Man måste uppfostra sig själv!

Igår när det åskade som värst och jag inte kunde ha igång nätverket i huset och alltså inte kunde blogga, då tänkte jag på alla gånger jag suttit någonstans i en trappuppgång eller i tunnelbanan eller vart som helst där det var torrt medan det regnade över. På sommaren kunde det vara rätt mysigt att krypa undan en stund. Det gjorde inget om man blev blöt heller, i alla fall inte om det var hyfsat varmt och man visste att det skulle vara bara en skur.

Men regn kan döda folk.
Om man blir genomblöt blir man genomkall. På hösten eller våren när det blir kring noll på natten får man inte vara genomblöt ifall man har tänkt lägga sig och sova någonstans. Och det gör man ifall man inte är nykter. Jorå, jag känner folk som dött så och så har det kallats för överdos.
Och det har det kanske varit på sätt och vis. Överdos är ju när man inte längre kan ta hand om sig så att man överlever den dos man tagit. Och ibland är det inte själva giftet som dödar utan något annat.


Så när jag satt där i vårt fina vardagsrum utan internet och tyckte lite synd om mig och sedan tänkte på hur det var... tja. Det går fort att ändra perspektiv. Och jag som alltid tänkt, att om jag skulle ha en egen lya så skulle jag låta folk som inte har det komma och slafa på min soffa. Men alltså, nu tänker jag inte så. Nu tänker jag, att om de där människorna som lever som jag gjorde, skulle komma till mitt vardagsrum skulle de också komma till mina barn och jag vill inte att mina barn ska träffa pundare på avtändning i soffan när de vaknar på morgonen. Inte så att det är sämre folk men för att jag vet hur det är.
Så det är inte så lätt det där. Jag vill ju ge folk det jag själv fått. Respekt, praktisk hjälp, möjligheter, en sorts torr kärlek och såklart det där viktiga människovärdet. Att bli sedd som en värdefull person fast man själv anser att man är en skithög.
Bara inte i min soffa....

bild: Ruta Veigura

Fan.

Fast min stora flicka som är en klok typ, hon säger såhär hon när vi pratar om det:

- Men alltså, om man får något man inte kan handskas med då blir det ju inget bra ändå.
- Jamen hur menar du då? Frågar jag.
- Ja, om man inte kan bete sig som folk med ungar i någons vardagsrum då lär man ju veta om det och skämmas skiten ur sig när man tänker på det efteråt. Ifall dom ska vara i vårat vardagsrum får du väl se till att dom klarar av det eller också ge något annat som passar bättre. Man är ju inte mindre värd bara för att man inte fixar att tända av eller?

Då rodnar jag för jag inser, att jag nog tycker det någonstans i mitt mörkaste hörn av själen.
Att jag tycker att jag är lite bättre för att jag lyckats.
Nej inte så att jag egentligen tycker det, men en liten bit där inne i mig måste uppfostras. Tas fram och dammas av och bli hörd.
Den där delen säger
- haha, jag är bäst för jag har fixat sånt andra inte klarar och då är jag bättre än dom
och jag svarar
- du har alltid varit tillräckligt bra för att vara en del av mig. Och det är du nu också. Tillräckligt bra för att jag ska vilja ha dig sörru.
Och då svarar den där delen:
- Skitkärring, klart jag är bäst.

bild: Jan Siberechts

Jamen sådär låter det ju inuti. Man måste leva med det. Och försöka uppfostra sig själv så att dom där små trotsungarna inuti får lära sig att man inte måste vara bäst. För att man är tillräckligt bra hela tiden. Man blir inte sämst bara för att man inte är bäst. Typ.

Men alltså, E. min stora flicka, hon har lärt sig det i sitt liv i den familj hon växte upp i. Jag älskar dem för det. Att de gav sina liv mening tillsammans med den här nästanvuxna flickan som vet att ge folk det de behöver för att hon själv fått det hon behöver.
Wow.
Ibland är verkligheten fantastisk.