Det här har varit en tänkdag. A. har lärt mig det ordet. Tänkdag.
Det är en sån dag som man bara tänker, inte gör det man tänker alltså. Man bara tänker.
Ja, och så har jag ju varit på studiebesök i dagisvärlden.

Men tänket... mest har det handlat om det där med att prata om droger och annat som har med det liv jag levt.
Och så har jag läst kommentarer. Tagit in synpunkter, processat och fått hjälp med synvinklar jag nog inte kommit på själv.
Det där med hur jag själv ska klara av att prata om något jag inte riktigt lämnat.
Det är inte ens ett år sedan jag tänkte att det kanske skulle vara bra med ett litet uppehåll...
Och det att barn kan vara grymma mot varandra. Det är inte en merit i allas ögon, att ha en mamma som gått på gatan.

Slutsatsen ... det är fler saker som talar mot än som talar för.
I alla fall just nu.
Så... nej, jag är ledsen att göra dig besviken D. Men jag kan inte komma och prata om droger eller hemlöshet just nu. Jag fixar inte det, det är liksom för tidigt. Sen kan jag ju också vara tråkvuxen och tycka, att jag inte vill utsätta dig för risken att bli illa omtyckt för att du har en biomamma som levt på gatan....

Så... nu känner jag mig en aning klok och en aning dum.
Det är OK
helt OK.

Jo, jag tittade in på ett sånt där ställe som tar hand om barn hela dagarna. Förskola heter det. På just det här stället var det barn från tio månaders ålder till fem. Babysar upp till två på ett ställe och de andra på ett annat. Ett himla liv var det. Jag som ändå är rätt ljudokänslig kände ett starkt behov av sånadär grejjer gatuarbetare har runt öronen när dom borrar i gatan. Och så tänkte jag hur det skulle vara att vara liten och vara på förskola hela dagen. Vad jag skulle fundera över, eller kanske inte fundera förresten, men lära mig.

Absolut skulle jag lära mig att grejjer är ordnade i fack och inte ägs av någon.

Och att man måste göra samma saker samtidigt som alla andra gör det.

Jag skulle lära mig att det finns ställen som är gjorda bara för barn i barnstorlek. Och andra ställen som är till för alla andra. Att barn är en annan sort. Och att vuxna inte bor där barn är hela dagarna.

Jag skulle lära mig att roffa åt mig det jag vill ha för annars skulle någon annan göra det.

Och så skulle jag lära mig att inte göra det när någon vuxen ser på fast det gör dom så sällan så att för det mesta är det OK.

Och så skulle jag väl vråla som alla andra ungar för att höras för att det är enda sättet att bli hörd...

.. i alla fall på den här förskolan... där det var tjugoen ungar i tre rum med två vuxna. Plus en vuxen som gick mellan de här tre rummen och de två rummen med småttingarna som var tolv stycken och två vuxna.

Aldrig, inte på några villkor, eller över min döda kropp skulle jag föda ett enda barn till om jag visste att dom måste vistas på ett sånt ställe.

Där tog det stopp.

Och nu måste jag ta reda på hur mina ungar haft det. Om dom har hörselskador och tror att grejjer måste ligga i fack.

nä inte för att det gick så bra för mig som ju aldrig varit på något dagis eller någon förskola.... men för att jag tycker det är barnmisshandel att stänga in ungarna i det där kaoset och med den där ljudnivån.

Hjälp, hur ska det här gå....

-Du Ebba

- Mm

- Kan du komma till min klass och prata om knark?

- öh

Faktiskt blev jag rätt ställd när D ringde för en liten stund sedan och frågade. Dom ska ha en dag som handlar om droger och behöver folk som vet något.

Men jag vet inte så mycket som jag kan - eller vill berätta för ungar i nedre tonåren. Eller kanske vet jag, men vet inte hur man säger det till unga människor som ännu inte har ett vuxet perspektiv. Vem vet, det jag kan berätta om elände kanske blir något romantiskt eftersträvansvärt i deras lite förvirrade hjärnor.- Förlåt kära D, jag menar inte att du är förvirrad, bara att man inte vet så mycket om konsekvenser och verklighet och sånt när man är tretton. Eller femton eller arton för den delen.

Så länge man bara håller ett värmeljus i ett isolerande glas, och ser det skimra mellan fingrarna så känns det mest bara skönt. Och är förrädiskt vackert dessutom.

Men om man kommer för nära bränns det. Lämnar livslånga ärr och förstör livet.

Nu menar jag inte att levande ljus är något dåligt. Absolut inte. Det är bara det, att riktigt otäcka saker kan se lika inbjudande ut.

När jag första gången rökte gräs (cannabis) så tänkte jag inte att jag skulle hamna på gatan. Jag tänkte att det var mysigt. Vi var några stycken som kände att vi hörde ihop för att vi delade något vi inte förstod varför det var förbjudet. Och när sen känslan av frihet och lugn spred sig så fattade vi inte att vi var grundlurade. Det som känns som att man blir skärpt är egentligen motsatsen. Man blir dum. Långsam och ologisk och fånig i allas ögon utom bland dem som också är lika drogpåverkade. Ungefär som att dricka alkohol - alla som inte är fulla ser ju hur oerhört pinsamt man beter sig när man druckit.

Själva drogen blir liksom det som gör att man har något gemensamt, och rätt snart är det bara dom som drogar man kan vara tillsammans med. De andra tycker bara att man är dum, pinsam och löjligt långsam. Dessutom bygger man snabbt upp en kultur och ett sätt att tänka tillsammans med de andra som drogar. En kultur som går ut på att förklara och legalisera det man håller på med.

Man påstår att alkohol är lika dåligt som hasch. Och det kanske det är. Men man glömmer att det inte gör haschet bra - om alkohol är dåligt är väl hasch det också.

Grejjen är bara, att sånt som är olagligt dessutom är just det - Olagligt alltså.

Man gör sig till en som står utanför samhället när man gör olagliga saker.

Och det där att vara utanför samhället gör det ännu viktigare att höra till en grupp som allihopa är utanför. Med egna regler och ett eget sätt att leva. Tro inte att det är en frihet att vara utanför! Det är nog precis tvärtom. Reglerna i de där grupperna utanför "lagen" är ofta mycket strängare och med mycket värre straff, än de lagar och ordningspåföljder som finns i samhället.

Fast det vill man inte se, kan inte se, när man själv är utanför.

Då måste man göra det egna utanförskapet till något bra.

Såklart. För man vill ju inte leva ett dåligt liv!

.... hm.

Kanske har jag något att berätta. Men... om man går i det som kallades mellanstadiet när jag (inte) gick i skolan... är man mogen nog då, att fatta det jag berättar? Jag tvivlar.. även om D kanske skulle förstå en del av det, så är hon inte representativ.

Så... hur skulle man presentera utanförskap för en hord nästantonåringar och wannabevuxna?

Får grunna på det här.

För att bara berätta om de olika typerna av droger, så som jag minns det från den gång vi hade något sånt i skolan... en polis och skolsyrran.... kanske kuratorn... nä, inte lärde det mig något om hur jag själv skulle kunna förhålla mig fri. Tvärtom. Jag lärde mig ju vad som var vad och hur det såg ut och vilka som kunde tillhandahålla skiten.

DET skulle jag vilja sätta stopp för. Den sortens upplysningsverksamhet.

Så, kanske måste jag skrynkla ihop mig, räta ut mig och snabbutbilda mig i tolvårstankar och trettonårshormonere och sedan hitta ett språk som förmedlar kunskap om sånt som ungdomar behöver veta för att slippa ens se hur en bit cannabis ser ut.

Ja usch.

Ja herregud.... en sån söndag!

Först och främst det här med sockervadd och snö. Man vet knappt vad som är vad.

Men vi hittade alltså sockervadd. En stor spunnen vit tofs på en pinne. Och min lilla prinsessa slickade och slurpade och kladdade och fastnade och... tja, sen spydde hon i en buske. Det finns en del buskar runt torget som tur är.

Men eftersom det inte är så skönt att kräkas utomhus och dessutom få frossa så att hela kroppen känns som snö så gick vi hem innan vi riktigt kommit ut. Ett par tomtar mötte vi på vägen och en punkare med grön kam - himla snygg - men mer var det inte.

