Samvete?

En av alla som inte lever längre fick veta att han hade AIDS långt innan det fanns bromsmediciner. Han och jag delade sprutor och säng ett tag.

Nej jag visste inget.

Och ja, jag blev jävligt förbannad och skitskraj när jag fick veta.

Gick jag och testade mig?

Nej.

Hade jag oskyddat sex

jajamensan

och sprutorna?

Delade jag sällan men om någon saknade

jo.

Och nej jag blev inte smittad och har inte smittat

Men fyfan.

Om jag haft bara lite otur hade jag kunnat vara skyldig till mord.

hm.

Om jag ska vara ärlig har jag kanske passerat den gränsen. Jag har distribuerat grejjer som kan ha lett till någon människas död. När blir en människa ansvarig för en annan människas liv?

Och .... kan man någonsin bli fri?

BIld: Coole Cats

Mord

Kan inte låta bli...

att fundera över det här med att mörda folk. Ja inte så att jag tänker ta ihjäl någon. Det ligger liksom inte för mig.

Men alla de här morden man läser om.

Folk som uppenbarligen inte har alla hemma på kontoret. Som hör gudar och följer sina inre irrgångar och sticker knivar i sina närmaste eller i fullkomliga främlingar.

Hur blir det så?

Och nej, för mig räcker det liksom inte med, att man har blivit taskigt vaggad. Folk har det förjävligt när dom växer upp utan att bli mördare.

Och somliga som haft det rätt hyfsat, hur man än ser det, blir galna och skjuter omkring sig.

Sitter det i hjärnan? Små vindlingar som snott till sig.

Eller i omgivningen? Större vindlingar som snott till sig.

Eller är det en kombination av något skört eller knöckligt och en omgivning som inte kan handskas med folk som är sköra och knöckliga.

Förmodligen det sistnämnda. En kombination.

Vem som helst kan hamna i en situation där man gör rikttigt dumma saker. Men utan situationen blir det inte gjort.

Jag menar... att om jag skulle bli instängd i ett fängelse där ordningen krävde, att jag skulle göra som alla andra, ha likadana kläder, läsa samma information som alla andra, tvingas tycka som alla andra och hålla tyst om mina egna tankar, bo på en begränsad yta, se samma filmer och tvingas leva på en dagspeng som inte räcker till att spara ihop till en utträdesbiljett ur detta helvete... ja då skulle jag nog till slut bli tokig.

Och kanske inte döda någon men rista hemliga ord under en bordsskiva, slå sönder något, använda sövande droger eller uppåttjack för att komma bort. Eller använda legal sprit.

Det värsta är, att jag tror det är just sådär för en hel del människor.

Som inte har ett jobb men är i en åtgärd utan mening (nu talar jag inte om äkta rehabilitering eller en bra åtgärd) som kanske inte har svenska som modersmål, som går på en mycket låg dagpenning och har hela dagen intecknad med

meningslöshet bestämd av andra. Och inte ser några möjligheter att göra sig själv synlig.

Jag känner några människor som har det så. Begåvade, ibland välutbildade (men inte i våra myndigheters svenska ögon) Människor som slutat slåss för att få vara till nytta och känna sig behövda. För att ingen sett deras möjligheter eller använt deras erbjudanden.

Men nej.

Det finns såklart inget i det som förklarar mord.

Om man tar någon annan människas liv kan man inte förklara bort det.

Och att leva med den bördan är nog omänskligt.

om man mördat... kan man då någonsin lära sig leva som en människa igen?

Det tänks mycket i ebbahus i dag.

Bild: Cezanne

fötter

Funderar allvarligt på att snabblifta till Mona och ge mig in i massagebranchen igen.

Och tjäna storkovan på att gnugga småspiror.

... värre grejjer har man ju gnuggat.

stickat

- Du Ebba.....Om man har en geting i en ficka med dragkedja kan den sticka då?

- öh, ja det tror jag.

- nähä för då kommer den inte ut.

- har du ju rätt i såklart

- men du Ebba. Om getingen är i sovrummet då?

- kan den inte heller sticka.

- Johorå ifall du är där kan du bli stucken sörru för att om getingen inte kan sticka så sticks den.

*fnissande gluggunge överväldigar mina hörselgångar*

Jodå.

Man kan bli rätt stingslig om man inte kan sticka... typ.

Bild: Naoto Hattori

Hackar mig ut

De där gamla bilderna.

När sanden ska sopas upp från gatorna efter vintern och lungorna fylls med stendamm.

Barnen som blir leriga från topp till tå.

