Ibland vaknar jag av minnen.
Som i natt. Den där grodan sov över och det blev en aning varmt mellan lakanen, vi sov liksom inte direkt i olika sängar.
Herregud får man inte sova i samma säng?
Jaja.
I alla fall så sov vi där tills jag vaknade och sparkade med både ben och armar, hur man nu lyckas sparka med armarna.
- Spisen, sa jag. Spisen, stängde du gasen?
- Öh, sa grodan. Grodor säger ofta just Öh.
Sen for jag upp som en furie, sprang ut i hallen åt helt fel håll och vaknade framför hallspegeln utan att fatta vad det var som hänt. Eller i alla fall tog det ett tag innan jag fattade.
Kanske var det lite tu i oturen, att grodor är rätt vana vid vatten. För min vanliga cistern eller container med vätska hade, utan att jag fattat det, fyllts på och svämmade över. Eller möjligen hade packningen i kranen gått sönder.
Jag lovar, det räckte inte med ett örngott. Grodans T-tröja gick åt och jag måste nog byta lakan i sängen.
Och spisen då?
Äh, det var ingen fara med spisen. Men under ett par månader i mitt liv bodde jag tillsammans med ett par killar i en fyra i innerstan. Ett par bögar alltså. Helgulliga pojkar med bra jobb och nån sorts socialt engagemang som innefattade att ta hand om en gathora över vintern. Ja jävlar. Vilka människor jag sprungit på genom livet!
I alla fall så hände det en gång att jag glömde stänga av gasen. Och deras kök blev inte direkt snyggt efter att brandkåren varit där.
Men det var nog inte det jag grät för.
Den ena killen hade HIV. Han dog några månader efteråt. De där månaderna jag bodde där var han rätt sjuk. Och ibland kröp jag ner i sängen hos honom, bara låg där och pratade och fnittrade och lyssnade och njöt av att vara nära.
Och mitt i natten, en av de där sängnätterna så hände det där med spisen alltså.
Den här grodan får mig att minnas värmen.
Fan också.
Att det ska finnas så jävla mycket tårar bakom pannbenet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej Ebba!
Har nu läst igenom hela din blogg och säger bara WOAW! Vilken fin människa du är. Vilka kloka insikter du förmedlar till oss andra dödliga. Otroligt vilken tragik du klarat av att lämna och nu återknyter till dina käresta. Jag känner mig priviligerad att få läsa dina tankar som du så bra skriver ner. Du kommer lyckas oavsett vad du tar dig för. Vill gärna se din första dag i rätten om några år:)
Fortsätter att följa dig, lycka till med dina barn och grodan:)
//micke
När man tillåter sig att känna så öppnas dörren till alla möjliga känslor. Det går inte att bara glänta på vissa luckor, nej, porten blir vidöppen. Vidöppen!
Det vet jag för min mascara fångades upp igår kväll av känsliga fingertoppar.
Har jag uppfatt rätt att grodan är samma person som mannen med blommorna i trappen eller ?
Pussas lagom och njut av livet, Ebba
/malin
Micke - Oj. jag rodnar rätt lätt och nu rodnar jag. Kul att du gillar!
Comvidare - jodå, här öppnas och skvätts. Och man måste ju säga, att innehållet som väller ut är rätt blandat. Det är tur att det ska vara så annars... tja, vad hade man gjort annars? :I
Malin - nejnej, den fina pojken med blommorna är en helt annan figur. Han har inga grodanlag alls, bara en massa mänsklig skönhet. Sån får man inte förstöra med förförande pussar!
kram!
Härligt med värme mellan lakan. Lycka till och (som vanligt) lev väl.
Skicka en kommentar