Morgonbabysar och somliga mammor...

Små babysar vaknar tidigt och vill ha sällskap. Jo dom är hungriga också och har våta blöjor. Men när dom fått mat och torrt vill dom gosa och prata och sprattla och berätta om livet i magen och utanför.
Mammor förväntas fixa det praktiska och berätta om spännande saker som fanns utanför magen och alltså numera finns på samma sida som babyn vad gäller mammas hud. Innanför och utanför är viktiga saker.

Det märker man när det är dags att ta på tröjor och annat som gör att det känns som om man måste vara innanför innan man åter kommer ut. Det är inte populärt. Eller det har inte varit det. Igår hände det festliga, att den här fyrbarnsmamman kom på att man kunde leka tittut. Och att den lilla pyttisen tyckte att det var rätt kul.

Gissa om mamman blev varm inuti då! Och sen kom alla dom där känslorna som alltid kommer när man minns hur det var förra gången och förra. Och förrförra. Allt som inte blev. Allt man missade och allt ungarna tvingades svälja. Att mamman inte var där, inte var någon tittutmamma. Men en som försvann och aldrig tittade in igen. Förrän långt senare då, och att dom ungarna vill ha mig nu är ett mirakel.

Men alltså, mammor som vaknar klockan fem tillsammans med sina små sällskapssjuka babysar och tycker att det är det bästa som hänt dem kan inte vara riktigt kloka oavsett om dom är bra mammor eller inte.
Klockan fem!
Ska man verkligen behöva ha teparty med ett litet glitteröga vid den tiden på dygnet? Eller är det rimligt att lite småsurt byta och mata och sedan grymta något om att visserligen är det ljust och att pappa snarkar men man ska faktiskt sova färdigt innan man kliver upp.
Så vad gör en fyrbarnsmamma? Som väl borde vara erfaren nog att veta?
Jorå, hon tar den där lilla pladderungen till sängen och bäddar med kuddar och små mjuka nallar och annat smått. Sen halvsovs det. Till klockan åtta då den lilla behagar helsova just när mammans sovhormoner blivit helt utnötta och hela kroppen skriker efter frukost.

Jamen det kan ju vara rätt skönt att få lite egentid också. Tänker man och låter liten ligga kvar med snarkstor medan man går upp och fixar mackor och kaffe och väntar på att skolflickan och tonåringen ska vakna.
Sen inser man något.
Dom borde ha vaknat för länge sedan. Det är måndag. Och skolan. Och bussen och frukosten och fan också man är som en påse hö som inte tänker en enda självständig tanke.

Ja det är som det är med somliga mammor.

Fast nu är båda två iväg med var sin förlåtlapp till var sin skola.

Och inne i sovrummet snarkar liten ikapp med stor.


Suck.

Kommer ni ihåg min beundrare med de sneda ögonen och de fina blommorna?
Han som alltid ler mot mig och vet att hela världen alltid är beredd att vara vänlig.  Vi två är fortfarande bästisar. Han bor visserligen lite för långt bort för att kunna ta sig hit på egna ben men idag kom han hit med buss. Själv.

Han och jag kom alltså överens häromdagen om att äta lunch tillsammans hemma hos mig med barnen. Erik jobbar hela helgen så jag behövde verkligen en annan vuxen människa att få prata med en stund, och att få prata med snedögda glädjespridare är bäst i hela världen tycker både jag och flickorna. Till och med tonåringen valde att kliva upp ur sängen och vara med på våffelparty.
Här fnissades och lektes och tiden bara flög iväg, vips måste man springa fort till bussen för sen går det inga fler.

Och nu har dom åkt, tonåringen och min snedögde beundrare, in till stan för att titta i skyltfönster och ta en fika. För att tonåringen helt enkelt inte ville avsluta fnisskalaset.
Det gillar jag.
Det där att mina tjejjer lär sig att människor kommer i olika fasoner och modeller och att alla har en massa att dela med sig av. Det gäller bara att komma på hur man ska kommunicera.

- jamen man behöver inte komma på det, säger min före detta gluggunge.
- hur då menar du?
- äh, man bara gör det. man kommer överens sörru.
- Om man inte gör det då?
- Då får man fatta att man är dum i huvudet för man kan faktiskt skärpa sig om man inte är dum.

Jaha. Så enkelt är det.

Man får helt enkelt komma överens med folk eller inse, att man är dum i huvudet.
Och en sak vet jag. Om det är något min gentleman med de sneda ögonen är fantastiskt bra på så är det att hitta sätt att kommunicera med folk. Så antagligen är han väldigt klok.
Varm, god och klok.
Just så är det. Och jag hoppas tonåringen suger i sig av den klokskapen så mycket hon bara orkar!!

