Nej idag är jag inte svensk.

Jo man vaknar av att telefonen ringer. Det är en gammal vän - inte en från drogträsket utan en som alltid varit en som fixat alla samhällsregler och hållit sig på rätt sida liksom. Men hon ringer och gråter och är förtvivlad för att barnen inte har någonting att äta. Och för att hyran är obetald. För att hon har fått en sjukdom som inte går över på några månader eller ens på några år.
Hon kan jobba max två timmar om dagen om hon får ligga ner resten av dagen. Men kassan tycker att hon ska jobba heltid.
Vi pratar. En massa. Och sedan säger vi att vi ska ses i kväll. Det är klart att vi ska göra, och hon får komma hit med barnen och vi får äta något och ungarna får leka och sen då?

Arg är förnamnet.
Sedan finns det ett efternamn också som är onödigt att uttala.
Jamen alltså, man har haft ett liv bortom alla möjliga gränser och gjort saker som inte går att säga högt i möblerade rum. Träffat människor som väl har både den ena och den andra skavanken i själen och på kroppen också för den delen. Och sett baksidor.
Men jag har aldrig fattat att när man kliver in på "rätt sida" om gränser för det man talar om, så finns det saker och ting man antingen måste blunda för, kräkas på eller också. Nej jag vet inte.
Jag trodde ju att när man har det man behöver och kan jobba och plugga och bo och allt sånt, då har man en massa känslor för människor som inte har allt det där.

Men här i landet är det ok att använda våld, bara man har en titel med makt i.

Man får förtrycka, bara man har en tjänst som innehåller rätten att se till att människor som inte kan tala för sig får en mängd information och frågor de måste svara på med rätt sorts ord för att få rätt att leva.

Man får registrera och kontrollera människor bara man innehar en befattning som är sanktionerad av maktens människor - och till för att se till att maktens människor ska få fortsätta att ha makt.

Man får ta från de allra fattigaste och ge till de allra rikaste och förneka att de fattigaste och de rikaste finns.  Dom där som har det ungefär lika är ju flest. Så då behöver man ju inte räkna de fattigaste - eller de rikaste. Eller börja jämföra.

Och så får man tycka att i vårt land har vi egentligen ingen arbetslöshet om man bara låter bli att räkna med alla de där som inte har svenska efternamn - eller är lite för unga för att egentligen räknas, eller har olika typer av funktionshinder så de ju i alla fall inte är att räkna med.

Man ska vara frisk, stark, medelålders, helst av manligt kön eller åtminstone ska man sträva efter att vara som bilden av en man.
Alla andra får skylla sig själva.

Jag säger inte att det är bättre i drogträsket. Där skiter man i varandra om man inte kan utnyttja den man tror att man bryr sig om. För det är ju också sant, att man kan tro (eller vilja) att man är en väldigt kärleksfull människa som ser till att en medmänniska blir helt beroende av att man finns där med drogerna mot att man får den andras kropp eller själ. Man kan tro att man räddar en annan människas liv fast man bara gör den beroende av att man finns.
Precis som samhället säger att de räddar människor när de drar ner dem i fastreträsket och utförsäkringsdyn.
Tre goda vänner sitter utan bostad för att de inte kan betala hyran för att de är sjuka och inte klarar sig själva.
En vän har lyckats bli utkastad till och med ur fas tre. För att det fanns blanketter som måste fyllas i på en speciell dag. Och då hade han vinterkräksjuka. Det räknades såklart inte.
Jag känner till sex personer som varit drogfria men valt att börja droga igen för att det är lättare att leva det livet än det som kräver av människor med svåra personlighetsstörningar, neuropsykiatriska bokstavskombinationer och andra problem, att de ska klara av det regelverk som inte ens myndigheterna vet hur de ska tolka. Allt de där människorna gjorde så gott de kunde med, men inte lyckades sköta efter regelboken knuffade ut dem ur systemet.
Och jag som har för mig att det står i lagen att myndigheter har skyldighet att hjälpa medborgare att klara av just de där regelverken. Man ska alltså få hjälp att fylla i, besvara, överklaga osv. av myndigheterna man får blanketterna från.
Jo pyttsan!

Jag är inte stolt över att vara en del av den här skiten.
Och när man dessutom vet att vi exporterar vapen, sysslar med att stödja diktaturer, betalar hundratusen i månaden till människor som sägs arbeta för europas bästa men mest tycks åstadkomma ännu fler tvivelaktiga regelverk som syftar till att snärja människor så att det alltid ska gå att anklaga dem för något ifall de skulle hota makten.

Nej
Jag är arg, besviken och trött på att vara Ebba som inget kan göra fast jag ser att mina ungar ska växa upp i skiten.
Kan man emigrera?
Och var finns i så fall den nation som bryr sig om att människor bara är människor?

....