Väl inne var det till att raskt ta fram skurhinken som fick bli spyhink och sedan... tja en massa trösttrasor och jättetäcket för att dämpa kylan som tycktes krypa in överallt.

Jag saknar tempmätare men ... alltså oavsett hur kölden skrek i den lilla kroppen så kändes hettan i min hand på hennes panna som hade jag den på en spisplatta.

Jag mindes mina influensor under broarna och tänkte, att nu behövs det honungsvatten och en massa vanligt vatten. Men det kanske är annorlunda för barn. För i den här ungen skulle det vara hårdbröd och varm choklad.

Jag trodde det skulle bli brun gegga i spyhinken av det där. Men det blev faktiskt riktigt bra.

Efter några påhittesagor och en stunds tecknad film på TV orkade vi fnissa åt eländet och sen var det dags att åka hem för en liten hängig... och för mig helt klart tid för inläsning av femtio sidor juridisk rappakalja. (jomen det är rolig rappakalja)

Så nu väntar jag bara på min egen tur med spyhink och isfrossa.

Och hoppas att det inte är galtsnoret som intagit lillungen.

kineserna anfaller

-Man behöver inte tänka så mycket om man står upp...

- nähä.

- Nej för då kan man se mer.

Det är min lilla unge som filosoferar i telefonen. Vi ska ses i morgon och måste bestämma vad vi ska göra. Hon vill såklart se på julskyltningen och köpa sockervadd. Som hon alltså med säkerhet vet att det ska finnas när det är julskyltning.

Och jag har sagt något om att jag ska tänka på det till i morgon. Det är då hon drämmer till med det där om att stå upp.

Hon är sån min unge. Drämmer till med den ena klokskapen större än den andra.

Lite senare får jag höra att jag borde samla på frimärken.

- varför det då? undrar jag såklart

- för att posten inte kan skicka brev utan att slarva bort dom och då är det bra att samla på frimärken.

-jaså?

-ja man kan titta på dom och låtsas att man fått en massa brev som man inte fått för att man har köpt frimärkena för sig.

-kan man det då? Med stämplar och allt

-jaha. Det finns kineser som klipper loss dom. Det är därför posten inte kommer fram sörru.

Det visste jag ju inte. Men nu vet jag.

Man kan skylla på kineserna.

Grodlöst

Med hela kroppen insnärjd i en annan människas utstrålning pratar munnen ord jag inte brukar säga. Och doften av soprum och otvättad kropp sipprar ut mellan alla de där orden och lägger sig tillrätta i springorna mellan oss. Jag pillar lite förstrött på slamsorna av ett minne, sticker mig på en gammal använd kanyl och borstar bort skampulvret från axlarna jag ser som speglar av mina egna.
Och inget sägs om något annat än det som är sant, och det som är sant är bara det som sägs för varje uttalad sekund. Nu.
En annan tid är förbi och någon ny har ännu inte uppstått.

-Får jag kyssa dig nu?
frågar jag. Och grodan vänder sig mot mig med stora ögon och munnen oändligt vacker mot de levande ljusen.

När jag öppnar ögonen ser jag
här är min prins

Det finns inget varför.
Svaret är inget annat än sanningen. Och vi kysser varandra grodlöst.

Vishet och vindruvor

Har försökt få ihop det här med min son. Han som sitter på behandlingshem.

Första gången var han så positiv. Nyfiken och varm och ville ha kontakt.

Men sen när vi möttes var det precis tvärtom.

Och nu vet jag inte ens om han vill att jag ska kontakta honom mer.

Efter igår vet jag inte om jag borde.

Har hackat lök, jodå, och skivat potatis och bränt vid grejjer. Sprungit som en galning för att få tag i rätt sorts morötter. Ja, det finns alltså fel sort. Det var den vi hade. Det måste vara söta morötter till purén och våra var beska och det smakar faktiskt väldigt illa.

Och så har jag alltså tänkt på det barn jag födde när jag själv var ett barn.

Om jag kan vara ansvarig för det liv en jävla idiot sådde i mig när jag var hos honom och hans familj - som fick betalt för att jag var där.

Skulle det inte vara i sin ordning att också ta reda på om den jävla pappan kunde få sin del av det han ställt till? Han gick helt fri, tror inte ens han skrev på några papper om faderskap och ingen krävde av honom att han skulle ställa upp på några test. Jag var ju bara en förvildad tonåring som väl knullade runt lite hursomhelst.

Ja och så har jag alltså hackat lök och burit disk och tagit rätt på vidbrända rester av något som skulle blivit luncher för flera tusenlappar. Fan.

Och fortsatt tänka på att det inte finns något som heter rättvisa.

Man får helt enkelt stå för skit om man själv är skit.

Och jag får väl inse, att det är det jag är så länge jag inte har papper på motsatsen.

Det är förjävligt.

Den dag jag har min jur. kand är jag plötsligt någon att räkna med. Kan visa upp att jag är duglig.

För att jag läst en massa smörja och en del matnyttigt. Allt är inte skit som luktar!

Nä, det här går inte. Pulverskit i hela kroppen och dagen efter är förstörd. Hörrni allihopa, låt sån skit vara! Det är mycket bättre med lite vishet och några vindruvor!

Åsså grodprinsen som luktar som honung.

åsså duschen...

Man har en chef...

Som en farsa.

Såklart måste jag berätta allt för att han ska bli nöjd.

Så jag berättar allt.

Då får han något vått i rösten.

(Vad har hänt med alla karlar som gråter omkring mig?)

Sen säger han att jag har till klockan tio på mig att snygga till mig och strama upp fejset för att löken väntar. Idag och i morgon och sen får vi se.

OM jag inte hamnar i disken. Fast han vet att jag gillar varmt vatten så...

Mannen med de glödande händerna lämnade en lapp på bordet i går när han gick till jobbet. Han har nattliga vanor... äh, han jobbar skift alltså.

På den står sånt som får kvinnor att rodna.

I kväll ska jag inte ligga som en utslagen hora på sängen. Nä, det blir tight bomull närmast kroppen, i alla fall en stund.

Ska sköta mig alltså och inte släppa in pulverflickor i lägenheten ens om de är bästisar från gatan. Punkt.

Klartext..

En gammal "vän"

dök upp med pulver.

Jag släppte in både tjejen och pulvret. Långt.
Hon ville dela.

Sen dök jag.

Hon försvann nånstans när min nyaste ädelsten med de varma händerna kom för att dela middag.

Allt gammalt jävla skitliv och pulvret jag dragit i mig fick mig att bära mig åt som ett svin.

Men han blev bara tyst och stannade. Fixade käk. Satt. Och så grät han när jag bar mig åt. Men stannade.

Fan, har någon någonsin sett en karljävel gråta och stanna kvar när knarkhelvetet snott hans brud?

Sen på kvällen ringde min lilla och ville sjunga och det gjorde förjävla ont.

och jag har inte klivit ur sängen.

Det är förjävligt för jag ska vara på jobbet om tio minuter och har inte ringt.

Så nu blir det att ringa och be om ursäkt och få en utskällning och ... tja hacka lök.

Ska bli riktigt skönt.

- Nä jag kan inte prata så mycket i kväll
- varfördetdå? Har du lärt dig några sånger då?

- nej inte en enda en.

- Men jag har gjort en.

- får jag höra?

- Ja såhär är den

och så sjunger hon med en melodi som handlar om blåsippor i vanliga fall

-Änglar är vita och svarta och grå

går alltid nära dom barn som är små

Skyddar mot svininfluensa och löss

älskar att skrämmas med spindlar och möss

och så fnissar hon så hela telefonnätet nästan spricker.

Då kan jag nästan inte hålla ihop mig.

Det gör så ont. Så ont att jag nästan kräks.

Och jag förbannar mig själv och vill helst bara sjunka femton famnar ner i marken.

men jag säger bara att

- vilken tur att ingen av oss är rädd för spindlar och möss då!

- ja men stackars dom som är det för dom vet ju inte att det är änglarna som gör att dom blir rädda.

- hur menar du?

- ja om man är rädd och det kommer en ängel så blir man inte rädd.

- nähä

- För jag såg en stor spindel och då visste jag att ängeln var där så jag blev inte rädd sörru.