Om att svara i telefon

Ja och så är det ju dom där gamla snubbarna som hör av sig ibland för att dom vill ha pengar eller något annat.
Dom vill alltid ha något.
Jag vet hur det är. Man har ingen nytta av folk som inte kan ge något. Det är så det är i drogvärlden och förresten i en del andra världar också. Men jag vet ju mest om den.

Man blir väldigt duktig på att berätta varför man behöver något. Och kommer med långa förklaringar om hur man ska betala tillbaka eller varför det skulle kunna vara lönsamt för någon att hjälpa till.
Man ljuger och vädjar. Gråter om det behövs. Berättar hur eländigt det är. Och det är det ju.

Och nu är jag alltså på andra sidan den där telefonlinjen. Den som får lyssna till alla de där berättelserna om att det kommer pengar på fredag och att man måste bara betala elen eller maten eller vad det nu är som är det man visar upp.

Och jag blir den där jxxxla moraltanten som säger att vadxxx, du kan väl vara ärlig mot mig i alla fall. Det är ju en fix du vill åt. Du har ingen hyra att betala och har du det så grattis. Men jag betalar inga hyror åt folk. Du kan komma hit och sova i gästrummet om du vill. Drogfri alltså. Jag har barn.
Säger jag och hör hur folk kippar efter andan och tar sats och sen kommer det något om gamla tider och vafan du kan väl ställa upp. Och det kan jag inte.
Men jag kan rekommendera ett bra diskjobb.

Jo jag har blivit en kärring.
En rätt lycklig kärring faktiskt.

Små rosa kort med foto på

Om man ska få ett sånt där litet rosa kort med porträtt och bokstäver på så måste man vara insatt i hur saker och ting fungerar i det här som kallas samhället.
Och nuförtiden har jag koll. Stenkoll faktiskt. Om någon följt med från början i den här bloggen så vet du hur det var. Jag hade inte en aning om något alls. Eller det hade jag väl, jag är ju inte dum. Men jag hade aldrig brytt mig.

Men nu har jag drömprinsen pussandes på örat och lilla fjärilen i famnen och stora flickor som kräver att mammor inte bara ska ha mjölk och se ut som folk utan också göra sånt som andra mammor gör.
Som tillexempel köra bil.
Så jag ska ta körkort är det tänkt. Övningsköra och läsa teori och alltmöjligt. Jo jag började med det innan jag fick för stor mage och innan mjölken rann till.
Men sedan har det varit lite för många blöjor ivägen.
Och förresten, man ska ju ha pengar också så att det räcker till bensinen och halkkörningen och några lektioner och så. Fast jag kör ju privat såklart.
Med en såndär blåljuskörare så får man lära sig att det gäller att ta det lugnt för om man inte gör det blir det mos av både människor och fordon. Och det vill vi ju inte.

Herregudihöjden alltså.
Fattarnivadjagskriver? Att jag tänker ta körkort och köra omkring i en bil och har mage att skryta om det också. Phuiiii.
Det känns som skryt i alla fall.
Fast sen får vi ju se om jag klarar det. Och hur länge det dröjer innan jag kan skaffa en egen plåtburk.
Och hur länge det dröjer innan jag vågar köra omkring i den med världens dyrbaraste last.
Fast....

En sånhär bubbelgumbil kan man kanske våga sig på ändå....

Tider

Man har olika tider.
Morgontider och kvällstider och vår. Sen blir det antagligen sommar också, fast man inte kan tro det riktigt för maken till kall maj har jag då aldrig varit med om.
Mitt lilla knytt sover utomhus såklart, och jag har ju lärt mig, att man måste ställa vagnar i skuggan om man har pyttisar. Om det är soligt och inte längre vinter alltså.
Men i de här trakterna räknas Maj som en vintermånad. I alla fall i år. Så vagnen står där solen borde skina fast det gör den ju inte. Nejdå. Det snöar.
Eller i alla fall gjorde det det för några dagar sedan.

Och då kom gluggungen in med rosiga kinder och arga ögon, hon som numera inte längre är någon gluggunge utan en fantastiskt vacker och fulltandad superprinessa med grönt som älsklingsfärg i stället för rosa.
Men i alla fall, hon kom in och sa att nu fick det faktiskt räcka med snö för att om snön ska fortsätta att falla hela sommaren så kommer alla bilar att bli buckliga.
Och det har hon ju rätt i.
För här kanade en bil in i staketet och en annan snurrade fyra varv i slowmotion innan den hamnade i diket.
Fast det är fartbula och allt precis innan vårat staket börjar.

