När man pratar om allvarliga saker händer det, att man stammar. Vissa tycker sånt är sött.

Jag tycker inte det är något annat än besvärligt.

Jamen.

Man får en fråga.

- Hörru morsan vem pulade du med. Alltså, vem är farsa till mig då.

Och så ska man svara något.

- d-d-d-d-d ööööööööhhhh. J-j-j-j-jmmmm

- Ok.

Säger sonen och ler med hela sitt väldigt fina ansikte.

Sen pratar vi om annat.

Fast jag tänker nästan hela dagen på det där. Vem som är hans farsa. Som om jag inte är säker. Fast hela pojkungen liksom är som en spegel.

Samma röst, samma läggahuvudetpåsned och titta med otroligt fina ögon.

Men kanske samma gränslöshet och omogna egoism.

Fast det passar ju bättre på en artonåring än på en fyrtioåring. Hans pappa var medelålders. Mitt i karriären.

Men faktiskt gillade jag karljäveln som en ung tjej gillar sin farsa.

Men alltså. Han blev min pojkunges farsa och det vet han inte om.

En annan gång ska jag berätta det för honom. Ringa upp och säga "Hej det är Ebba, om du minns" Och så ska jag släppa bomben. Att han har en extrason. Lite yngre än hans andra söner. En som är nyfiken på sin pappa.

Men idag håller jag alltihop i mitt eget huvud. Och lyckas låta bli att komma in på ämnet.

Fast det känns som att jag sviker.

Men biffen smakar som biffar ska och när sonen talar om drogernas fantastiska inverkan på hans psyke blir jag en riktig urmorsa som ryter till om konsekvenserna och att man inte har rätt att kasta bort sin intelligens och sitt liv.... och mig. För om han nu hittat mig så ska han veta, att i samma ögonblick som han återgår till drogerna, då lämnar han mig. Jag är inte kompatibel med kemiska substanser. Antingen älskar han livet eller också älskar han drogerna och jag tillhör livet.

Som om jag har rätt att säga så.

I alla fall gjorde jag det.

Och pojkungen la huvudet på sned och tittade på mig med sina vackra ögon och log.

Bild: Fernando Botero