Hur tänker folk?

Bild: Wendy Presseisen

Man sitter med en liten en i famnen och en lite större, som inte längre har några gluggar mellan tänderna, i soffan i ett hus med en helt egen gräsmatta som nästan blivit grön.
Och så har man en tonåring som bor av och till och slår i dörrar. Och en mansperson som strålar som supermånen när han kommer hem och hittar oss här fast han är tvungen att göra middag själv och allt. För att den där lilla i famnen har lagt beslag på både systrar och mamma.

Sedan äter man och pussas lite. Och tänker att man vunnit högsta vinsten i livslotteriet. Spelar liksom ingen roll att man fick vänta ett tag på vinsten. Och att det var rätt jobbigt att hitta själva lotten.
Och så gnyr det där lilla knyttet och ska ha mat det också. Och ny blöja och lite sällskap.
Man har inte så mycket tid över för något annat.
Det är nog bra det.


Men så kommer ett nödrop från en vän som mer än en gång räddat livet på mig.
En korp som kraxar som vore det hennes sista andetag.
En korp som har blivit lämnad med trasig fjäderdräkt och rivet bo, lämnad att klara sig bäst hon kan trots att hon varken hittar luftrum eller landningsplats.
Jag får veta, att de människor som funnits där, arbetat som hennes personliga assistenter för att hon inte klarar sig själv, de som har givit henne möjlighet att leva har vänt sig om och spottat. Bytt ansikte, visat sig vara idioter som inget begriper eller kanske ondskan själv i mänsklig gestalt? Korpen ska dö, så är det tänkt. Korpen ska buklanda och lämnas att dö. Hon ska inte ha någon hjälp, säger man och river av henne en handfull fjädrar. Ropar ut över taken, att här är en korp att hata, en korp som är en tjuv och bedragare.
- Kom och hjälp oss rycka fjädrar, kom och var med och se hur en medmänniska kämpar för livet, ni ska få se att hon klarar det, vi vet att hon bara ljuger, att hon egentligen klarar sig utan hjälp.

Jamen, hur tänker man då?

Att en människa som saknar minne och måste ha hjälp för att klara av att skilja mellan dag och natt och som är helt beroende av att andra håller henne i tiden, plötsligt står utan hjälp för att de människor som varit hennes minne, tid och muskler bestämt sig för att hon inte alls behöver dem. Och anmäler till försäkringskassan att de minsann sett att hon kan äta, gå och klara sig själv.
När vem som helst kan se, att hon visserligen kan äta, gå korta vingelsträckor och mer än de flesta kan uttrycka sig och bry sig om andras väl, men helt klart är fullkomligt vilse i pannkakan när det kommer till det där med att leva ett normalt liv.

Jamen hon kan sitta i femton timmar utan mat och sömn utan att fatta att det gått en minut.
Och man kan prata med henne om närapå vad som helst utan att hon har en aning om att hon pratat om det bara någon timme efteråt. Och vet inte om hon ätit eller sovit eller vem hon mött, om hon mött någon.
Hon byter namn och historia ungefär som vi andra byter kläder och hon berättar sin historia på det sätt som passar namnet hon just då bär.
Herregud, hon är ju multipel. Helt galen. Men vaddå, hon är min Korp! Och den klokaste människa jag känner.
Det spelar ingen roll att hon inte känner igen en enda människa om hon inte hör deras röst och att hon h inte hittar någonstans utan vägvisare även om GPS är en bra uppfinning -  Det är bara det, att den där GPS:madamen ljuger. Säger korpen. Och åker åt ett annat håll. Men hon är min korp och lika klok oavsett om hon hittar hem eller inte.

Hur är det möjligt att låta bli att se att den sortens korpar måste ha hjälp hela tiden?
Om dom ska överleva.

Man blir gråhårig. Grön över hela kroppen och jävligt förbannad.
Och försöker hitta människor som kan hjälpa till. Någon som kan bo med en enslig korp. Någon som kan stötta, som kan besvara myndighetsbrev och läsa papper med ord som korpar förstår men inte kan ta in.
Och som kan samla ihop korpfjädrar som ryker åt alla håll och blottar såriga ärriga hudytor som måste skötas noga om korpkroppen ska hålla ihop.
Man hittar henne någonstans i en trasslig hög, ser till att hon dricker något och får på köpet värma sig vid det där korphjärtat som aldrig slutar bry sig.


Min korp. Min människa. Som inte äter och inte sover om ingen ger henne tiden.
Herregud vad jag är förbannad, hjälplös och ledsen.

Vad kan man göra för att hjälpa till? Har man någon chans mot försäkringskassans gestapometoder som följer helt andra lagar än de vanliga där folk faktiskt har rätt att får hjälp att försvara sig och inte blir dömda innan allt är lagt på bordet och värderat.
Finns det någon rättvisa eller rättssäkerhet i det där försäkringssystemet där tjänstemän är satta som domare i livsavgörande mål. Faktiskt kan döma ut livstidsstraff och fälla domar som innebär att människor får sitta i dödscell och då kanske väljer att själva fullfölja själva dödsdomen.
Min korp.

Faan också.