- Hm.

- Skarusova nu?

- Ja jag ska det. Ska du?

- Mm.

Och så pussade vi telefonerna och jag såg att det låg en lapp på köksbordet och tre sms i telefonen och jag vill bara dö.

Men så ser jag

det sitter en spindel i kökstaket.

Och jag är inte rädd.

Brutalärlig lägger jag mig på sängen och stirrar i taket.
Tårarna rinner tysta utefter huvudet. In i hårvirret och ner i nacktrakterna för att försvinna in i dunkudden. Saltränderna kommer att påminna om helvetet.
Vitt helvete.
Snöjävlar som bombat skallen full med vita prickar. Sådana som hullinglikt fäster sig vid ögongloberna och följer med in i hjärnans tarmsystem. Osmält vitt blir absorberad noja.

Varma händer håller. Smala armar skakar.

- Försök bara inte trösta
säger jag.
Men tystnaden lugnar mig inte.

- Kan du inte bara gå?
säger jag också
Men tystnaden stannar.

Tårar möter eld, eld vränger tankar och tankar faller trolöst.

- Men förhelvete du kan inte stanna. Ser du inte att du inte kan stanna?
Och elden bränner hål genom kuddar och madrasser, famnar min skälvande skepnad och borrar sig in bakom vidöppna ögon.

Jag har fallit och vägen syns kantad av intet

Men tystnaden sitter obarmhärtigt kvar utan ord. Som någon som glömt hur man spottar på slöddret för att själv slippa lukta av skammen.

- Förlåt
säger jag inte.
Det är tystnaden som förlöser de orden. Utan en tanke. Och fullkomligt ljudlöst.

Vart skulle jag fly för din närhet?

En annan gång ska jag tala om kärlek. I kväll ska jag tiga och låta tystnaden tala.

Det är det här med att tro på något....

Min lilla prinsessa ville att jag skulle sjunga något som en ängel hade sagt.

Bara sådär.
Det är bara det att jag inte kan några änglasånger.

-jamen hitta på en så växer det ut vingar och så blir du en ängel

-jag som trodde att alla änglar var döda människor, säger jag och tänker lite för sent att det här var ju inte ett samtal jag ville ha just nu.

Men jag hade inte behövt oroa mig.

- Du! sa hon

- Ja. svarade jag.

- Döda människor är döda sörru. Och dom är inga änglar.

- Hur menar du? frågade jag som, som vanligt inte riktigt hängde med i hennes bråddjup

- Jo dom är sig själva fast döda.

- Uhum.

- och då behöver man inga vingar för att då flyger man av sig själv. Sjung en såndär änglasång nu.

Och jag som inte är speciellt musikalisk lallade något madonnaaktigt "like a virgin" - typ.

- På svenska. kom det då. - för jag kan inte engliska.

- som en oskuld.... sjöng jag i luren utan att blinka. Sen blinkade jag. Och rodnade. Nä, jag hade inte tänkt mig det samtalet heller.

- Vad är oskuld? kom det såklart.

- öh.

- vuxengrej va?

- mm

- ja jag vet. Min mamma som inte födde mig själv är oskuld. Man blir det ifall man inte får egna barn sörru.

Så nu vet jag.

Jag hör någon sluddra, med en röst jag känner igen. En röst från länge sedan. Så jag vänder mig om och söker. Men jag hittar inget ansikte som passar till rösten.

Där sitter ett par män, den ene orörlig som en gelestaty. Jag känner inte igen honom.

Ändå, det är något med ögonen.
Känner jag den mannen?

Jag ska inte alls vara ute i matsalen, men kan inte låta bli att ta en extra sväng runt efterrättsbordet. Som om jag missat något.

Och det har jag ju.

Ögonen.

ögonen !

Plötsligt vet jag.

Nej det är ingen torsk. Inte alls.

Det är en snut. En som släpade upp mig från ett tunnelbanespår för en massa år sedan.

Och sedan pratade förstånd för ohörande öron. Eller öron som i vart fall inte låtsades notera ett enda ljud.
Då sa han att jag kunde ringa om jag fick för mig att klappa tunnelbanespår igen.

Och sen snackade vi av och till med varandra när vi möttes.

På centralen

och när han måste rensa plattan.

Nu har han kvar något av sin sammetslena röst. Och ögonen.

Och nu, när våra ögon möts hajar han till. Jag ser att munnen vill le.

Ebba! säger han med hela den geleartade kroppen.

Då brister det något längst inne i mig.

Anders! ropar jag och tårarna rinner. Ni vet, de där evinnerliga tårarna som alltid blöter ner alla jag tycker om.

Hans personliga assistent tolkar när vi pratar.

Ibland tycker jag att livet är rätt orättvist.

men Anders skakar millimeterstort på huvudet

inte orättvist

bara helt omöjligt att fixa på egen hand.

Och jag tror det ligger en oändlig massa visdom bakom orden.

glöd som ritar mönster

När elden liksom har lagt sig tillrätta i högra handen och lågorna slickar mörkret, då händer det att man ser saker.
Sin egen hand såklart. Och miraklet att elden liksom utgår från handflatan utan att bränna skinnet som håller den.


Men det man också ser, det fantastiska, är att själva eldens ljus kastar skuggor i mörkret. Så att ljuset markerar mörkret på ett sätt som gör själva mörkret ljust.
Det är i den sortens skuggor jag upptäcker mig själv.
Där jag minst anar det.


Det var korpen som lärde mig knepet.
Eller kanske visste jag hur man gjorde redan innan. Det där att släppa taget om det synliga för att se det osynliga.

Att sluta se problem och i stället se liv.

Att tända elden i sin egen hand och låta det kasta sina skuggor i stället för att koncentrera sig på att försöka urskilja mörkret.


Men den här morgonen vaknar jag med en varm kropp intill min, doften av söt hud och närgångna lakan. Elden i handen blir till glöd att tända gnistor av ögonmöten. Ett par grågröna mot ett annat par svartblå.


Och jag inser att den sortens glöd kastar andra sorts mönster i djupen. Ett avslöjat hjärta dunkar som vore det magma.


Som tur är finns det tid.

Frukosttid och uppsprucken himmelstid. Kajkantsprat och blyga förfrågningar.
Glöden ritar osagda ord medan grågröna ögon yrvaket mumlar om kaffe.


I kväll ska jag skära lök med eldfasta händer.

Lök... alltid en massa lök.
grönvit, gul, genomskinlig och starkt rörande.
Tårdrypande

Och så går jag de där femtio stegen mellan löken och min port.

- Ebba!
Hör jag någon ropa

Någon som väntat. Bara sådär.

Och nu puttrar löken i min stekpanna, skalad och skuren av någon annan än mig själv.
Jag sitter nyduschad och blogar
medan maten läggs upp på tallrikar
någon tänder levande ljus och häller upp rubinrött vin ur dyra flaskor

Jag blogar vidare
medan dofterna sprider sig och ögonen mest vill tindra ikapp med de där ljuslågorna som dansar två meter bort.

Mer än så behöver jag inte.
I morgon är en annan dag

Men i kväll ska jag njuta

nej vi är inte några narkomaner, vi är mest bara människor

Den förlorade mamman möter den upphittade sonen.
Som gjort för en riktig snyftare.
Men nej. Här är knastertorra ögonkast. Uppstyltade meningar utsagda med knarrande stämmor. Doft av svettiga armhålor och deodorant.
- när är det middag då?
- fem
- jaha. Är maten som den ska
- nä
- nähä
Tystnad och ännu mer tystnad.
- Får du hjälp att fixa studier och sånt medan du är här?
- nä
- jaså
- fan kan du hålla käften eller?
- nä

Och så det där samtalet med den där som kallar sig något annat än terapeut. Titeln är skyddad så jag antar att han inte är utbildad. Kanske självlärd. Gått de tolv stegen och varit nykter och vet allt om att sitta i ring och säga att man är narkoman.
Eller gathora.
Som om det är ränder som aldrig går ur. Genetiskt fastetsade. Som man ska påminna sig om, hålla fast vid och gärna vara stolt över. Åtminstone om man sköter sig.
Sköta sig betyder att följa programmet.

