Den här dagen... Först ringde ju min äldste son och lät mig förstå, att det behövs en frånvarande morsa närvarande vid den behandling han försöker stanna kvar i - han har gått i sin biologiska mors fotspår och kan nog kalla sig själv missbrukare om jag förstod det hela rätt. Just nu är han inskriven på ett ställe där man använder sig av den där tolvstegsmodellen som tycks fungera rätt bra för rätt många. Och på det här stället tycks man också hjälpa till med att hitta rötter och bakgrunder.

Och jag är väl en sån. Rot.

Så nångång den närmaste månaden ska jag iväg och bli en som finns. Och antagligen blir det väl inget pusskalas direkt. Tvärtom lät det som.

Men jag tänker inte banga. Har jag ställt till det så får jag stå för det.

Men sen... min beundrare, ni vet, han med blommorna.... Som inte heter Sven och inte Tage och inget annat jag hittar på heller. Han har ett eget namn och en egen personlighet.

Idag skulle vi ju ses - han dök upp vid tretiden, just när jag var klar med en knivig uppgift som handlar om att hitta lagtexter som passar till lite olika givna frågeställningar.

Den här gången ringde han på, lämnade fram blomman han hade med sig och tittade mig stint i ögonen och sa att man inte får skylla på praktikanten. Sen asgarvade han.

Eller rättare sagt; vi asgarvade bådatvå.

- Det heter inte praktikanten, sa han sen gravallvarligt. Det heter downs syndrom fast det går bra med mongo... och du måste ha en vas till den här.

- Mm, Det måste jag.

Och jag har ju inte så mycket grejjer... men den finurlige mannen plockade fram ett helt platt litet paket, trollade med fingrarna och vecklade ut en sprillans ny vas.

- Aha! sa han.

- Aha! sa jag.

Sen drack vi saft och pratade en massa. Jag frågade massor och han svarade sånt man kan blogga i evighet om.

Som tillexempel att döden är en sorts liv fast på insidan. Medan livet är en sorts död på utsidan.

Jag fattade inte riktigt det där och det sa jag också

Men det hade han också svar på. Minsann.

- Nä, men du kan ju inte förstå sånt eftersom du är för klok. Man ska se efter i stället för att tänka. Då fattar man.

Jaha.

I alla fall tror jag att jag har fått en riktig vän. En såndär som man kan säga allt till utan att skämmas.

Och så fick jag en bamsekram när vi skildes åt. En riktig multibamssekram.

Gissa om det var skönt!!!