måndag 5 april 2010

Filmen slutade bra....


Om man glor på TV med ett öga och läser juridisk litteratur med det andra medan man har fötterna på sängkanten till en skäggagam... som sover.
Då kan det hända att man blandar ihop saker.

Man hör med ena örat hur en hel by har försvunnit under lermassor och läser med ett öga hur hela människogrupper försvinner under lagar. Och ser hur den skäggige försvinner under tyngden av sin historia.

Sen kommer en film om en nutida Noa som ser ut att förlora allt när han tvingas bygga en ark ute på slätten mitt i värsta solskenet.

Och jag ser i ögonvrån hur lagens män vill genomdriva en lag för att, som de säger, rädda nationalparkerna åt folket medan de egentligen menar att de ska tjäna en massa pengar på att exploatera.... ja alltså samtidigt läser jag in en massa om hur våra lagar är byggda för att värna människors rätt till ett drägligt liv medan jag själv vet att de där lagarna ibland används för att exploatera människor för att tjäna pengar.... massor av pengar.
Ja och så rör sig skäggungen, och jag ser att där ligger han och blir räddad till livet fast han är en fattig skit utan ett öre att betala med.
Trots att hans morsa övergav honom och lät honom leva sitt liv som en stafettpinne som kastades mellan människor tills han själv satte ner foten och kastade sig i drogfamnen i stället.

Filmen slutade bra.

Alltihop blev avslöjat och Noa räddade sina grannar och sin familj och i och med det hela världen.
Man får väl göra som han.

Rädda sig själv och sina grannar. Familjen. Och på det sättet hela världen.
Tillsammans kan vi.



Fotomontage: George Gree

söndag 4 april 2010

Lagar och förordningar och Glad påsk!

Klockan sex och trettisex försökte han resa sig upp.
Fem minuter senare var det cirkus.
Nu sover han igen med alla sina slangar.
och jag ska gå hem och sova jag också. Som suttit här hela natten och läst juridiska underfundigheter. Lagar och förordningar och deras tillämpningar.

Sen hittade jag en artikel om en ort i sydsverige där socialbidragstagare tvingats rensa ogräs åt samhäll
ets höga herrar och damer. Och plocka skräp och ... ja alltså sånt som man annars betalar en skälig lön för.
Så får man inte göra. Man får inte villkora socialbidraget på det sättet.
Problemet är att det vet inte folk som står där med mössan i handen, och mår illa över att inte fixa sina liv. Nädå. Då kröker man ryggen och drar upp maskrosor i socialtjänstchefens trädgård för att få sin lagstadgade hjälp.
Grrrr
Som tur är har socialstyrelsen fått nys om saken och tagit kommunen ifråga i örat.
Så... om ni hör något om generellt tvångsarbete för socialbidragstagare i era kommuner så ... ja alltså det är lagvidrigt och bör anmälas till högre ort.
(Insatser för att hjälpa människor in i arbete är inte tvångsarbete, det kallas åtgärd och har egna lagar)

Och nu!

sängen!!!!


Glad påsk!











Foto: från Viby gård
som inte har med mitt inlägg att göra alls!

''Bild Mc:Faddel easterpictures




lördag 3 april 2010

nä, nu predikar hon igen...



Sitter här och tänker. Och har väl lite tråkigt. Och tänker lite mer...

Mer om det här med kyrka och tro och sånt.
Som jag inte kan låta bli att fascineras av. Och förfasas. Ibland i alla fall.
Som det här ständiga pratet om hur syndiga vi är.

Och att om man gjort något som man inte borde (vad nu det är) så vill gud inte ta i en med tång. Om man inte ber om förlåtelse... för se då duger man.

Och OK, det är väl inte så farligt att be om förlåtelse för sånt man gjort som är fel.
Men... det finns en massa saker som varje tid och varje samhälle anser vara fel - och som sedan andra tider och andra samhällen inte alls anser vara speciellt fult.
Och tvärtom.
Så i vissa tider och i vissa samhällen så ber man om förlåtelse för sånt man sedan får beröm för.
Och... tja, jag får inte ihop det där.

