Håren på våra kroppar

Om man har en tokig karl som älskar att vara utomhus får man vara med om saker.
Då kan det hända, att den där karln kommer hem klockan nio på kvällen och kastar fram ett förslag som inte ska röstas ner ens om man är tio mot en. Och det var vi inte.
A hade satt på sig pyjamasen och jag hade krupit ner under filten med en bok.
Och Erik säger:
- nu åker vi ut till bustugan och tittar på fullmånen.

Bustugan är det där ödsligt liggande huset man måste gå en mil för att ta sig till. (Ja jag vet, jag ljuger värre än en häst äter havre)
-Jaså.
Sa jag medan A. vrålade att det skulle vi inte för att nu skulle vi myyyyysa i soffan.
Men Erik är en lurig typ. Så han sa helt enkelt att han hade köpt världens godaste kvällsfrallor och pringles och såndär juice som A älskar. Men att alltihop var i bilen och måste ätas i månskenet.
- för annars kan det hända att man vaknar hårig.
Sa han. Och A spärrade upp ögonen.
- Nähä!
- Jo. Det kan bli så. Sa han. Och sen sa han, att det här är så sällsynt, att månen är så nära jorden, att dragningskraften på hårstråna blir så stark att man måste gå ut. Så att håren ska mjukna av ljuset. Om man är inne kan dom liksom fastna i utdraget läge så man får ståpäls i nitton år tills nästa gång månen är såhär nära. Och full.

Då skulle jag såklart ha dementerat och sagt något om paragrafer. A. älskar paragrafer.
Men det gjorde jag inte. För jag tänkte, att det kanske skulle vara rätt fint med månen ändå.
Så vi åkte.

En helt annan väg än vanligt. För att man kunde åka bakvägen när skotrarna gjort upp spår och man kan ta vägen över tjärnen. På spåren.
Jaha.
Och inga ficklampor behövde vi heller.

Så nu har vi varit ute och sett till att håren ligger mjukt och fint på våra kroppar.

Kan tillägga att huset var iskallt och att vi eldade utomhus och fick tina upp hemma i våra egna sängar för att någon måtta får det vara på äventyr.

så det så.