När det gäller lagar och förordningar är det så, att man som medborgare är skyldig att hålla sig informerad om vad som gäller. Så även om man inte visste att det är förbjudet att stjäla, så är det att betrakta som stöld och därmed åtalbart. Man kan alltså hamna i ett läge där man får betala böter eller sitta inne för att man gjort något man inte visste var fel.
Å andra sidan är lagar och förordningar något man bestämt utifrån vad vi i samhället tycks "veta" är fel och rätt och rimligt för att vi ska kunna leva tillsammans.
I alla fall är det meningen att lagar och bestämmelser ska vara skrivna så. Liksom spegla det vi kommer överens om genom att leva med varandra i verkligheten.
Man har alltså lagar för att så småningom kunna uppnå bilden av det ideala samhället. Det samhälle vi drömmer om...
Skulle vara så alltså.
Men lagar och förordningar som skrivs utifrån en idé snarare än utifrån en verklighet, sådana lagar som skyndas fram, pressas fram för att man vill ha makt, diktera verkligheten snarare än hitta sätt att handskas med verkligheten - de lagarna blir naturligtvis inte något som speglar verkligheten.
I stället döljer de verkligheten bakom en idé om verkligheten.
Som att sjuka människor kan gå till arbetsförmedlingen och plötsligt bli friska.
Man gör en lag som gör människor arbetsföra efter ett antal månader. Längre än så får man alltså, enligt lag inte vara "icke arbetsför" Lagen har bestämt något lagen inte kan bestämma.
Man skulle lika gärna kunna skriva en lag som bestämde, att det är förbjudet att vara sjuk, funktionshindrad eller svag. Och kanske införa fängelsestraff, fotboja - eller varför inte dödsstraff redan innan födelsen i de fall man kan diagnostisera Downs syndrom, ryggmärgsskada, avvikelser.... Snart kanske man till och med kan få igenom en lag som säger att det är humant att avrätta människor som efter, låt oss säga fem år, visar sig oförmögna att bidra till samhällets tillväxt.
Jag är säker på att det är fruktansvärt svårt att stifta lagar. Och att människor som måste vara med i den processen aldrig kan stå helt utanför sig själva och sitt lilla sammanhang. Det är därför lagar måste genomgå remissförfaranden - man måste lägga ut förslag som ska värderas av olika människor i olika sammanhang. Och sedan ska alltsammans ställas samman och om man då ser, att lagförslaget inte ser ut att vara verklighetsförankrat... ja då skippar man det och återkommer med ett nytt utifrån det man lärt sig i processen.
Men... om man är alltför het på gröten, alltför kåt på att få igenom sin egen ideologi och sina egna värderingar. Alltför glad i makten och blind för risken att bli maktrusets slav... ja då struntar man i vad man får för svar på sina utskickade förslag. Man läser dem som fan läser bibeln. Och skapar ett nytt sätt att använda orden. Så att ord som utanförskap plötsligt handlar om människor som är sjuka eller arbetslösa. Som om det enda sättet att finna gemenskap är att ha ett arbete, som om vi alla utesluter de sjuka och arbetslösa från möjligheten till mening och nytta.
På det sättet skapar man alltså en stor grupp människor som kommer att identifieras och själva identifiera sig som "utanförskapets människor" Som kommer att värdera sig själva och bli värderade som "mindre användbara, mindre värdiga, mindre värda"
Och plötsligt har samhället fått en stor grupp segregerade inidivider, som från att ha varit en del av helheten får se sig som avskilda, utsatta och - ja, mindre värda. De får sälja sina hus, flytta från sina trygga omgivningar, skippa sina sociala nätverk... för att lagen säger att det är omoraliskt och fel att vara sjuk eller ha förlorat sitt arbete (på Saab eller Eriksson eller någon annan stans där arbeten försvinner)
Är det här ett klokt sätt att göra vårt samhälle till ett tryggt, starkt hem för alla som bor här?
Kommer det att hjälpa friska arbetsföra människor att inte bli sjuka eller arbetslösa? Kan man skrämma bort sjukdom och arbetslöshet???
Kommer vi att se, att människor blir friskare, gladare, tryggare och vänligare? Kommer människor att droga mindre, sluta stjäla och sluta slåss?
Ja inte vet jag.
Det jag vet är, att det är kärlek och omtanke som hjälpt mig att ta mina beslut.
Att vänlighet och generositet gett mig hoppet tillbaka.
Och att människovärdet inte sitter i om jag kan arbeta eller inte, utan i att jag bryr mig om mina grannar och - om jag kan - de människor som vi alla vet behöver stöd. Alltid.
Ja, det var vad jag ville säga.
Pust.