Jamen det är ju sant. Jag har alltså flyttat. Och har eget staket.
Ja alltså, vi har flyttat. Drömprinsen tyckte det skulle vara fint med gräs under knyttfötterna till sommaren och fick syn på ett hus som han tyckte var fint. Och vips hade ägaren dött och huset blev till salu. Och det är ändå så att drömprinsen är en sån sort som kör ambulans. Så man kan ju, eller det kan man inte. Men visst är det en makaber tanke att han.

Nåja.
Jag fick alltså världens finaste lägenhet högst upp i huset och ändå har vi flyttat. Till ett hus, ett helt eget hus med gräsmattor och rabatter och en massa snöskottning. På vintern alltså. För nu i Maj fick snön smälta själv fast det kom en hel decimeter. Nästan.
Jag som själv brukat stjäla trosor från trädgårdstvättlinor har nu en egen tvättlina där jag hänger mina dyrt betalade nytvättade trosor. Och vet att man kan bli av med dem för att det finns människor som saknar något att skyla murran med.
Och så har vi källartrappa. En otäck brant källartrappa med vassa trappkanter där superprinsessor testar sina superkrafter och lyckas ramla utan att slå ut en enda tand.
Väldigt spännande.

Häromdagen försökte jag hitta en nyckel till den där dörren. Den som leder till trappan alltså.
Det finns en skokartong full med nycklar i huset. Jag tror den stod här när vi kom och jag tänkte såklart, att det skulle finnas någon nyckel som passade.
Det gjorde det inte.
Så jag bytte blöja på knyttet och packade ner henne i vagnen och gick till den där affären som har allt och köpte en hasp som jag skruvade fast överst på dörren.
För att superprinsessor inte ska nå den.
Men superprinsessor löser sådant utan att ens tänka. Dom tar helt enkelt en byrå. Släpar fram den till dörren och vips är haspen avlyft.
Och tänk att tänderna klarade sig den gången också.

Det är spännande att ha hus.
Och snart måste jag börja pendla igen. Det blir också spännande och lite tröttsamt för huset ligger liksom inte i city.
Men man kanske kan läsa lagen på bussen. Eller ha den på pakethållaren till tåget.
För det är klart, om man ska bli något här i världen får man gno.
På ett annat sätt än på gatan.

Jorå
Och tänderna ska lagas, ja inte superprinsessans men mina.
Fast jag inte ramlat nerför källartrappan en enda gång.
Men vet ni, jag har inte längtat tillbaka till plattan en enda gång sedan klockan tre på juldagen.
Det borde firas på något sätt.
Skriver jag och hör att det sprakar på ett välkänt sätt i en blöjbak som ligger på ett rätt olämpligt ställe om den skulle börja läcka.
Så man får återgå till plikterna och kärleken.

Det är inte så dumt det.

Hur tänker folk?

Bild: Wendy Presseisen

Man sitter med en liten en i famnen och en lite större, som inte längre har några gluggar mellan tänderna, i soffan i ett hus med en helt egen gräsmatta som nästan blivit grön.
Och så har man en tonåring som bor av och till och slår i dörrar. Och en mansperson som strålar som supermånen när han kommer hem och hittar oss här fast han är tvungen att göra middag själv och allt. För att den där lilla i famnen har lagt beslag på både systrar och mamma.

Sedan äter man och pussas lite. Och tänker att man vunnit högsta vinsten i livslotteriet. Spelar liksom ingen roll att man fick vänta ett tag på vinsten. Och att det var rätt jobbigt att hitta själva lotten.
Och så gnyr det där lilla knyttet och ska ha mat det också. Och ny blöja och lite sällskap.
Man har inte så mycket tid över för något annat.
Det är nog bra det.


Men så kommer ett nödrop från en vän som mer än en gång räddat livet på mig.
En korp som kraxar som vore det hennes sista andetag.
En korp som har blivit lämnad med trasig fjäderdräkt och rivet bo, lämnad att klara sig bäst hon kan trots att hon varken hittar luftrum eller landningsplats.
Jag får veta, att de människor som funnits där, arbetat som hennes personliga assistenter för att hon inte klarar sig själv, de som har givit henne möjlighet att leva har vänt sig om och spottat. Bytt ansikte, visat sig vara idioter som inget begriper eller kanske ondskan själv i mänsklig gestalt? Korpen ska dö, så är det tänkt. Korpen ska buklanda och lämnas att dö. Hon ska inte ha någon hjälp, säger man och river av henne en handfull fjädrar. Ropar ut över taken, att här är en korp att hata, en korp som är en tjuv och bedragare.
- Kom och hjälp oss rycka fjädrar, kom och var med och se hur en medmänniska kämpar för livet, ni ska få se att hon klarar det, vi vet att hon bara ljuger, att hon egentligen klarar sig utan hjälp.