Mina gener har en sorts allergi mot alla sånadär program. Och jag är rädd att min son ärvt en del av de där generna.
För han reser sig upp mitt i samtalet och meddelar, att han inte tänkt titulera sig narkoman eftersom han tycker att han är människa i första hand och nu skulle han ta en rök skarume morsan.
Ja jagskamed.
Fast vi säger ju inget vettigt medan vi röker.
Inte sen heller.

En sak är jag rätt säker på.
Jag kommer inte att vara med på någon familjevecka. Vi är inte familj för varandra. Har aldrig varit och ska inte låtsas som vi är.
Jag är upphov till en del av de gener han måste handskas med.
Mer är det inte.
Sen får vi se om det kan bli något annat av det.
Om han vill.

men bara då.

Hur skulle det sluta?

Alla som gått i skola kommer säkert ihåg en sorts läroböcker med fylleriövningar. Ni vet de där meningarna med tomma linjer där det skulle stå ett rätt ifyllt ord. Det fanns bara ett som var rätt.

Jag brukade roa mig med att hitta andra ord som kunde vara lika rätt. Och så ta en diskussion med lärarinnan om huruvida det kunde vara möjligt att den som skrivit läroboken inte visste allt.

Jag vill minnas att min "fröken" blev rätt frustrerad över mina idoga försök att slå sönder alla sånadär förenklingar av världen.

Fylleriuppgifter förresten... på något sätt kan jag se en koppling till fylleri på ett annat plan.

Om det bara finns ett rätt, bestämt av någon osynlig människa som skrivit det facit man ska hålla sig till- då har man möjlighet att sortera.
Då finns det nämligen människor som kan räkna ut vilket svar som är önskvärt, och som skriver det, och så finns det människor som inte kan räkna ut det rätta svaret.

Dessutom finns några som räknar ut vad som ska vara rätt men som tycker något annat och antingen skriver det där andra eller fogar sig och skriver det "rätta" för att uppnå något syfte. Antingen för att passa in, få ett betyg eller för att bli omtyckt.

Några kommer att skriva "fel" svar - för att de inte kan gå med på att det bara finns ett rätt.

Andra skriver "fel" för att de inte kan se vilket svar som skulle vara det rätta - men har en annan idé om svaret. Och några kommer att skriva fel svar för att provocera.

Kanhända somliga blir så frustrerade att de låter bli att svara. Och ytterligare andra försöker få fatt i den som hittat på frågan för att diskutera saken.

Hur det än är med orsakerna till vilket svar, vilket ord man fyller i på den tomma raden, så säger det rätt lite om vad en människa är kapabel att förstå eller om vad den människan kan om ämnet som behandlas av den mening där ordet ska fyllas i.

Tänk om det är på samma sätt med resten av livet...

att det finns en massa meningar som är färdigskrivna - med lämnade tomma rader som vi ska fylla i på "rätt" sätt för att få godkänt.

Att vi ska lära oss att bara variera sättet att skriva eller uttrycka just det rätta svaret. Inte komma med andra svar eller - gud förbjude- skriva helt nya meningar.

Hur skulle det se ut?

Om folk började skapa nya förutsättningar, andra sorts skolor, sätt att ta hand om barn och gamla och ännu värre - tänk om människor skulle säga " det är inte för att vi köper mer som vår ekonomi blir bättre"

Huvva

hur skulle det sluta?

Jag känner några personer som är riktigt intelligenta. Alltså supersmarta. Två av dem lever helt utanför alla sociala ramar. Och den tredje är en korp på ett berg.

Möjligen platsar jag bland dem. När det gäller att fixa ett intellligenstest vet jag att jag platsar. Men när det kommer till att omsätta siffrorna i praktiken... ja. Jo, numera passerar jag nog godkäntstrecket.

Det är bara det, att det här att ha lätt för att fatta vissa samband inte med någon förutsägbarhet hänger ihop med att klara ett mänskligt godkänt när det gäller liv.

Man kan vara världsmästare i minne eller kunna räkna ut sextontusen decimaler på pi utan att klara av en vanlig middag på ett anständigt sätt.

Så vad ska man med IQ till? Ifall man inte kan använda den till att leva ett bra liv alltså?

Och då kommer ju frågan.

Vad är ett bra liv?

Såklart måste man fråga de smartaste om såna viktiga saker.

Så jag ringde korpen på berget.

som om man skulle kunna prata med en korp och få vettiga svar

det kunde man inte

eller ... jo, alltså där kom ett kluckande och en suck.

- vad menar du med bra?

och det kunde jag ju inte svara på

Så jag vände mig åt ett annat håll, ringde mitt minsta orakel och frågade samma sak.

- Det är jättelätt. Sa hon

och jag kunde ju inte hålla mig utan frågade otåligt vad hon menade.

- Jo, sa hon. Ett bra liv är ett sånt som jag har.

- jaha

- mm. såna man gillar och såna man älskar och såna man bryr sig om och en del man leker med sörru.

-öh

- Fattaru inte?

- nej

- man måste tycka om

- vaddå tycka om

- då är det bra.

Och då föll ju poletten ner där den skulle.

Man måste tycka om för att det ska vara bra.

Bara för att fullborda frågesvängen tog jag den med min lite äldre vishetsgudinna också.

Hon hade inte tid med några långa samtal sa hon

men slängde ur sig

-bra är det väl när det är bra, annars är det väl inte bra. Typ.

Och så är det väl.

Det är bra när det är bra. Annars är det.... tja, inte så bra. Typ.

Jag böjer mig i vinklar, snurrar i det skorstenarna spyr och vänder mig om för att möta demoner.

Där är spöken utan ansikten och jag själv utan armar.

Där är döda människor med kanyler i armvecken och jag själv utan vilja. Med benen lagda som sparris på ett uppläggningsfat.

Där är en målning om hopplöshet och förtvivlan mitt i den purpurröda skymning som förväxlas med vackerhet.

Där är jag i en storm av förbjuden kärlek. Men fångad av livet som aldrig vill dröja i döden.

Och varför skulle kärleken vara förbjuden?

För att en gammal tjackhora slutat känna det människor smeker. För att förståndet smattrar tangentsnabba morsesignaler. Och för att det inte får plats någon kärlek mellan kniv och lök.

Ändå vibrerar hans ord mot mina när jag säger sånt som inte ens dagboken hört bokstäverna viska.

jag förstår inte

men jag älskar

...

Isen lägger sig runt oss när vi sitter på E:s säng mittemot varandra. Stirrandet kommer liksom aldrig av sig. Vi bara glor och hummar. Och blir frostbitna.
Jag är dum nog att fråga om framtiden och skola och liv...
och E är dum nog att spy något om att en som skitit i att bry sig kan hålla käften.
Så det gör jag och fortsätter glo medan isen lägger sig.

Sen kommer den där terapeuten med en kanna kaffe.
och jag kan inte hålla käften längre. Nädå, jag säger något spydigt om att koffein också är beroendeframkallande.
Och ångrar mig såklart direkt.
Inget blir bättre av att jag också bär mig åt som en småunge i en sandlåda.

Under den guidade turen i behandlingshemmets alla skrymslen - vi tittade till och med in i städskåpet och konstaterade, att där stod en riktig städvagn med fyrkantig svabbhink och utbytbara torrtrasor på levang - alltså under tiden vi gick omkring och tittade på allt det som E ser hela dagarna lät vi bli att säga ett enda vettigt ord till varandra.
Och den sista timmen innan jag åkte fortsatte vi lika frostigt vårt gloende och tigande

Sen, i taxin när jag var på väg till bussen kom alla tankarna. Jag har alltså en son som är lika gammal som jag själv var när jag medvetet prostituerade mig för att få ihop till mina egna och hallickjävelns silar. Barnet som aldrig blev mitt, som jag inte ens saknat eftersom jag förnekat hans existens håller på att etablera sig bland de där tjackpundarna som var min värld. Och om E är lika smart som mina två döttrar lär han inte ha svårt att räkna ut hur han ska få brudarna att ge honom allt han behöver för att slippa se verkligheten med rena ögon.
Jag har mig själv att skylla för hur jag levde mitt liv.
Men E... blev övergiven och bortlämnad och sviken och... försöker kanske hitta sin mamma bland silar och stål.
Och så sitter jag här, nykter med egen lägenhet och jobb och allt.
Det duger nog inte att bara sitta och vänta.
Jag tror jag måste sticka en massa vantar och mössor och köpa kalsonger och bjuda på varmkorv. Och kanske ett eller annat ord.
Om det får plats några mellan istapparna.

