Kommer ni ihåg min beundrare med de sneda ögonen och de fina blommorna?
Han som alltid ler mot mig och vet att hela världen alltid är beredd att vara vänlig.  Vi två är fortfarande bästisar. Han bor visserligen lite för långt bort för att kunna ta sig hit på egna ben men idag kom han hit med buss. Själv.

Han och jag kom alltså överens häromdagen om att äta lunch tillsammans hemma hos mig med barnen. Erik jobbar hela helgen så jag behövde verkligen en annan vuxen människa att få prata med en stund, och att få prata med snedögda glädjespridare är bäst i hela världen tycker både jag och flickorna. Till och med tonåringen valde att kliva upp ur sängen och vara med på våffelparty.
Här fnissades och lektes och tiden bara flög iväg, vips måste man springa fort till bussen för sen går det inga fler.

Och nu har dom åkt, tonåringen och min snedögde beundrare, in till stan för att titta i skyltfönster och ta en fika. För att tonåringen helt enkelt inte ville avsluta fnisskalaset.
Det gillar jag.
Det där att mina tjejjer lär sig att människor kommer i olika fasoner och modeller och att alla har en massa att dela med sig av. Det gäller bara att komma på hur man ska kommunicera.

- jamen man behöver inte komma på det, säger min före detta gluggunge.
- hur då menar du?
- äh, man bara gör det. man kommer överens sörru.
- Om man inte gör det då?
- Då får man fatta att man är dum i huvudet för man kan faktiskt skärpa sig om man inte är dum.

Jaha. Så enkelt är det.

Man får helt enkelt komma överens med folk eller inse, att man är dum i huvudet.
Och en sak vet jag. Om det är något min gentleman med de sneda ögonen är fantastiskt bra på så är det att hitta sätt att kommunicera med folk. Så antagligen är han väldigt klok.
Varm, god och klok.
Just så är det. Och jag hoppas tonåringen suger i sig av den klokskapen så mycket hon bara orkar!!