jag var en jävla missbrukare som övergivit mina ungar

Nu när jag har små barn omkring mig hela dagarna. (jamen skolflickor är väl också små) tänker jag rätt ofta på hur det var för mig när jag var liten.
Pytteliten som liten. Och lite större som skolflickan.
Och det är klart att jag inte minns hur det var när jag var spädbarn men jag vet att jag hade en mamma som älskade mig och en pappa som fanns någonstans tills jag var två år. Sen försvann han.
Men i alla fall fanns det en annan man i min mammas liv tills jag blev tre år och vi hade det nog ganska bra.
Tills han dog i en bilolycka och mamma blev helt hjälplös.

Hon lagade inte ens mat eller gick upp ur sängen och jag tror att hon tog en massa piller för att få dö och då sov hon i flera dygn.
Nu vet jag att hon hade bröstcancer också och att det var det hon dog av så småningom.
Men då hade jag redan hunnit stjäla mat på ICA och blivit placerad i fosterhem ett tag.
Sen fick jag bo hos pappa och hans nya fru i ett väldigt fint hus och jag fick nästan vad jag än pekade på.
Men jag fick inte min mamma för hon var ju död. Så jag tyckte att han bara brydde sig om sina nya barn och sin nya fru och att jag aldrig fick vara med på riktigt.
Jag hängde med äldre killar, fick jungfrusilen, blev med barn, stack hemifrån och sen vet ni ju hur det gick. Åt helvete tills jag sprang rätt in i ett helt annat liv och lärde mig rimma och skala lök.

Jag fattar ju nu att min mamma gjorde vad hon kunde för att ge mig det jag behövde men hon kunde ju inte göra mer än det hon gjorde för hon var deprimerad, sjuk och fick ingen hjälp.
Eller kanske ville hon inte ha någon hjälp för att hon inte litade på människor. Hon var från ett annat land och hade inte bott med sina föräldrar så länge hon heller.
Sånt där verkar vara ärftligt. Fast nu tänker jag se till att mina ungar får ha mig länge länge länge.
För jag vet ju att jag inte alls är som min mamma för jag gjorde inte det jag hade kunnat när de föddes. Jag hade inte cancer och var inte deprimerad. Jag var en jävla missbrukare som sket i mina ungar på riktigt.
Jamen det är ju sant.
Och det är vad jag måste leva med samtidigt som jag blivit en mamma som inte skiter i exakt samma ungar som jag numera tar hand om och älskar så jag blöder inuti.

Man kan aldrig göra om det som varit men man kan göra något annat än sitta och vara bitter.
Fast först måste man erkänna. Och berätta att man fattat vad man gjort och dessutom bevisa varenda dag att man inte gör om det. Lika länge som man svikit minst. Kanske dubbelt så länge.
Och inte vänta sig att dom man övergivit ska förlåta eller glömma eller ens tycka att man är något annat än en skit.
Det är så det är.
Och det är väl då det blir en total överraskning, som ett mirakel faktiskt, att dom där ungarna inte bara är beredda att ge en usel mamma en ny chans utan dom tillåter att man gör misstag och att man ryar och gnäller och bär sig åt bara man finns kvar.
I alla fall är det så för mig. Jag är inget annat än en morsa som försöker. Och har upptäckt att det räcker.
Man måste inte vara en supermorsa. Inte ens om man varit en gathora innan.

gissa om jag älskar mina barn för det.