...

På besök där man kallar laptop för försvar....

Rätt frustrerad sitter jag i ett hörn i en matsal och försöker läsa mail och skriva blog. Och inser att jag bryter mot en massa regler. Laptopregler och gudvetvadregler...

Det känns inte som det här är ett bra ställe..... Och samtidigt... det är klart att det är bra att folk är någonstans i stället för att leva som jag gjorde.

Alltså... jag är på besök hos den "förlorade sonen"

Vi träffades och glodde på varandra, gick in i ett samtalsrum och fortsatte glo på varandra och blev grundligt störda av "terapeuten" som ville få oss att prata om sånt vi faktiskt inte har något att säga om. Än.

Efter ungefär en halvtimme kunde jag inte hålla käften.

- Du, kan du ge oss en timme i enrum, sa jag.

Och det är klart att jag borde förstått, att det kallas något, att inte vilja prata om sånt som terapeuter vill att man ska prata om. Motstånd och försvar och sånt. Fina ord.

Vilket jag också sa...

- jodå, det kan vara en massa försvar, visst. Sa jag. Och fortsatte

- för du vet, när man inte träffats sedan den ene var sisådär tre dagar kan det behövas lite försvar mot att pilla alltför närgånget. Så... stick ut ett tag du så får vi snacka lite i enrum jag och E. (han har två namn, han presenterade sig med E.)

- A. Han heter A. sa terapeuten.

- Nej, sa både jag och E. och tittade på varandra med ett par lite andra sorts ögon. Som om vi fått något att prata om. Och det tyckte jag var så viktigt att jag flyttade min koncentration till den där terapeuten, spände ögonen i karljäveln och bad honom avlägsna sig omedelbums.

Vilket han med buller och bång faktiskt såg ut som han tänkte göra medan han lät mig förstå att jag nu var på väg att förstöra alla E:s möjligheter att bli drogfri.

Som om ett samtal med mig skulle kunna göra honom till en obotlig heroinist typ. Som om jag skulle förföra honom att följa med mig ut på gatorna...

Gissa om jag blev en aning lack.

Så jag frågade rent ut.

- Hur är det, vad tror du om mig och mitt liv? Tror du att jag går på något? Att jag ljuger om att jag är ren? Är det vad du tror?

Och det trodde han ju. För att jag inte gått i någon behandling. Inte sitter på möten fyra gånger i veckan i stället för att jobba heltid och plugga och bygga kontakt med mina ungar.

Jävla typ.

Nu är jag faktiskt lite stolt över att jag inte blev känslomässig. Att jag valde att stanna kvar i det jag förstår att han själv hade lite svårt för. Nämligen det där att lugnt konstatera att samtalet nog inte blev det han hade önskat, men att E faktiskt har rätt att få träffa den som fött honom utan förutfattade meningar förmedlade av någon som inte känner mig.

- Så nu tycker jag att vi börjar här. Du går ut, jag och E pratar lite och sedan kan du komma in och så får vi se om vi behöver dig. Du är väl här för E:s skull. Inte för din egen? Eller?

Jo han gick faktiskt ut. Och E och jag sa några ord till varandra utan att egentligen mötas på riktigt. Hur skulle vi kunna det? Han är på ett ställe där han ljuger om hur mycket droger han tar - för jag kunde ju se på en sekund att han inte var fri och han ljög faktiskt inte för mig om det. Och jag är hans morsa som sjappade och som han aldrig träffat och som inte brydde sig om att han hade ett helvete där han växte upp.

Fan.

Jag har ställt till hela jävla livet för honom utan att bry mig.

Nu vill jag bry mig men han har stängt alla dörrar.

Så det blir till att sätta sig på trappan och låta tiden gå.

Knacka på ibland och sticka in en eller annan papperslapp under dörren. Eller en cyberkram, om han hade tillgång till nätet. Men på det där stället får dom inte ha någon kontakt med folk via nät. Det anses farligt.

Ja jävlar vilket farligt liv vi lever vi som blogar.

Nu ska jag käka lunch är det tänkt. Sen ska jag få se hur killen bor och fika med honom på eftermiddagen och ... tja, kanske glo lite mer på honom. Stilig är han i alla fall under alla attityder. Och ..jo jag tror jag ser en halvdold jättegryta som kokar av en massa blandade sorger och vredskor.

Påsängkantenprat---

- Du Ebba
- mm
- Visste du att jag var så här.
- hurdå menar du?
- Ja såhär klok.
- Nej det visste jag ju inte.
- Det är tur det
- Jaså?
- ja för att annars hade du varit jätteledsen
- jaså?
- För att du inte fick prata med mig faattaruväl.

Ja det fattarjagju. Fast min kloka lilla unge vet ju inte att det ligger en massa saltindränkta tårtrasor på alla möjliga konstiga ställen.
För att jag missat så många prat.

- Men du Ebba. Nu glömmer du väl inte bort att fråga mig om det är något du måste veta?
- Nej.... nej vet du. Det glömmer jag nog inte.
- Bra. För då slipper jag må illa så att du ska fatta. ..... du är nog lite klok du också..... faktiskt.


.....

... cum laude!!!
.......

Kunde inite låta bli.... en story om det anonyma middagssällskapet....

Kvällsmat...
tror jag det heter om man skulle prata svenska. Men det här är en annan sorts språk.
Och jag tänker att jag ska vara noga med att titta hur alla gör för att göra rätt. Det är rätt viktigt att göra rätt om man ska räknas. I alla fall i somliga sammanhang. Så jag tittar med stora ögon och härmar och tänker en massa.
I en del kulturer har man en massa sociala ritualer, man måste pussa på kinderna och ta på varandra. Kanske berätta om alla släktingar och visa bilder på barnen. Här i Sverige brukar vi prata om vädret. Kanske ta i hand och om man bor i stockholms medelklassområden pussar man på kind numera. Fast det var en överklassgrej från början.
Men här... jag vet inte.
Här säger värdinnan välkommen vid dörren och sen är man ensam. Får hitta sittplatsen själv och det är tydligt att medan man väntar på maten ska man inte hitta nya vänner. Bara småprata med dem man redan känner. Alla andra sitter knäpptysta och tittar på bordet som faktiskt ännu är odukat.
Det känns konstigt. Som om man inte är riktigt välkommen ändå.
Jag känner inte en käft förrän Elin dyker upp. Hon som sagt att det här är ett ställe där man lär känna folk på ett annat sätt. Och nog är det ett annat sätt... att inte prata med varandra.
Elin sätter sig bredvid mig och säger ett snabbt hej innan hon också blir tyst.
Jag är själv svensk. Men inte visste jag att svensk tystnad var så otroligt tyst.
Nåväl.
Efter en stund reser sig värden och hälsar välkommen på ett lite mer formellt sätt och så får vi ta fram en sångbok och sjunga en sång. Man kunde tänka sig att det skulle vara en lite rolig sak, något som liksom skulle få igång samvaron. Men det är en grej i moll. Väldigt långsam. Lite vacker är den men man ska sjunga den massor av gånger och det blir faktiskt lite trist till slut.
Sen finns en såndär talarlista.
Folk reser sig upp med papper i handen och läser upp saker dom skrivit eller som högläsning ur någon bok. Jag förstår inte vad de där uppläsningarna har med kvällsmaten att göra, men vaddå, folk har ju olika smak. Men jag börjar bli lite hungrig.
En snubbe håller ett långt tal mellan alla sånger vi sjunger och sen går han till det enda bord jag kan se som skulle kunna vara matbord. Ett rätt litet ett, så jag fattar ju att vi inte ska sitta vid det allihopa. Där dukar han. Eller vad man ska säga. Serveringen kommer med en bägare och ett skrin som han tar och ställer fram. Lägger lite linnedukar runtomkring och tja, fixar och grejar med vin och några platta brödbitar.
Sen sjunger han. och pratar. och sjunger och vi sjunger och det är ett väldigt rasslande i bänkarna när folk reser sig och sätter sig och reser sig och till slut faktiskt hälsar på varandra utan att tala om vad dom heter.
Fattar ni... man går och käkar tillsammans utan att ens veta vad dom heter dom man har bredvid sig.
Inte klokt.
Men i alla fall så blir det dags för själva käket och då blir det typ korvkö.
Alla står på rad. Tysta. Säger inte ett knäpp alltså.
Och så får man ett litet pyttebröd som man får doppa i vinprylen. Snacka om kvällsmat!!!!!