Jamen, hur tänker man då?

Att en människa som saknar minne och måste ha hjälp för att klara av att skilja mellan dag och natt och som är helt beroende av att andra håller henne i tiden, plötsligt står utan hjälp för att de människor som varit hennes minne, tid och muskler bestämt sig för att hon inte alls behöver dem. Och anmäler till försäkringskassan att de minsann sett att hon kan äta, gå och klara sig själv.
När vem som helst kan se, att hon visserligen kan äta, gå korta vingelsträckor och mer än de flesta kan uttrycka sig och bry sig om andras väl, men helt klart är fullkomligt vilse i pannkakan när det kommer till det där med att leva ett normalt liv.

Jamen hon kan sitta i femton timmar utan mat och sömn utan att fatta att det gått en minut.
Och man kan prata med henne om närapå vad som helst utan att hon har en aning om att hon pratat om det bara någon timme efteråt. Och vet inte om hon ätit eller sovit eller vem hon mött, om hon mött någon.
Hon byter namn och historia ungefär som vi andra byter kläder och hon berättar sin historia på det sätt som passar namnet hon just då bär.
Herregud, hon är ju multipel. Helt galen. Men vaddå, hon är min Korp! Och den klokaste människa jag känner.
Det spelar ingen roll att hon inte känner igen en enda människa om hon inte hör deras röst och att hon h inte hittar någonstans utan vägvisare även om GPS är en bra uppfinning -  Det är bara det, att den där GPS:madamen ljuger. Säger korpen. Och åker åt ett annat håll. Men hon är min korp och lika klok oavsett om hon hittar hem eller inte.

Hur är det möjligt att låta bli att se att den sortens korpar måste ha hjälp hela tiden?
Om dom ska överleva.

Man blir gråhårig. Grön över hela kroppen och jävligt förbannad.
Och försöker hitta människor som kan hjälpa till. Någon som kan bo med en enslig korp. Någon som kan stötta, som kan besvara myndighetsbrev och läsa papper med ord som korpar förstår men inte kan ta in.
Och som kan samla ihop korpfjädrar som ryker åt alla håll och blottar såriga ärriga hudytor som måste skötas noga om korpkroppen ska hålla ihop.
Man hittar henne någonstans i en trasslig hög, ser till att hon dricker något och får på köpet värma sig vid det där korphjärtat som aldrig slutar bry sig.


Min korp. Min människa. Som inte äter och inte sover om ingen ger henne tiden.
Herregud vad jag är förbannad, hjälplös och ledsen.

Vad kan man göra för att hjälpa till? Har man någon chans mot försäkringskassans gestapometoder som följer helt andra lagar än de vanliga där folk faktiskt har rätt att får hjälp att försvara sig och inte blir dömda innan allt är lagt på bordet och värderat.
Finns det någon rättvisa eller rättssäkerhet i det där försäkringssystemet där tjänstemän är satta som domare i livsavgörande mål. Faktiskt kan döma ut livstidsstraff och fälla domar som innebär att människor får sitta i dödscell och då kanske väljer att själva fullfölja själva dödsdomen.
Min korp.

Faan också.

Nej men det är helt enkelt så, att mitt liv inte längre ska skrivas...

Men snälla alla
Jag mår bra. Har inte återgått till gatlivet.
Om korpen kraxar så är det om någon annan eller i en annan tid. Hon är litterär den fågeln.
Det är bara det, att nu är jag mamma. Och då passar det dåligt, att ha en blogg som handlar om saker som barn inte ska behöva veta att mammor brottas med.

I en annan tid, när barnen är stora och somliga Ebbor klär sig i domarkläder kan det hända, att det kommer en bok. Eller en annan sida med livsförunderligheter.
Till dess får ni nöja er med de gamla noteringarna.
Det är historia.

Men en sak måste jag nog skriva - egentligen väldigt stort.
Jag älskar er som läst, uppmuntrat och skrattat.
Tack !
Verkligen innerligt tack!

Och vem vet... en vacker dag träffas vi på gatan någonstans utan att veta vilka vi är, och så ler vi mot varandra sådär som svennar ler. Med icakassen i ena handen och en liten snorunge i den andra.
Det är drömmen det.
En såndär sanndröm.

/Ebba