Det här med bön igen.... i ett samhälle borde det väl finnas en bunt kloka människor som verkligen förhåller sig till något större än finanskrisen, fetmaepidemierna och senaste modet.?
Som har vigt sitt liv åt att hitta samklangen med det där större (som kanske kan kallas gud) människor som skulle kunna vara någon sorts "tyngd" för hela kulturen. Präster borde vara såna människor. Och munkar och nunnor såklart. Och i andra kulturer och religioner finns mullor och lamor och allt vad de nu kallas.
Människor som helt enkelt är samhällets kalibrerare.
När det fungerar.
Men... gör det det?
Vilka är våra andliga kompisar? Eller lärare? Vem ska man gå till för att prata om sånt som är större?
Jag har av och till slunkit in i kyrkligheter, svenskkyrklighet, frikyrkor, new agesammanhang... och funnit små små oaser ibland av något som verkligen känts spännande. Där det samtalats och gnuggats. Och funnits människor som kanske inte sagt så mycket men som helt klart med hela sig varit tydliga i sin "bön" Alltså den där verklighetsförankringen som är större....
Tänk om det fanns lite mer av sånt.
Hm.
Frågade förresten min lilla tjej om hon ber.
- Till gud menar du? sa hon.
- Ja eller till nåt, sa jag.
- Äh, den där gud vet jag inget om. Ifall det är en farbror borde han ramla ner och om det är en tant skulle hon ju ha bröst.

Ja det var ju en tanke....

Sen fortsatte hon
- Men du Ebba.
- mm
- Förut när jag inte visste vem du var. Då pratade jag med dig varenda kväll.
- Oj
- Det gör jag nu också.
- Öh
- För vi pratar ju i telefon ju! (och så fnissar hon som en galning) Så om man pratar med gud kanske han kommer på riktigt sen.

Over and out!