Hej
*tystnad*
*ännu mer tystnad*
*harklar mig*
Jo, jag tänkte att jag skulle ringa och säga till dig att du och jag ska ses på onsdag. Jag ska komma och hälsa på och kanske äta middag hos er.
*tystnad*
Ja och så kanske vi kan titta på varandra och se om vi är lika eller så. Kanske prata lite.
*tystnad*
Ja vi säger väl det. Då ses vi på onsdag.
Jag kommer nångång på eftermiddagen när du kommit hem från skolan. Du går i tvåan vad?
*tystnad*
Hm. Ja nu vet jag inte vad jag ska säga mer. Men vi ses.
Hej då!
*klick*
Herregud, vad är det jag ger mig in på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Det där lät som en väldigt tyst åttaåring... precis som det brukar när de blir osäkra och inte vet vad de ska säga. Så misströsta inte utan låt allt ta den tid det tar, förr eller senare kommer det att släppa *promise*
jag tror att det bara är en väldig sund reaktion, och att se varandra är en bra idé, en bra start..
Lycka till!
o det kommer bli bra..
Oh shit! Det måste ha kännt tungt för dig. Men va inte för orolig! JAg har en 7½ åring som när han vill och blir blyg kan bli extremt tyst. Ge honom lite tid bara.
Om en drygt tio år så kan man komma att läsa i en blogg vad som hände i ett litet barnhuvud en gång när telefonen ringde och det var biomamma som hörde av sig.
(Eller hur man kommer att blogga om tio år.)
Det kan mycket väl ha blivit trafikinfarkt i stämbanden och i hjärnan och i munnen.
Du är modig du.
Jag håller med Mona om att du är modig. Du kommer nog vara mer nervös än åttaåringen när det blir onsdag. Gissar att du är rädd för att bli avvisad. Men jag säger som någon annan skrev att en åttaåring är inte så pratsam när de är osäkra och inte vet hur de ska hantera saker och ting. Ni kommer säkert att hitta varandra, bara saker och ting får gå i rätt takt.
Håller tummarna att det kommer att gå bra för er *kramar hårt*
Beundrar dig för din mod o din styrka o för att inte säga klokhet!
kan inte mer än hålla med ovanstående. Du är modig! Men jag har full förståelse för hur du egentligen känner dig inombords! Jag håller tummen för att allt går bra! Vilket det kommer att göra, men det är det här med tid. Allt får ta sin tid!
kramar Kamilla
Fladdrande fjärilar i magen, förmodligen för er båda - precis som det ska vara. Lycka till med mötet!
Jag blir alldeles varm inuti av alla som bryr sig om oss. Jag är skitskraj såklart för hur det ska gå. Inte så rädd för att bli avvisad som för alla mina egna känslor. Det där att stå där som en unge själv, omogen och utan erfarenhet av sånadär små. Och ändå vara en viktig person. Hur det än är tror jag att jag är viktig även om vi aldrig kommer att leva ihop.
Men jag har bestämt mig för att klara av det här. för min egen skull och för ungarnas. Dom ska inte behöva stå med en drömbild av en morsa (mardröm eller rosenskimrande...som det väl så lätt blir)Jag ska finnas för dem om dom vill.
Och gissa om jag behöver stöd!? Jo just det. Tack. Tack och tack igen.
Suger åt mig från alla er som är mammor, som har åttaåringar oc som vet något om de där tysta...
Läser, begrundar och beundrar.
Jag tror precis som du säger att det är viktigt att ge en verklig bild av dig som de kan relatera till. När de blir vuxna har de lite av din historia med sig och kan lättare acceptera och förstå. Kanske underlättar det i deras relationer till andra människor och förståelse för andra. Jag följer dig och hoppas du har kraft att dröja kvar i tystnaden. Tid är bra!
Kram på dig!
Birgit
När du nu har tagit steget så lova att stanna kvar där för dem. Det värsta som kan hända är att inte veta om mamma finns där eller inte. Min tre syskonbarn har lidit alla helvetes kval på grund av detta: en mamma som finns bara ibland, och man vet inte när.
Du är modig och dina barn kommer att tacka dig för det.
KL - det du skriver är nog väldigt viktigt. Om de (eller någon av dem) får ett hopp om att det faktiskt finns en biologisk mamma som kan vara en person, en vän eller till och med mer, då skulle det ju vara katastrof om jag sviker. Att jag har väntat med att kontakta dem har med det att göra, att jag inte kunde säga att jag ska fortsätta vara drogfri. Nu kan jag säga så, och att jag varenda dag börjar med orden "idag ska jag leva med respekt för mig själv och andra"
Jag har redan svikit tillräckligt.
Tack för din insiktsfulla kommentar.... och mod... har jag upptäckt handlar om att våga vara rädd.
Hej!
jag fann just din blogg...