Att en allsmäktig gud ska vara så knepigt sursint, att han kräver av oss att vi ska be om förlåtelse för trendmässigt utvalda synder.
Om jag far ut mot mina ungar och antingen agar dem med en käpp eller med ord... då är väl det något jag borde se som ont... eller? Fast... hm. I bibeln står ju att man agar den man älskar.

Och... ähm. För inte så länge sedan ansågs det nödvändigt att ibland ge ungar smäll så att de skulle förstå...
Och i somliga kulturer är det ju fortfarande så.

Så... när jag bett ungarna om ursäkt och kilar iväg till kyrkan. Hur ska jag göra då? Se på mig själv och anse att jag minsann är en riktig syndare, eller se i bibeln och tänka, att aga---- jahaja.
Nåja, Jesus kom ju in där emellan, i NT, och upphävde väl det där agabudet. Kanske.
Men ändå.

Tänk om man skulle ta det på allvar det där med Jesus. Och höra vad han sa.
Om det där med att älska varandra.
Då skulle man väl inte börja med att kräva att någon skulle be om förlåtelse för det han eller hon eventuellt gjort. Man skulle väl öppna dörren och säga hej. Vad kul att just du kommer.
Kom in!
Och den där människan skulle komma in och fika lite. Och vi skulle gilla varandra. Prata skit eller allvar. Och kanske komma in på sånt vi behövde reda ut. Efter ett tag alltså. Eller låta det vara för att det inte stör. Det är liksom bortälskat.

Skulle gud vara mindre kärleksfull än så?
Skulle inte tro det vad?

Och förresten... varför i hela friden hälsar man inte på varandra i stället, i början på gudstjänsten. Ser varandra i ögonen och talar om att man är där för att man bryr sig om det där med kärleksbudet. Och att närmaste kandidat att gilla är den där snubben som sitter bredvid.

I stället för att vända sig bort och be om förlåtelse för att man är så kärlekslös.
Typ.

Ja... så funderar jag.
medan skäggungen sover vidare.

Bild: Colin Martindale


basala behov....

- Du Ebba. Vet du. Jag vill träffa min bror.
- Ja. Men du får nog vänta lite.
- Men jag vill nu.
- Ja. Jag vet. Men du måste ändå vänta.
- Man ska alltid vänta. Jag vill inte vänta.
- Nä.
- Varför får du träffa han då?
- För att jag är mamman.
- Men du har inte varit med han förut.
- Nä
- Så då är du inte mamman.

Ok. Det är jag väl inte. Och A är inte syrran... fast det kan jag ju inte säga.
Eller... jo, vi är väl mamma och syrra och vill träffa den vi hör ihop med. Fast vi egentligen inte känner varandra.

- Ja men jag är mamman ändå. Och du är syrran som är lite för liten för att få komma till sjukhuset och träffa brorsan när han är på intensiven.

- Du Ebba.... vad är intensiven?
- Det är ett ställe på sjukhuset där man är när man är väldigt sjuk och måste få hjälp med precis allt.
- Bajset också?
- Bajset också!
- Men sen får jag träffa honom. När han kan bajsa själv.

Så. Just så.
När han kan bajsa själv.





fredag 2 april 2010

Good friday


Det blir en lång fredag idag.
Läser Jans kommentar på min blog i går och hans inlägg från igår om skärtorsdagen i kyrkan. Och tänker, att jag inte förstår. Det här med att Jesus skulle lida och dö är väl inget som gör min skäggunges lidande mindre outhärdligt. Bara för att någon som sa att han var gud (och kanske var det, jag bryr mig inte om sanningshalten för tillfället)blev torterad och dödad blir väl inte ondskan mer uthärdlig?
Och... jag har hört alldeles för många gånger, att Jesus dog för våra synder och då måste vi verkligen känna hur eländiga och onda vi är för att ge det en mening. Eller? Det är ett raffinerat förtryck. Ett sätt att hålla människor fångna i en känsla av värdelöshet så att några maktgalna (präster?) kan hålla pöbeln tyst och följsam. Så att kreativitet och växt och förändring förhindras. Inte för att att någon förbjuder det. Men för att folket fostras till att tro att det är så eländigt ont och syndigt att själva gud måste dö. Vartenda år. Som för att understryka det hela.

