Rötter

Bild: Camilla Connolly

Man kan leva sitt liv på gatan och låta bli att tänka på att det skulle kunna vara annorlunda. Och man kan leva sitt liv på gatan och tänka på att det kunde vara annorlunda.
Man har det valet.
Att antingen vara medveten om att man skulle kunna göra något annat, eller låta bli att vara medveten om det.
Om man valt att låta bli att tänka på att man skulle kunna bo någonstans, ha ett jobb, kanske tjäna vita pengar, då kan man intala sig, att man har det rätt hyfsat ändå. Och komma med sånt som att: "Ja nån jävla svenne vill man ju inte bli"
Fast det nog är just det man skulle vilja bli om man bara visste hur.

Sen, när man blivit en svenne upptäcker man ju att man har ungefär samma problem som när man gick på gatan och tjänade ihop till pulver.
Inuti alltså.
Man har det man har.
För mig handlar det om att jag aldrig tror att någon ska vilja stanna hos mig. Så jag är rätt jobbig att vara med för att jag liksom tänker, att jag nog ska bli lämnad. Kanske inte idag men i morgon när den jag vill ha nära har upptäckt att jag är omöjlig.

Det är inte nytt. Jag tror jag lärde mig det när jag var liten. Ja inte så att jag egentligen tror det är sant, att alla ska lämna mig. Men för mig var det ju så. Pappa lämnade mamma. Sedan lämnade mamma mig. Och jag bodde hos en familj som lämnade mig och sedan bodde jag med Pappa som lämnade mig. Ur mitt perspektiv alltså. Sen, att det fanns en massa andra anledningar än att det var fel på mig, det visste jag ju inte då.
Så jag trodde ju att jag var hopplös.

Och inte blev det bättre av alla relationer jag stökade omkring med. Hallikar och så kallade pojkvänner. Män som var beroende av mig för sina inkomster eller män jag var beroende av för att få tjack. Eller bostad. Eller mat för den delen. Fast käk var aldrig nummer ett, man kan svälta länge för lite pulver.

Jag är väl inte direkt ensam om att ha dåliga erfarenheter av nära relationer. Så jag tror många känner igen sig i den där känslan av att aldrig kunna lita på någon enda människa. Att någon ska vilja stanna. Vilja älska.

Men idag frågade min stora flicka något jag blev väldigt berörd av.
Hon sa:
- Men du, är du säker på att du själv kan stanna kvar hos någon du älskar då? Du har ju alltid varit den som gått.

Himla klok fråga.
Och jag måste ju vara ärlig och säga att jag nog inte alls har klarat av att stanna.
Så när jag säger att människor har lämnat mig så är det sant så länge jag var barn. Men så fort jag blev tillräckligt stor för att ha "vuxenrelationer" så är det alltid jag som lämnat.
Eller nästan alltid.
Men lika ärligt kan jag säga, att det är inte så längre. Nu kan jag stanna. Stanna och ta några djupa andetag och säga, att jag stannar. Även om du väljer att gå.
Så jag sa det.

Och det känns ända ner i fötterna.
Som rötter i en stadig mark.