- Men du, fattar du inte att du själv är en såndär vägledare?var det en av mina vänner i restaurangköket som sa.
-Vaddå?
- Du, jag har läst din blog och du går ju an som den värsta predikant.
- Jaha.
- Om bön och allt.
Ja jävlar, han har ju rätt. Jag går an som den värsta predikant.
Frågan är väl rätt uppenbar
Ska jag sluta med det?
12 kommentarer:
Hej Starka Du !
Nej, nej sluta inte "predika"
Jag hörde några klokheter en gång som fastnat bra.......:
Det enda jag behöver veta om Gud är att det inte är jag.
Och att bön är just att be och att meditation är att få möjlighet och ro att lyssna till svaren.
Så för mig och många andra så hör bön och meditation ihop.
Ha en underbar söndag.
ICKE!!
Du ska fortsätta att skriva om det som ligger just DIG varmt om hjärtat, det är ju det som gör det till DIN (mycket läsvärda) blogg!
Fortsätt!
En värsta predikanten tycker jag inte.
En väldigt finurlig funderare tycker jag mer (om).
Du ska skriva om det som är viktigt för dig i din blogg. Du får mig att fundera med dina inlägg om bön och andlighet. Det känns bra för mig. Är det någon som reagerar negativ på sånt så är det ju upp till den personen bara att sluta läsa.
Fortsätt som du gör. Din blogg är din blogg och där är det du som bestämmer vad det ska stå.
Absolut INTE!!!!
Helige Franciskus försökte visa på ett ödmjukt,enkelt och kärleksfullt sätt att förhålla sig till alla varelser. Han lär ha sagt: "Predika alltid. Om så krävs använd ord."
Ebba, fortsätt blogga och predika det berikar mig som läsare!
Lycka till...
Fortsätt skriva,jag läser gärna.
Var och en av oss har rätt till sin tro och de uttryck det kräver. Fortsätt med dina "betraktelser". Jag läser och begrundar - finner nya utmaningar ifrån mina perspektiv, här i en annan del av Sverige. Lev väl.
Uppfattar inte dina ord som något predikande överhuvudtaget.
Lev väl
Din blogg. Dina funderingar. Läsvärda tycker jag som många andra. Betydligt intressantare än många andras blaj om mode och annat nonsens
Nej herregud nej. Det är din blogg och du ska skriva vad du vill. Varav hjärtat är fullt och allt det där. Det blir alltid bäst när man skriver om det man tänker på, utan att cencera sig själv till att fundera på vad nån annan tycker att man borde tänka på. Eller låta bli att tänka på.
Om det där med bön säger jag så här: Jag tror inte. Jag har gjort det, men jag förlorade min tro när min man tog sitt liv. Men jag minns hur skönt det var att lägga sitt hopp och sin tilltro till att det fanns en mening i det som händer, att det jag inte förstår finns det en högre makt som förstår och till och med har en plan för. Jag saknar bönen som jag inte längre kan uttrycka för jag tror inte längre att det finns någon att rikta den till.
Men jag störs inte av att andra tror, på Gud, Allah, Ödet, helande kristaller eller whatnot. Att tro att det inte finns nåt att tro på är väl också en sorts tro. Ingen vet ju i alla fall hur det ligger till.
Jag kommer inte att sluta läsa dina ord för att du skriver om hur du tänker om tro, tillit och att se en mening i livet och världen.
Men hur skriver jag egentligen? Censurera, var det skulle skrivit däruppe i första stycket
Skicka en kommentar