Rätt frustrerad sitter jag i ett hörn i en matsal och försöker läsa mail och skriva blog. Och inser att jag bryter mot en massa regler. Laptopregler och gudvetvadregler...
Det känns inte som det här är ett bra ställe..... Och samtidigt... det är klart att det är bra att folk är någonstans i stället för att leva som jag gjorde.
Alltså... jag är på besök hos den "förlorade sonen"
Vi träffades och glodde på varandra, gick in i ett samtalsrum och fortsatte glo på varandra och blev grundligt störda av "terapeuten" som ville få oss att prata om sånt vi faktiskt inte har något att säga om. Än.
Efter ungefär en halvtimme kunde jag inte hålla käften.
- Du, kan du ge oss en timme i enrum, sa jag.
Och det är klart att jag borde förstått, att det kallas något, att inte vilja prata om sånt som terapeuter vill att man ska prata om. Motstånd och försvar och sånt. Fina ord.
Vilket jag också sa...
- jodå, det kan vara en massa försvar, visst. Sa jag. Och fortsatte
- för du vet, när man inte träffats sedan den ene var sisådär tre dagar kan det behövas lite försvar mot att pilla alltför närgånget. Så... stick ut ett tag du så får vi snacka lite i enrum jag och E. (han har två namn, han presenterade sig med E.)
- A. Han heter A. sa terapeuten.
- Nej, sa både jag och E. och tittade på varandra med ett par lite andra sorts ögon. Som om vi fått något att prata om. Och det tyckte jag var så viktigt att jag flyttade min koncentration till den där terapeuten, spände ögonen i karljäveln och bad honom avlägsna sig omedelbums.
Vilket han med buller och bång faktiskt såg ut som han tänkte göra medan han lät mig förstå att jag nu var på väg att förstöra alla E:s möjligheter att bli drogfri.
Som om ett samtal med mig skulle kunna göra honom till en obotlig heroinist typ. Som om jag skulle förföra honom att följa med mig ut på gatorna...
Gissa om jag blev en aning lack.
Så jag frågade rent ut.
- Hur är det, vad tror du om mig och mitt liv? Tror du att jag går på något? Att jag ljuger om att jag är ren? Är det vad du tror?
Och det trodde han ju. För att jag inte gått i någon behandling. Inte sitter på möten fyra gånger i veckan i stället för att jobba heltid och plugga och bygga kontakt med mina ungar.
Jävla typ.
Nu är jag faktiskt lite stolt över att jag inte blev känslomässig. Att jag valde att stanna kvar i det jag förstår att han själv hade lite svårt för. Nämligen det där att lugnt konstatera att samtalet nog inte blev det han hade önskat, men att E faktiskt har rätt att få träffa den som fött honom utan förutfattade meningar förmedlade av någon som inte känner mig.
- Så nu tycker jag att vi börjar här. Du går ut, jag och E pratar lite och sedan kan du komma in och så får vi se om vi behöver dig. Du är väl här för E:s skull. Inte för din egen? Eller?
Jo han gick faktiskt ut. Och E och jag sa några ord till varandra utan att egentligen mötas på riktigt. Hur skulle vi kunna det? Han är på ett ställe där han ljuger om hur mycket droger han tar - för jag kunde ju se på en sekund att han inte var fri och han ljög faktiskt inte för mig om det. Och jag är hans morsa som sjappade och som han aldrig träffat och som inte brydde sig om att han hade ett helvete där han växte upp.
Fan.
Jag har ställt till hela jävla livet för honom utan att bry mig.
Nu vill jag bry mig men han har stängt alla dörrar.
Så det blir till att sätta sig på trappan och låta tiden gå.
Knacka på ibland och sticka in en eller annan papperslapp under dörren. Eller en cyberkram, om han hade tillgång till nätet. Men på det där stället får dom inte ha någon kontakt med folk via nät. Det anses farligt.
Ja jävlar vilket farligt liv vi lever vi som blogar.
Nu ska jag käka lunch är det tänkt. Sen ska jag få se hur killen bor och fika med honom på eftermiddagen och ... tja, kanske glo lite mer på honom. Stilig är han i alla fall under alla attityder. Och ..jo jag tror jag ser en halvdold jättegryta som kokar av en massa blandade sorger och vredskor.
15 kommentarer:
Skickar in ett lass med styrkekramar här..
Ni är tuffast i världen,båda två, som stannar kvar i det jobbiga. Det är vad jag kallar MOD!
Behöver antagligen inte skriva att jag hoppas och önskar att det ska bli skitbra, att grabben törs släppa in dig med tiden..men jag gjorde det iallafall;)
Det är modigt som tusan det du gör. Den Ebba jag lär känna här skulle jag önska mig till försvar om jag behövde nåt. Den där terapeuten däremot... om han ställer sig i vägen igen får du väl be honom dra en gammal laptop över sig.