Du skriver som en Gudinna
med en kombination av skörhet och styrka och mod som överträffar det mesta. Jag blir så otroligt starkt berörd och du är på så oerhört rätt väg! :-)
Vet inte om det kan ge dig något, men jag skriver här: www.bloggfamiljen.se klicka på bloggkrönikörer, Katinka Wallner
Varm kram till dig du fantastiska kvinna!
Anonyma Katinka - jag har läst det du skriver på bloggfamiljen - det där inre barnet ropar, vädjar och viskar. Det är viktigt tror jag också, att ta sig själv inuti på allvar.
... men du...om du skulle låta bli versalerna skulle texten bli mycket mer flytande, i alla fall i mina ögon, versaler SKRIKER och jag tror inte du skriker de där orden när du läser texten högt???
Förlåt om jag är framfusig och besvärlig... men det du för fram är för viktigt för att jag ska låta bli...
Kram!! Om vi hjälps åt ser vi nog att världen är en fantastisk plats...och att vi är oändligt värdefulla allihopa.... /Ebba
Kommer gå strålande, eftersom du är väldigt insiktsfull och fattar att du kanske bara får en chans
Håller alla tummar
Kram Lizette
Hej!
Och tack för att jag äntligen får förmånen att läsa dina tankar. Underbart.*L*
Jag har vart i sammma situation som du är nu. Dock utan droger. Men man gör inte alltid kloka val ändå. Jag övergav mina stora barn rätt rejält när de va mindre. När jag skulle träffa de igen va jag väldigt ödmjuk,och livrädd. Jag la mig så platt mot marken jag kunde komma, och lät de vara arga. Jag förklarade,och förklarar fortfarande för de att det som har hänt är bara, bara på grund av mig. Jag har sen dess kämpat med alla medel för att vara deras mamma igen. Kanske inte den mamman som är där varje dag, men en annan mamma.
Du är bäst på att vara du...tänk på det.
/annica
Hej Ebba!
Ja, det modigaste man kan göra är väl att lyssna till ens innersta och göra det man är rädd för... Jag har precis (2 veckor sen) gjort slut med världens snällaste kille (vi bodde tillsammans i över 4,5 år) för jag var inte KÄR. Läskigt som fan, men nu känns det ändå bra att jag vågade...
Jag vill inte tänka "tänk om jag vågat..." om tio år. Det blir ju bara svårare och svårare för varje dag liksom! Tänk om du aldrig ringt och aldrig tagit steget. Klart man ångrar det en vacker dag...
Jag håller med föregående "talare" (skribenter, kommentatorer) att det är normalt att bli tyst. Det snurrar nog en massa i huvudet på lillen... Men att lugnt närma sig är nog det bästa! :) kör på instinkt! Dom är rätt kloka och föromsfria i den åldern också...
Lycka till och kram på dig
Förresten, jag har en fråga! Jag undrar om titeln En gathoras bekännelser... Varför valde du just den?
Du är ju så mycket mer än det!
Jag kom att tänka på en sak ang det här med dina barn och vad som kommer att hända mellan dem och dig. Det här låter jättefåning men jag tänkte på ett TV-program. Det är "Spårlöst" där det mest har handlat om barn som blivit bortadopterade eller lämnade av någon anledning och som söker sina biologiska föräldrar. Nu när dessa barn är vuxna så är de mogna för att ta steget att leta efter sina bioföräldrar. Det jag tänkte på är att det viktigaste som de flesta uttalat är att de vill veta varför de blivit bortadopterade eller lämnade. De vill veta att mamman eller pappan lämnade dem just för att de inte klarade av ett barn då. Att de blev lämnade som en kärlekshandling istället för att de var oönskade. Så är det ju även för dig att dina barn lämnades bort för att du inte kunde behålla dem i det livet du levde då. Så jag tror att dina barn kommer att må bra av er kontakt och att det viktigaste är att de får veta hur ont det har gjort i dig att du inte klarade av att behålla dem. Låter det här flummig? Det är lite svårt att förklara hur jag menar. Det jag egentligen vill säga att bara var sak får ta sin tid så kommer allt att bli bra. Det som är viktigast för alla människor oavsett ålder är att veta att någon älskar dem. Kram
Åh, jag vill säga så mycket. Krama om dig. Det skrivna orden är ibland så svåra att få fram. Jag håller med om att du är modig. Din åttaåring är modig. Var inställd på allt vid ditt möte med din åttaåring. En åttåring kan reagera lite hur som helst. Ilska, lycka osv. Låt det komma. Låt det ta tid.
Kramar och lycka till i ditt möte.
/Malin
Så spännande! Och oroligt, det förstår jag.
Men det kommer säkert att gå bra. Hur som helst kommer ditt barn att veta att DU FINNS DÄR OM HON VILL.
Du är hennes riktiga mamma, och det kan ingen/inget förändra.
Lycka till! Kram Anna
Skicka en kommentar