. ....

Ded där kudded behöver dytt ördgott. Jag har storat på ded.
....

Man låter inte klok med näsan full av något jag inte tänker försöka beskriva. Och halsen... ja, höns har en skön stämma jämfört med min.

För att inte tala om tuppar.

Om någon har lust att värma huset gratis går det bra att hämta värme från min inifråneldade panna.

Och dessutom kan jag underhålla med film. Konstig film.

Kolibrier som ser ut som Carl Bildt som står och ryttlar vid en kotte full med sagogryn som de stoppar in näbbarna i. Nä, jag vet inte varför.

Men sånt är det jag roas med på insidan av ögonlocken.

Temp?

Jatack. plus trettinio och nio. Med massa alvedon eller vad det heter det där prinsar låter sjuklingar knapra.

... och min tonåring som skulle komma och ha soffdag hos mig får vänta till pesten dragit förbi.

Men prinsen har slagit ner sin söta rumpa i fåtöljen efter en heldag i sängen. Nu ska han iväg igen för att bistå nattens olycksfall med skön sirenmusik.

Sån är han.

Prinsen.

sängläge

- Nu är du så god och stannar i sängen!

säger prinsen och stirrar mig stint i ögonen. Sedan tar han taggtråden som sticker ut genom min mun och fäller den åt sidan och pussar på mig. Inte precis på munnen utan lite bredvid.

Taggtråden är liksom lite ivägen.

- och het är du också. Som en semla. Säger han och menar hetvägg.

Fast jag fryser så tänderna hackar och hela sängen vibrerar.

- Jag vill ha en filt till, säger jag ynkligt.

Men han tar fram ett glas, rotar i frysen och hittar iskuberna jag förvarar där (var ska man annars förvara dem?) Så fyller han glaset med is, häller cocacola över isen och säger att jag ska dricka det långsamt.

Jo jag lyder.

Och taggtråden liksom mjuknar och lägger sig som en tråd på höger sida av själva halsöppningen.

Märkligt nog slutar jag frysa och då passar han på att stoppa i mig sånadär små vita piller som innehåller acetylsalicylsyra. Mot feber.

Jag antar att det ingår i prinsutbildningen att handskas med taggtråd och ökenhetta.

Innan han går lägger han min mobiltelefon och ställer ett stort glas vatten på byrån intill sängen och så säger han att han kommer tillbaka när han jobbat klart. För att han tycker att jag ska ha frukost på sängen i morgon.

Gissa om jag känner mig märkligt kunglig.

Sjukt kunglig... skulle man kunna säga.

Prinsotta

Hallå

här har man varit drogernas drottning med egen horlicens. Och så kommer man till en liten norrländsk stadshåla och hittar en sylta att bli svenne i.

Och vad upptäcker man?

Jo att på nyårsafton är man en ljuv jungfru.

Åtminstone om man jämför med de där skränskockarna som väller in och ska ha rinnande käk. Alkoholpuré med ölsås. Typ.

Fyfan vilket snusk som väller ut ur deras munnar medan de mosar det vi bjuder på mellan sina käkar. Herregud vilka svarta psalmer!

Jag var placerad i skottgluggen mellan köket och borden. Där maten langas. Ibland kom den tillbaka som projektiler genom luften. Det är sant. Hasselbackspotatis är som värsta ammunitionen när borden har krig med varandra. Och halvlitersstopen som tänktes för strupen hamnar i håret på bästa grannen. För att bästa grannen gillar katter i stället för ormar. Typ.

Klockan halvfyra var köket städat och restaurangen fullkomligt tömd på energi och glassplitter.

Och jag själv på illusioner.

Klockan tre minuter över halvfyra slank jag in genom min dörr och rätt in i den varmaste goaste doft som finns. Den där som heter famn. Och middagen (eller vad det heter sådär mitt i natten) stod dukad med levande ljus och allt. Massa god mat. Och jag var vrålhungrig såklart.
Jag är alltid vrålhungrig. Ge mig en halv kalv och jag käkar upp den.

Fast det var inte en halv kalv på bordet. Det var något som kommit ur havet dagen innan. Färskt och sauterat och omsorgsfullt upplagt med god sås och mildkryddat ris. Champagne... ja vad ska det annars vara en nyårsotta? Moêt et Chandon tror jag det stod på flaskan fast jag inte kan franska ett dugg. Ah!!! Gott.

Och nu kära vänner, medan disken diskar sig själv med hjälp av ett par prinshänder ska jag passa på att önska alla mina goa blogvänner en god fortsättning och förhoppningsvis en mild bakfylla... om det nu var någon av er jag mötte i restaurangen....

Nu hägrar sängen.

Och en nydiskad prins.