Men... alltså, jag trodde i min enfald, när jag läste bibeln och satte ihop storyn, att det viktigaste var att man inte längre behövde vara ett skräp. Inte längre skulle behöva krypa ihop och huka sig för att man inte lyckades följa lagen så som den tolkas av de mäktiga.
Att man liksom skulle fatta, att horor och fattiga krymplingar var lika mycket värda som kungen själv.
Men... alltså... när man kikar på kyrkligheten, på kyrkornas inredning och budskapet i stort, så är det döden. Döden och döden och synden och döden och så lite mer synd och död igen.
Den som vågar skratta i kyrkbänken (som är ett tortyrinstrument i sig)... får passa sig för giftblickarna. Och om man är en hora... en gathora utan egen bostad... får man huka sig och stå ut med avståndet. Ensamheten blir total.

Jag har ofta värmt mig i kyrkor. Suttit timvis i värmen. I Stockholm är kyrkorna fortfarande värmestugor. Och där har jag förstått, att man också i några av dem ger natthärbärge åt människor som är hemlösa. I alla fall i vinter när det varit så kallt. Här... har jag gått in i den stora "katedralens" kyla. Känt tomheten och de ekande tystnaderna. Alla märkliga dofter och det ödsliga mörkret.
En gång sökte jag upp en präst här, för att få lite pratrum. För att en vän föreslog det.
Det var en vänlig präst. Utan svar såklart. Och utan det minsta av insikt om det liv jag levt. En som nog var lite för ung och olevd... med en massa egen ångest som jag nog pillade lite för mycket på bara genom att vara mig själv med mina röda ansiktsärr och stockholmsdialekten. Alla mina minnen.
Den prästen surrade en massa om att bli förlåten. Som om hon trodde att det var det hon skulle säga. Att en hora skulle behöva bli förlåten av en kyrkans företrädare.
Jag tänkte, att det kanske är kyrkan som skulle behöva bli förlåten av en massa människor.
Men jag sa inte det.

Men idag... är det fredag. Långfredag. Good Friday säger dom i england har jag lärt mig.
Och jag vet inte....
om det vore så, att det här är den goda fredagen... då skulle vi kanske se den som den stora trädgårdsdagen. Då man går in i örtagården, gräver i jorden och låter fröet ligga i mull några dagar. Somliga frön gror på tre dagar. Och så skulle vi se på varandra och le och veta, att här i den svarta jorden ligger livet.

...om det var så kanske jag skulle ha någon sorts tro. Ja. OM det är så. Då har jag faktiskt en sorts tro medan jag sitter här och ser på mitt skäggfrö som är begravt i sina morfindimmor i en örtasäng av randiga lakan och rutiga bomullsfiltar.

Good friday...

torsdag 1 april 2010

Hur underligt är det att en människa kan dö?!


Minns en vän som magrade till ingenting när jag sitter här och följer skäggungens andetag.
Den vännen låg också inlagd på eget rum med slangar överallt. Han skulle dö och jag skulle sitta hos honom medan det hände.

Nu sitter jag på samma sätt. Fast den här gången väntar jag inte på döden utan på livet.
Ändå tänker jag på den gången.
De där sista timmarna när kroppen blev ett med tingen i rummet och andetagen tömdes på själva närvaron av den person som ägt den.

Hur underligt det är att en människa kan dö.
Och ännu mer hur underligt det är att en kropp kan innehålla en hel människa.
Att det bara behövs ett ögonblick av en sekund för att skilja mellan liv och död.

Om man tänker på det här. Att man ska dö.

Ja alltså, då blir det knepigt att låta bli att leva medan man lever.
Typ.

Bild: Egon Schiele

Man får se en del...


Man får se en del när man springer förbi akuten....