Innan vi går hem får vi sjunga lite och sen... tja, jag blev lite sugen på korv där i kön så jag tog mig en med mos innan jag gick hem och kvartade.

.....

En varm groda

Ibland vaknar jag av minnen.
Som i natt. Den där grodan sov över och det blev en aning varmt mellan lakanen, vi sov liksom inte direkt i olika sängar.
Herregud får man inte sova i samma säng?
Jaja.
I alla fall så sov vi där tills jag vaknade och sparkade med både ben och armar, hur man nu lyckas sparka med armarna.
- Spisen, sa jag. Spisen, stängde du gasen?
- Öh, sa grodan. Grodor säger ofta just Öh.
Sen for jag upp som en furie, sprang ut i hallen åt helt fel håll och vaknade framför hallspegeln utan att fatta vad det var som hänt. Eller i alla fall tog det ett tag innan jag fattade.

Kanske var det lite tu i oturen, att grodor är rätt vana vid vatten. För min vanliga cistern eller container med vätska hade, utan att jag fattat det, fyllts på och svämmade över. Eller möjligen hade packningen i kranen gått sönder.
Jag lovar, det räckte inte med ett örngott. Grodans T-tröja gick åt och jag måste nog byta lakan i sängen.

Och spisen då?
Äh, det var ingen fara med spisen. Men under ett par månader i mitt liv bodde jag tillsammans med ett par killar i en fyra i innerstan. Ett par bögar alltså. Helgulliga pojkar med bra jobb och nån sorts socialt engagemang som innefattade att ta hand om en gathora över vintern. Ja jävlar. Vilka människor jag sprungit på genom livet!
I alla fall så hände det en gång att jag glömde stänga av gasen. Och deras kök blev inte direkt snyggt efter att brandkåren varit där.
Men det var nog inte det jag grät för.
Den ena killen hade HIV. Han dog några månader efteråt. De där månaderna jag bodde där var han rätt sjuk. Och ibland kröp jag ner i sängen hos honom, bara låg där och pratade och fnittrade och lyssnade och njöt av att vara nära.
Och mitt i natten, en av de där sängnätterna så hände det där med spisen alltså.

Den här grodan får mig att minnas värmen.
Fan också.
Att det ska finnas så jävla mycket tårar bakom pannbenet.

Mammaskola

-Du Ebba
-mm
- Den här lördagen ska du sova över hos mig
- Jaså?
- Ja för att man måste göra det om man ska bli en riktig mamma.
- Jaha. Hur menar du?
- Jamen mammor ska bli oroliga ifall barnen inte kan sova och har ont i magen och kräks och sånt.
- Har du det då?
- På lördag har jag det.
- Hur vet du det?
- För att jag vet det.

---

Så på lördag sover jag över hos min lilltjej. För att hon vill att jag ska vara orolig.
Har väl aldrig hört på maken!

Grodor och andra kräldjur....

Om en flicka klappar en orm, ormen är varm och mjuk och len och rörlig... flickan tycker om ormen, hur den rör sig och hur hon rör sig mot den....

Jaja.
Jag klappade en sån orm igår.

Sen kysste jag den där grodan igen. Som smakar prinstårta om man blundar.

Ja jävlar
Snart borde jag väl köpa terrarium.
Ormen har kluven tunga och fjäll.... men grodan, kära vänner... alltså. Grodan har glasögon.

Jajamensan.

När man kysser en groda kan det bli en prins...
Och i går träffade jag en groda.
En såndär som liksom bara föll in i den omgivande vegetationen.

Idag vet jag inte ....

Kyssar kan smaka groda. Jag vet att det är så. Men när man kysser en groda kan det hända att det börjar smaka prins.

Jag har inte tid med en prins just nu.

Om man måste ljuga för att ge en människa en chans...

Då gör man det.
Man skriver att en gubbe jobbat en vecka på heltid i stället för att han jobbat en eller två dagar i veckan under en hel månad. Annars blir han ju ruinerad.

Om man själv måste avstå från något för att ge en människa en möjlighet att leva...

då gör man det också.
Man avstår från trettitre procent av lönen eller mer för att man tycker det är viktigt att folk som inte klarar sig helt själva ska få hjälp att leva.

Man gör det för att man är en människa och inte en skit

Så är det bara.

Ibland måste man bryta mot lagen och ibland måste man betala för sånt man inte själv har kontroll över eller ens gillar.

Och ibland måste man göra sånt som inte är roligt.
Som att stå för sånt man gjort som man inte direkt är stolt över, sånt man skäms för och sånt man borde vetat bättre....
Det gäller alla.
Även gathoror och politiker.

Vi har haft en massa arbetslösa som jobbar i restaurangen. Alltså människor som hoppat in när vi behöver folk utöver den vanliga personalstyrkan. Nästan allihopa är människor som varit arbetslösa hur länge som helst och kunnat hanka sig fram för att de är otroligt duktiga på att jobba och ännu duktigare på att hitta alla sorts extrajobb som vanligt folk inte ens vet att människor gör. Det har inte spelat någon roll om det bara varit några timmar här och där eller helgdagar eller vadsomhelstfördagar.
Men nu.
Nu får vi knappt ens tag på skolungdomar. Och varför det då?
Jo för att folk har inte råd att arbeta.
?????
Det är såhär nämligen, att efter ett visst antal dagar som arbetslös får man inte arbeta ens en timme under en vecka utan att man förlorar a-kassan under resten av den veckan.
Man blir alltså straffad för att man försöker överleva på de där jobben som ingen vill ha - men som faktiskt alltid kommer att finnas och aldrig kommer att bli heltidsjobb. Vem ska sköta sånt då???? Vi kan ju dessutom inte anställa skolungdomar för våra kvällsjobb. Och studenter gillar mest bara helgjobb, fast jag är ju student och jobbar jämt... och har såklart inte skrivit in mig i någon a-kassa (det finns liksom ingen kassa för tjackhoror) men kanske borde jag göra det nu. Nån såndär juridikkassa för studerande.
Men i alla fall...
Tänker politikerna med arslet eller?
Tror höga herrar och pimpinetta damer i överklassen att vanligt folk är lika arbetsskygga som de själva? Jo jag vet, somliga av dem jobbar sexti timmar i veckan och är totala arbetsnarkomaner tillika fullkomligt fast i beroende när det gäller kapital - och dessutom rätt ofta impotenta. Men... alltså en av de grundläggande behoven hos oss människor är att vi vill försörja oss. Man kan till och med gå på gatan för att få ihop till det man tror man behöver.

De här nya reglerna är nog mest bara till för att flytta gränser. Se till att öka skillnaden mellan de lyckade och de misslyckade. Verkligen inskärpa i folk att makt handlar om pengar. Och att de som har makt kan ha slavar. Hushållsslavar och betjänter som servar med sånt som de "värdefulla" inte själva nedlåter sig till.
Vi måste akta oss noga så att vi inte börjar hata varandra, förtrycka varandra för att känna oss bättre, för att få värde och makt....
Stora klyftor mellan fattiga och rika är en grund för sånt vi nog inte vill tro om oss själva. Krig föds sällan där människor är solidariska med varandra.

Så...Jag måste akta mig för att tro att jag är en bättre människa nu när jag slutat droga, slutat hora och rör mig bland högvälborna blivande jurister. Jag är precis samma Ebba som jag var när jag tog en överdos på en offentlig toa i city. Mina händer passar lika bra för diskhon som alla andra händer.

Nä, nu har jag predikat igen. Eller tänt nån sorts politisk eld.
Må så vara.
Jag tycker ju det jag tycker. Och undrar alltid vad andra tycker.

Vem har sagt att man måste vara människa för att be!!
*ler lite snett*
barn och hundar vet bättre.

