Kunde inite låta bli.... en story om det anonyma middagssällskapet....

Kvällsmat...
tror jag det heter om man skulle prata svenska. Men det här är en annan sorts språk.
Och jag tänker att jag ska vara noga med att titta hur alla gör för att göra rätt. Det är rätt viktigt att göra rätt om man ska räknas. I alla fall i somliga sammanhang. Så jag tittar med stora ögon och härmar och tänker en massa.
I en del kulturer har man en massa sociala ritualer, man måste pussa på kinderna och ta på varandra. Kanske berätta om alla släktingar och visa bilder på barnen. Här i Sverige brukar vi prata om vädret. Kanske ta i hand och om man bor i stockholms medelklassområden pussar man på kind numera. Fast det var en överklassgrej från början.
Men här... jag vet inte.
Här säger värdinnan välkommen vid dörren och sen är man ensam. Får hitta sittplatsen själv och det är tydligt att medan man väntar på maten ska man inte hitta nya vänner. Bara småprata med dem man redan känner. Alla andra sitter knäpptysta och tittar på bordet som faktiskt ännu är odukat.
Det känns konstigt. Som om man inte är riktigt välkommen ändå.
Jag känner inte en käft förrän Elin dyker upp. Hon som sagt att det här är ett ställe där man lär känna folk på ett annat sätt. Och nog är det ett annat sätt... att inte prata med varandra.
Elin sätter sig bredvid mig och säger ett snabbt hej innan hon också blir tyst.
Jag är själv svensk. Men inte visste jag att svensk tystnad var så otroligt tyst.
Nåväl.
Efter en stund reser sig värden och hälsar välkommen på ett lite mer formellt sätt och så får vi ta fram en sångbok och sjunga en sång. Man kunde tänka sig att det skulle vara en lite rolig sak, något som liksom skulle få igång samvaron. Men det är en grej i moll. Väldigt långsam. Lite vacker är den men man ska sjunga den massor av gånger och det blir faktiskt lite trist till slut.
Sen finns en såndär talarlista.
Folk reser sig upp med papper i handen och läser upp saker dom skrivit eller som högläsning ur någon bok. Jag förstår inte vad de där uppläsningarna har med kvällsmaten att göra, men vaddå, folk har ju olika smak. Men jag börjar bli lite hungrig.
En snubbe håller ett långt tal mellan alla sånger vi sjunger och sen går han till det enda bord jag kan se som skulle kunna vara matbord. Ett rätt litet ett, så jag fattar ju att vi inte ska sitta vid det allihopa. Där dukar han. Eller vad man ska säga. Serveringen kommer med en bägare och ett skrin som han tar och ställer fram. Lägger lite linnedukar runtomkring och tja, fixar och grejar med vin och några platta brödbitar.
Sen sjunger han. och pratar. och sjunger och vi sjunger och det är ett väldigt rasslande i bänkarna när folk reser sig och sätter sig och reser sig och till slut faktiskt hälsar på varandra utan att tala om vad dom heter.
Fattar ni... man går och käkar tillsammans utan att ens veta vad dom heter dom man har bredvid sig.
Inte klokt.
Men i alla fall så blir det dags för själva käket och då blir det typ korvkö.
Alla står på rad. Tysta. Säger inte ett knäpp alltså.
Och så får man ett litet pyttebröd som man får doppa i vinprylen. Snacka om kvällsmat!!!!!

Innan vi går hem får vi sjunga lite och sen... tja, jag blev lite sugen på korv där i kön så jag tog mig en med mos innan jag gick hem och kvartade.

.....