Och jag själv som sitter inlåst i ett rum åtta trappor upp i en förort. Livrädd, abstinent och hungrig. Torskjäveln som lovat fixa både käk och pulver. Men som bara inte kommer.

Till slut hackar jag mig ut genom dörren.

Hittar en bordskniv och en gammal stålgrej och gör hål i hela dörren alltså. Det är en sovrumsdörr med extralås. Sånt man låser med en rejäl nyckel. Som tur var satt den i låset på utsidan.

Sjutusen i sedlar i en hög.

Och en hel tobakslåda full med påsar. Pulver för mer än en månad.

Ja jävlar.

Jo jag tog med mig rubbet och levde en sommar i en annan stad. Hög som ett hus.

Sen slog han i princip ihjäl mig när vi träffades framåt hösten.

Slog och slog.

Innan alltihop liksom befästes med en gemensam resa till ett land vi båda kände mycket väl.

Resan dit - enkelt. Lite pulver och lite stål. Lite eld och lite pyssel.

Hela sommaren begravd i varandras kroppar.

Man har sex som vore man kaniner från mars i det där landet.

Hela jävla hösten fnaskade jag för den där typen innan han torskade och fick en massa år bakom fula galler.

Jo.

Det är sånt jag minns när jag hackar lök och gråter grytorna fulla.

Medan skäggagamen sover i sin randiga lakanskokong.

Bild: Nataliette

... jag tror jag tar hjälp av publiken.

Det här är svårt.

Alltså, jag kan inte få till en enda vettig rad.

Som att hela tillvaron bara snurrar. Fast skäggungen mår hyfsat med tanke på hur det kunde varit.

Jag har liksom ingen vana vid det här med att barn man inte känner ändå sitter längst inne i hjärtat och värker.

Och jag hade inte en aning om hur mycket känslor det ryms i ett hjärta.

Så min självbild har liksom blivit förtörnad på mig. Och känner inte igen mig i spegeln.

Eller hur man ska säga.

Ett annat sätt att säga samma sak är väl, att jag är inte säker på, att det är mig själv jag kommer att vakna som.

Typ.

Så... jag ringer en vän.

Eller tar hjälp av publiken.

.... eller möjligen gör jag så att jag låter datorn slumpvis ta bort två alternativ.

Vedeldad bastu och tårar som rinner

Man sitter i en vedeldad bastu tillsammans med den man älskar och ser ut över en sjö som är helt täckt av smält snö. Som det snöar mer på. Så vatten och is och snö blandas till en osannolik tavla av döende vinter.

Korpen väntar med middagsingredienser. För i korpnästet får man ta det som finns i frysar och skafferismattar och fixa sin egen middag. Korpar är såna. Dom lagar ingen mat och lever på luft. Och kanske manna som kommer ner från himlen.

Sen går man genom snön nästan naken, bara en handduk virad kring magerbenen. Det är en bit att gå. Uppför. Uppför och ännu mer uppför. Duschen är varm och tårarna rinner osedda.

Kinderna bränner rödheta och utanför står mannen och frågar om han får komma in och dela vatten. Han får det och tårarna får sällskap. Varmfingrad och öm låter han kärlek rinna in mellan ögon och ögon. Mellan känsla och hud.

Handdukarna ordnar sig mot oss när vi duschat färdigt. Och kakelugnsbrasan lockar oss ut ur ångvärmen.

Älgfärsen har tinat och löken skalats. Morötter och buljongtärningar väntar och kryddpepparkornen radar upp sig.

- Ska vi ta ris eller pasta?

- finns det ingen...

- stopp nej. Det finns ingen. P. är ett tabuord i ett korpnäste. Den sortens knölar anses giftiga för fjäderben. Skalen kan snärja en näbb och innanmätet krossa ett fågelhjärta.

Leende ögon och skarpvässad penna. En korpbön innan maten och man tror inte sina ögon när påskljusen tänds.

Där ligger äggen lindade i nybakat bröd. Smöret som rosor på var sitt fat. Ett till mig och ett till Erik.

Och vinet.

Så delar vi brödet och korpen säger att allt bröd är av kärlek.

sen häller hon upp vinet och menar, att varje druva är pressad ur lidelse

Och mina tårar rinner för att ljuset brinner och allt bara är nu. Inget då och inget sen. Bara nu.

- Glad påsk Ebba

säger magerkorpen och värmer mig med ögonen.

Och det är det.

Glad påsk. Medan tårarna rinner.

Bilder: Elisabet Stasey-Hurley och Georg Frederic Watts