Men just nu funderar jag mer på det här med att vara ensamförälder. Träffade en rätt jämnårig kvinna på restaurangen igår, inhyrd för det stora kalaset vi hade, hon skulle servera och gick bara omkring och grät medan vi dukade.
Jag som vet vad en tårcontainer kan innehålla av väta tog fram en kökshandduk och sa att hon kunde snyta sig i den när hon först vätt ner ett halvt dussin servetter. (sånadär i linne, vådligt dyra att hyra för en kväll)
Då brast det för henne.
Och så berättade hon att hon hade tre barn med en man som plötsligt bekände att han träffat en annan - man - och skulle ta ut skilsmässa för att det inte var rätt att stanna med henne när han var kär i en annan av rätt kön och allt.
Sen hade han packat en väska i ren Hollywoodstil och dragit iväg för att idka kärlek. Till barnen hade han sagt att han skulle flytta och att han älskar dem.
Nu står hon där utan att veta om hon har till mat och hyra, utan adress till karlkräket och utan att förstå något alls. Barnvakten för kvällen skulle gå hem vid tolv - men festen slutade inte förrän ett och sedan är det ju efterjobbet. Så ungarna skulle sova ensamma i två-tre timmar.
Herregud vad folk har det!!!!

Men då tänkte jag på mig själv som sjappade innan jag ens fått till något som kunde gå sönder.

Och sedan kom de där tankarna på vad bön är. Om det är att kalibrera sig så att det blir balans, så att man ser vad som är viktigt och vad man behöver göra och vad man ska låta bli...
Inte vet jag.
Men i så fall rekommenderar jag att vi alla går i böneskola innan vi har oskyddat sex och blir med barn. Så att vi vet vad vi gör.
Typ.
Fast... när nu barnen ändå finns... ja, jag har ju upptäckt att det är det bästa som finns i hela världen. Och att jag är glad att jag är mamma. Och lycklig för att mina döttrar har familjer som älskar dem. Även om jag ju också önskar så det värker, att jag vetat bättre än att sumpa chansen att själv vara en del av den där lyckliga familjen som håller ihop och har balans....
Cynikern i mig viskar nåt just nu:
- ja du slipper ju i alla fall att karljäveln hittar en annan och överger dig!

Leva utan partner betyder inte att leva utan att bli kåt av och till. Såklart.

Så vad gör en gammal hora?

Nä, inte ett ragg. Det bara funkar inte. Rent reflexmässigt börjar hjärnan producera uträkningar... en avsugning... ta på brösten, pilla mutta.... ja och så ända in då.

Få se... borde bli några lappar. Ett par påsar...
Och så suget.

Fan.

Men igår slank jag in i en rosa affär med lila väggar. Svarta spetsar och gulliga kartonger med små pullor.

Ha!

Flinka fingrar får fnittrig förstärkning.

Skulle inte tro att det hindrar eventuella seriösa förbindelser framöver. Men till dess.... får nog skaffa en batteriladdare också.

Skeden i örat!

Kolla den här sidan - klicka på "breakfast" och börja pilla med teskedarna... kanske lika bra att duka redan på kvällen ifall man är morgontrött.
http://www.replacements.com/piecetype/formal.htm

Själv ska jag duka middagsbord och vika servetter hela dagen medan jag betänker gårdagens synder.
....eller nåt i den stilen.

Så fick jag vara med i skolan... det kallas kvartssamtal och håller på en halvtimme eller mer och är ett spektakel. I alla fall var det här ett spektakel.
Äldsta dotterns lärare ville gärna träffa hennes "riktiga mamma" som hon sa, som om D:s familjemamma inte skulle vara riktig... sen fortsatte hon i samma andetag med att konstatera att hon inte hade några fördomar mot narkomaner.
Och att det inte syntes alls att det var något fel på mig.
Stackars D. rodnade så man kunde pressat falu rödfärg ur öronen på henne. Och jag ilsknade till.
- hrmm. sa jag. Sen fortsatte jag.
- för min del har jag inte heller några fördomar fast mina fördomar jag inte har ligger på skolplanet. Lärarna närmare bestämt. Som jag alltså inte har några fördomar om.
Då höll D. inte bara på att svämma över av falufärgen, hon lyckades blekna under det röda och jag misstänkte starkt att nästa steg var någon typ av medvetslöshet.
Men jag kunde inte stoppa mig själv så jag fortsatte:
- och det syns ju inte på dig heller att det skulle vara något större fel.

Som tur var grep D:s oriktiga mamma in och kom med några avledande kommentarer rörande klassrummet. Som tydligen blivit ommöblerat.

Jag fick tid att bromsa och D. slapp svimma.

Fast jag måste säga, att maken till galen kvinna har jag sällan träffat. Så fort hon avhandlat ommöbleringarna vände hon sig till mig igen och frågade hur jag hade tänkt mig skolgången när D flyttade hem.
- hon bor hemma, svarade jag. Och blev tyst.
- Jamen när hon flyttar hem till mamma. fortsatte läraren.
- Mamma? tänker hon nog inte flytta till. Hon bor bra där hon bor. Muttrade jag och försökte låta bli att hitta på något elakt att knipa till med.
Varpå D. ruskade på sig och stönade något om att "du fattar inte"
Och jag kunde ju inte annat än hålla med, vilket jag förmedlade till henne med en väl vald min - lagom synlig för läraren om hon nu inte bara var galen utan dessutom blind.

Det är sällan jag blir mållös, men det som hände sedan gjorde mig faktiskt helt mållös. Jag kunde inte få fram ett enda ord, inte en enda mening, inte ens ett stön.
För den galna pedagogtanten reste sig upp, tog ett par rejäla kliv runt bordet vi satt vid och ställde sig bakom D, tog ett rejält tag kring hennes huvud och pressade in det mellan sina egna väl tilltagna bröst och brast ut i ett "du har det inte lätt du, men nu kan vi bena ut det här förstår du om du bara berättar hur du har haft det utan mamma"

Jag hann inte mer än inse, att jag inte kunde säga något, förrän D.s underbara familjemamma raskt samlade ihop sig, tog tag i lärarstollans händer och varligt men bestämt ledde henne till en plats några meter bort från bordet medan hon uppmanade mig och D att låta det här samtalet få vara ett såntdär man låter bli att minnas att man någonsin haft. Därefter såg hon till att sätta sig själv mellan läraren och oss, tog sin handväska (i vitt skinn, en enormt innehållsrik sak) fiskade upp mobiltelefonen och ringde ett kort samtal.
- om en liten stund.... ja, det blir bra.
Sen hände allt på en gång. Rektorn klev in i skolsalen, D fick gå ut, jag blev presenterad, lärarinnan fick förklara sig och D fick komma in igen och blev utsatt för fjärde gradens förklaringar. Och ett par ursäkter. Som också drabbade mig.

När jag tittade på klockan trodde jag den gått sönder.
En halvtimme. Inte mer.

Jag hoppas innerligt att den där halvtimmen inte förstörde något för D. i skolan. Om det nu går att förstöra mer än det redan var innan. D. gillar inte kvinnan som kallas mentor som i sin tur är detsamma som klassföreståndare fast numera har varje unge en individuell lärare som är vald att ta hand om ungar från alla möjliga klasser. Som kallas spår. Eller program.... snurrigt.
Men i alla fall, D gillar inte den där kvinnan och vill byta. Och det går inte sa rektorn. Man gör inte så.
Det kommer man så småningom att bli varse, att det gör man nog.
ja jävlar.
Det är precis vad jag misstänker att man kommer att göra.

grrrr

Telefonen ringer klockan fem!! Vem ringer klockan fem innan det ens blivit ljust ute?
-Ebba. Säger jag surt.
Inget svar. Bara den där svarta natten. Så jag trycker på röda luren och somnar om. Tio minuter senare ringer det igen.
- Ebba. Säger jag om möjligt ännu surare och sneglar på displayen när det inte kommer något svar.
Over and out.

Det är idag jag åker till lärosalarna i den stora senapsstaden.

En annan gång ska jag ha en väckarklocka.
En med en annan signal än telefonen.

