egoknappen

Det ringde på dörren.
- Hej är A hemma
- Ja hon är på rummet kliv in du.
- nej hon vill inte att jag kommer in
- va?
- hon är sur på mig
- är hon sur? Vad har hänt dårå?
- Jo för jag tog likadana bilder och la fram och sen la hon sina bredvid fast det var hon som kommit på det och fröken sa att det var bra till mig men inte till henne.

Ojdå. Här har visst någon blivit petad på sitt lilla själviskhetscentrum.

- Men du, jag ropar på A så kan vi prata om det här. För ni är ju kompisar ju. Och såna ska prata när det blir såhär.

Och A hade liksom ingen chans att säga nej till det här. Man ska inte ha det. Jag tror att mammor är såna som inte låter barn komma undan med att bli sura när deras bästisar får beröm utan att dom själva får det. Sånt måste redas ut och pratas klart.
Fast hon hade ju inte speciellt mycket lust.

- Nej tänkerjaginte för honärdum.
- Är hon inte alls det. Hon är här för att hon är ledsen. Och inte rår för.
- Är hon inte alls det för hon har härmat och sen sa hon inte att det var jag som kom på det.
- Hur viktigt är det då? Att det var du som kom på det? Det viktiga var väl att det var bra?
- Nähä.
- Joho. Kom nu.

Ja och så kom hon då.
Och dom två blängde på varandra så man kunde koka soppa på blänget.
Sen var det plötsligt över.
Bara helt utan någon förvarning tittade dom på mig bådatvå och sa att nu räckte det kunde jag gå så dom fick leka ifred.

Så då gick jag.

Jorå. Man är väl morsa. Nån sorts i alla fall.