Att vara en sån som skriver...

Ja och så går man och köper aftonbladet. Söndagsbilagan.
Öppnar och bläddrar och ser.
Min text, det jag valt att skriva om mitt liv precis sådär som jag skrivit det. Med fantastiskt fina bilder, kunde ju varit jag själv som valt dem.
Om det kändes underligt?
Japp. Massor av underligt. Jag är ju liksom inte van.

Bild: Gerhard Richter

Men... nu tjatar somliga familjemedlemmar på att jag måste skicka in manus till något förlag och att jag måste skriva mer grejjer till tidningar och att jag borde sluta vara så hemlig.
Men man måste vara hemlig när man har barn. I alla fall om man har en hord mer eller mindre påtända människor efter sig som anser att man är skyldig dem något.
Så kanske måste somliga Ebbor ligga lågt med det där som handlar om att arbeta i offentligheten.
I alla fall ett tag.

Och så är det ju det här med studierna. Som tar en del tid. Och huset. Och barnen och... ja alltså när hinner folk allt?

Men nog finns det grejjer att författa. Fantastiska människor att skriva om, de där som lever utanför lagen, eller på gränsen av samhällets acceptans.
Människor som tar konsekvenserna av sina föräldrars val. Eller som följer någon inre kompass som har helt andra vädersträck än de vi andra vet något om.

Som tillexempel Urban som bott i en barack i sjutton år och vet allt om ölflaskor genom tiderna. Eller Berit som samlar nycklar ifall hon någon gång skulle hitta ett hus som någon av nycklarna passar till.
Fast jag undrar ju om det inte är nycklarna till sig själv hon söker..

Bild: Chris O´Neil: Keys

Eller kanske Elin, Nora och Birgitta som valt att leva tillsammans i en etta och sover i skift för att de arbetar skift - och åker på långresor till Grönland och Oama Tia för pengarna som blir över när de betalat hyran och maten som mest verkar bestå av ris och bönor.
Förresten känner jag en tant som föddes i en skitig kokvrå och fick jobba som piga innan hon såsmåningom blev VD för ett stort företag. Hon har inte ens känt lukten av gräs (ja sånt man röker alltså) men jobbar stenhårt för att folk hon anställer ska få ha jobbet kvar medan de får hjälp ifall de fastnat i drogträsket. Hon har fattat att människovärdet inte är förhandlingsbart.

Man vet aldrig.
Det kanske inte går att låta bli tangentbordet. Och förresten har jag använt en kvart varje dag den här sommaren till att öva på att skriva med alla fingrar på rätt ställen. Så nu går det rätt fort.

Och så måste jag ju erkänna, att det där med att läsa sånt man skrivit i en tidning sådär... jo det känns.
Riktigt bra faktiskt.