Det här med fotografiskt minne är spännande. Min gluggunge A. förvånade mig i går med att presentera sin förmåga att höra det hon ser. Precis som jag.
När jag läser läser jag alltså inte, jag hör. Med olika röster och olika dialekter. Och till och med på bruten svenska (ofta med amerikansk eller tysk accent) ibland.
Och så minns jag innehållet så som jag hör det.
Fast jo, det finns ju en bild också, jag ser liksom var i boken det står och jag kan plocka fram bilden av sidan - men minnet är en röst som läser.
Min vän korpen har också fotografiskt minne. Fast hennes minne är än märkligare än mitt - hon bläddrar baklänges genom böckerna och hör toner till det lästa. Dessutom säger hon att allt som rör sig låter.
Och så känner jag ett par människor som ser allt i färg. Alltså, alla människor har en färg, alla känslor likaså. Rum har färger och olika typer av information har sina färger.
Som att allt liksom översätts till något kolorerat som hjärnan sorterar in och minns.
Jag ger mig på, att bara man knäcker koden till varje människas hjärna, så skulle man kunna skapa möjligheter att minnas, lära sig saker och kunna redovisa dem i rätt ordning.
Då skulle man kunna ha böcker som ljudfiler, färgfiler, taktila informationer, doftpresentationer och kanske kroppsrörelser som förmedlar innehållet.
Antagligen lär vi oss en massa vi inte har en aning om att vi kan, och som vi skulle ha tillgång till om vi bara visste hur vi lagrat det.
Tänk bara vad en doft kan få en människa att minnas...
Bild: H. Matisse