Alla kommentarer....läser och tänker och läser igen.
Och vet att vi har våra liv. Vi går våra vägar genom olika sorts landskap.
Jag ska såklart göra vad jag kan för att finnas för den son jag aldrig ställt upp för. Behöver han mig ska jag finnas där och vara den jag är. Inte för att uppfylla några önskebilder eller för att bli något jag inte är. Han har den mamma han har. Det är mig han ska lära känna precis som det är honom sådan han är som jag ska lära känna.
När jag åker till behandlingshemmet är det inte för att följa något program - jag vill inte och ska inte själv in i någon behandling. Min son är vuxen, vi måste hitta en vuxen relation - jag kan aldrig ge honom det jag inte gav när han var liten.
Om han väljer att stanna i tolvstegsprogrammet måste det ju vara för att det är bra för honom.
Jag kommer inte att följa det, mer än just när han behöver det, just nu. Sen måste vi hitta en annan relation, utanför alla program.
Varför det då?
Jo för att man alltid måste respektera sina egna vägar. En del människor har vägar som går att leda genom tolvstegsprogram eller andra ordningar.
Andra har vägar som måste gå på något annat sätt.
Som min.
Det går liksom inte ihop med min personlighet att gå på möten, följa en förutbestämd ordning där missbruket finns någonstans i centrum. Det må vara för att man så småningom ska kunna leva med livet i centrum - och det är säkert väldigt bra för dem det passar.
Men... min väg går där människor ser på gathoror och tjyvpack med oförstående ögon och avståndstagande blickar. Jag trivs inte där jag träffar mina jämlikar när det gäller utanförskap. Jag behöver släppa mitt missbruk utan att identifiera mig med andra som också har missbrukarerfarenheter och utan att behöva hålla reda på när jag la av - om jag nu har lagt av, vilket jag inte tänker bry mig i. Jag missbrukar inte. Punkt. Har jag gjort det? Ja visst. Men det är inte viktigt annat än i det perspektiv som säger, att allt liv är erfarenhet. Och all erfarenhet är nyttig på ett eller annat sätt.
Så... även ett besök i tolvstegsvärlden är säkert nyttig.
Men be mig inte stanna.
Jag respekterar och stöder gärna dem som väljer den vägen. Och jag ber att själv få bli respekterad och stödd på den väg jag väljer.
Så.... det blir nog bra.
(och nu lär jag väl bli överöst med kommentarer om hur bra tolvstegsprogrammet är och- JA jag tror er, jag tror det är det bästa som finns av behandlingsprogram för oss som gått fel. Om man behöver och vill ha behandling är det antagligen just vad man ska välja, så jag kan bara hålla med. Och ändå gå min egen väg...)

Och så är jag så genomtacksam för alla ni som läser och bryr er!!!
Kram!

Den här dagen... Först ringde ju min äldste son och lät mig förstå, att det behövs en frånvarande morsa närvarande vid den behandling han försöker stanna kvar i - han har gått i sin biologiska mors fotspår och kan nog kalla sig själv missbrukare om jag förstod det hela rätt. Just nu är han inskriven på ett ställe där man använder sig av den där tolvstegsmodellen som tycks fungera rätt bra för rätt många. Och på det här stället tycks man också hjälpa till med att hitta rötter och bakgrunder.

Och jag är väl en sån. Rot.

Så nångång den närmaste månaden ska jag iväg och bli en som finns. Och antagligen blir det väl inget pusskalas direkt. Tvärtom lät det som.

Men jag tänker inte banga. Har jag ställt till det så får jag stå för det.

Men sen... min beundrare, ni vet, han med blommorna.... Som inte heter Sven och inte Tage och inget annat jag hittar på heller. Han har ett eget namn och en egen personlighet.

Idag skulle vi ju ses - han dök upp vid tretiden, just när jag var klar med en knivig uppgift som handlar om att hitta lagtexter som passar till lite olika givna frågeställningar.

Den här gången ringde han på, lämnade fram blomman han hade med sig och tittade mig stint i ögonen och sa att man inte får skylla på praktikanten. Sen asgarvade han.

Eller rättare sagt; vi asgarvade bådatvå.

- Det heter inte praktikanten, sa han sen gravallvarligt. Det heter downs syndrom fast det går bra med mongo... och du måste ha en vas till den här.

- Mm, Det måste jag.

Och jag har ju inte så mycket grejjer... men den finurlige mannen plockade fram ett helt platt litet paket, trollade med fingrarna och vecklade ut en sprillans ny vas.

- Aha! sa han.

- Aha! sa jag.

Sen drack vi saft och pratade en massa. Jag frågade massor och han svarade sånt man kan blogga i evighet om.

Som tillexempel att döden är en sorts liv fast på insidan. Medan livet är en sorts död på utsidan.

Jag fattade inte riktigt det där och det sa jag också

Men det hade han också svar på. Minsann.

- Nä, men du kan ju inte förstå sånt eftersom du är för klok. Man ska se efter i stället för att tänka. Då fattar man.

Jaha.

I alla fall tror jag att jag har fått en riktig vän. En såndär som man kan säga allt till utan att skämmas.

Och så fick jag en bamsekram när vi skildes åt. En riktig multibamssekram.

Gissa om det var skönt!!!

Det ringde... jag har bara mobiltelefon med kontantkort, något annat är jag inte betrodd med eftersom Telia tycker att före detta uteliggare inte är att lita på så jag har bestämt mig för att använda deras telefontrådar till annat... men i alla fall... det är lite svårt att få tag på mitt telefonnummer eftersom jag undviker att registrera mig någonstans ifall såna jag inte vill ha kontakt med är ute efter något jag i alla fall inte har.

Gud vad jag trasslar...

Men alltså. Det ringde.

Och i telefonen var det en mansröst som frågade efter mig. En mörk basröst.

- Är det Ebba G?

- vem är det som frågar?

- jag heter G. och du har sökt mig. Tänkte jag skulle ringa.

--------

Det är klart att jag borde sagt något klokt. Men det fanns liksom inga klokheter att säga. Jag bara blev tyst och så började den där containern läcka igen.

- är du kvar?

- ja.

Och så brast det liksom, inte bara läckte, utan forsade medan jag kutade med telefonen mot örat in i badrummet till mitt stora gula badlakan som fick ta emot snoret och allt det där salta som fullkomligt sprutade ut åt alla håll.

- förlåt, sa jag.

- ska jag ringa sen, frågade han.

- nej nej, vänta bara ska jag snyta mig, kan du bara vänta så tar jag badlakanet....

Han väntade. Stackarn, han måste ha trott att jag var utrustad med nån sorts jättekran. Gud vilket tålamod hos en karl!!!

Sen pratade vi.

Jag berättade vem jag är och han berättade vem han är och varför han inte ville prata med mig förut och att han har problem och att jag är en del av problemet och det behöver jag inte bry mig om men om jag vill bry mig ska jag åka till det där stället han bor på och då kan det bli jobbigt för bådatvå så det är frivilligt och han vill inte att jag ska bry mig om jag inte verkligen vill för han är van vid att jag inte finns så det skulle inte göra någon skillnad.

- Jag kommer

sa jag. Sen var det inte mer med det.

Den där mannen är min son.

och han behöver mig.

Faktiskt känner jag mig riktigt nöjd med alla svaren som säger

att jag ska fortsätta tänka högt. För jag trivs med det

Att fläka ut mig alltså. Insidan ut.

Fast just i kväll vet jag inte. Har rusat runt med en massa tallrikar hit och dit i köket i flera timmar. Lagt såsspeglar och smakat på dessertostar och kasserat femton chokladtårtor och tagit emot en kontrollant som ville se alla tidböcker och räknat ut kassan och pratat med en gravid sjuttonåring och avstyrt ett slagsmål och fyra gräl som inte hanns med i köksstressen.... Så jag tror jag går och lägger mig.

Med insidan inåt.

Puss på alla.

- Men du, fattar du inte att du själv är en såndär vägledare?
var det en av mina vänner i restaurangköket som sa.

-Vaddå?

- Du, jag har läst din blog och du går ju an som den värsta predikant.

- Jaha.

- Om bön och allt.

Ja jävlar, han har ju rätt. Jag går an som den värsta predikant.

Frågan är väl rätt uppenbar

Ska jag sluta med det?