Tänker på sånt som kallas mening och gud och så....himla knepigt, tur man har blöjor att byta....

Det händer att jag tänker på sånt som andra kallar gud. Jag tror ju inte att det finns någon personlig gud, alltså någon sorts figur som bor i något jätteslott i något hörn av himlen.
Men jag tror ju att det finns en sorts ordning. Något som hänger ihop med mening och liv och som är större än det man kan förstå eller ens bevisa.

Det vore väl konstigt om allt som finns bara vore en slump eller något som egentligen inte hänger ihop i någon sorts meningsfullhet.
Så OK man kan kalla det gud om man vill. Men egentligen tror jag det vore bra att låta bli att kalla det något över huvud taget om man ska kunna tro på att det existerar.
För så fort man sätter ett namn på något har man väl gjort det till något man kan handskas med och ha makt över.
Och då kunde man ju själv lika gärna vara den där som kallas gud. Om man kan ha makt över den alltså.

Men det var inte det jag skulle skriva.
Det jag ville komma till var hur det där som hänger ihop egentligen hänger ihop. Alltså, vad är det som gör att saker och ting är som dom är.
Min lilla minsta tillexempel. Hon är unik. Men har samma uppsättning fingrar och tår som alla andra barn. Gör ungefär samma saker i samma ordning som andra ungar. Skapar samma sorts stolthet i mig som andra barn i andra föräldrar.
Varför?
Och hur?
Hur märkligt är det egentligen? För om det bara vore slump och oordning skulle det väl inte finnas upprepningar och likheter?  Mönster och mening hör väl ihop? Eller?

Gud vad jag blir djup då, tänker jag och inser att det är lögn. Inte blir man mer eller mindre djup av att tänka saker. Man är väl som man är.
Och sen kan man bry sig om att titta efter hur man är eller låta bli att titta efter.
När man tittar efter i ögonen på en liten ser man ju djupet där också. Fast den lilla inte kan säga något om det.
Vi kanske visste mer när vi var sådär små. Innan man lärde sig att använda ord för allt.
Antagligen händer det något när man börjar prata.
Att saker kan vara något annat än de är. Att man liksom kan prata om något som inte är närvarande och på det sättet ändå tro att det är närvarande.
Om jag säger kanelbulle så känner jag ju nästan smaken av den.
Innan orden måste man kanske smaka på den för att veta. Och när man slutar smaka och tror att man vet då har man tappat kontakten med verkligheten.

Vilken tur att man har en liten som avbryter sånt här tänk. Blöjor och kvällsmys.
Det kan man säga är själva meningen det.