Du skriver gudabenådat och är klok som en bok. Den dag pojk-mannen-sonen släpper in dig kommer han att ha vunnit en riktig äkta morsa. Som bryr sig nu.
Lycka till, båda två!
Heja Ebba. Jag högaktar dig för att du säger ifrån både till din dotters lärare och terapeuten.
Hälsningar
Tant Cecilia
Jag håller med de andra.
Det är trist att inte sonen fick lika rejäla goa familjer som flickorna verkar ha. Men jag är iaf glad att de har det bra.
Sen hoppas jag att sonens liv också rätar upp sig, att du slipper sitta på trappan och vänta så fasligt länge.
Ingen lägger någonsin av med droger av någon som helst annan anledning än att man är så jävla less på sitt drogliv att till och med ett liv utan är bättre. Problemet är att man skall klara av att överleva tills man nått den punkten vilket är lättare sagt än gjort. Där gör behandlingshem en viss nytta, man hinner äta upp sig, sova ut, slipper frysa ihjäl av misstag. Dessutom bidrar man till att ett antal terapeuter tjänar ihop till sitt dagliga bröd. Men ingen, aldrig så fiffigt uttänkt, behandlingsmodell har vad jag vet botat ett drogberoende, det botandet får man själv fixa.
Nu kanske din kille trots allt får lite verklig nytta av behandlingen - han har träffat en morsa som han inte kan lura eller manipulera, som inte bangar ur inför terapeutmakten och som faktiskt suttit långt djupare i skiten än han själv. Han vet att du är ren och det är stor svart komik men helt logiskt att terapeuten inte kan inse det. Ja jävlar,det här skall bli intressant att följa.
Hälsa honom från mig
Papillon
Hörrnu allihopa
det är modigt att låta bli att trycka på världsförstörarknappen när man vet att man blir avrättad om man vägrar lyda... men att stå för vad man vet är sant är en annan sak. Det är... tja, att vara människa. Man har liksom inget val, det går ju inte att leva med att man svikit. Om man inte ska börja droga igen och slippa känna skiten.
Och det har jag inte tänkt.
Men jag gillar att få stöd så.. tack i alla fall!!!!
Och anonyma Papillon!!!! Hej och välkommen och... ja stor kram!!!
Älskar att ha dig här!
Det var väl nåt sånt jag skrev om då du skrev att du skulle dit?
Att terapeuten skulle lägga sig i hela tiden och lägga skuldkänslor på alla utom sig själv....har jag för mig jag skrev....eller nåt...hur som helst, kämpa på med det sätt du tror på och som funkar för er båda. Kram!
Hur gammal är han sonen?
Oj, har ni inte träffats EN endaste gång sedan han var nyfödd, inte ens i din dimma att du sett han?
Tolvstegsprogrammisterna tror att deras "lösning" är det enda rätta. Jag är då också drogfri efter många års injicerande och misär, utan möten och twelvestep. Min terapi är det vanliga livet, har träffat nog med narkomaner i mitt liv :D
Men vet du Ebba. Vi är många som inte alltid orkar stå för det som är sant alla gånger.
Försöker, lyckas ibland och misslyckas ibland. Och när man misslyckas så känner man (jag) sig/mig ännu mer misslyckad än misslyckandet.
Så därför, när någon gör som man ska så hyllas det. Och förhoppningsvis sporrar det mod att göra sammalunda.
Men det är bra att det är "enkelt" för dig.
Du är som biskopens valspråk: kärleken fördriver rädslan.
Heja!
Å den grabben behöver massor av trappsittande och ännu mer trappsittande. Sätt dig på något varmt så du inte får blåskatarr för väntan kan ju bli lång.
Och hur avig och avog han än är, E, så uppskattar han säkert att du är där även om han inte kan visa det än.
Som sagt, på med långkallingar och fram med värmedynan och sitt kvar.
Och lycka till.
..och jag skulle precis skriva det Den hemska skrev. Din väntan kommer att bli lång, men förhoppningsvis så kan ni mötas, där någonstans i framtiden.
Din styrka är enorm Ebba, det förstår du va?
Hej! Har läst ett tag och vill bara säga TACK för att du orkar dela med dig av det svåraste av allt svårt.
Sätt dig på trappan o vänta. Bara att veta att någon sitter på en trappa och väntar kan göra stor skillnad för en människa.
Tack än en gång, ditt mod och din styrka är enormt inspirerande!
Jamen det är klart att jag sitter kvar. Och fryser om det behövs. Det är jag rätt bra på. Att frysa alltså. Och långkalsonger. Ägde faktiskt tre par som låg hopvikta längst ner i väskan tillsammans med trosor och ipren.
Fast den här trappan jag sitter och väntar på är numera placerad inomhus. Så det lär inte vara så frostigt ändå.
... fortsättning lär följa!
Du är verkligen en konstnärssjäl. Det märks på din text. Den är överraskande och briljant.
Skicka en kommentar