Det finns en lukt. En alldeles speciell doft av papper och svett blandat med nyfikenhet och intellektuell förtjusning.
Man går in i den, sitter i den och blir dess like.
Och timmarna liksom bara flyger iväg.
Den lukt jag pratar om är den varma vinterdoften av böcker i en läsesal. Den man kan njuta av medan minusgraderna frostar ben på den som stannat utanför.
Om det hade funnits ett mått på bokstäver, ord och meningar....
Jag tror jag stoppat i mig tonvis. Eller kanske kubikmeter.
Dagarna i den doften, den ljuvliga rena doften av kunskap och galenskap var mina lediga dagar. De där när jag hade lagom med droger, inte saknade käk och slapp gno p
å gatan.
Och faktiskt, det fanns månader i mitt liv av och till, när drogerna låg på minimum och somliga Ebbor faktiskt hade intentionen att skaffa en tillvaro. En såndär jag har nu.
Men i alla fall... man hittar vänner i den där doften. Såna som inte är som alla andra kanske.
Eller vad vet jag om alla andra...
Men faktiskt, några av dem jag inte sagt fler ord än det ryms i en tesked, känns som mina allra bästa vänner.
Farbror grå som alltid satt på samma stol vid samma bord med en lunta gamla böcker om krig och adligheter omkring sig.
Och lilla fröken frusen. Hon som hade tredubbla lager tröjor och sjalar och vägde tjugofem kilo. Max. Till sin enochsjuttiokropp.
Och så hon som blev portad för att hon proppade avloppen fulla med utrivna boksidor. Alla dessa fantastiska människor med alla sina underbara språk.
För jovisst var det skitlitteratur hon försökte spola ner.
Människor jag saknar. Och doften... ja.
Det är inte riktigt samma sak att vara student och söka böcker i hyllorna på Carolina. Där doftar annorlunda. Kontrollerat.
Och här i min lilla stad... nä, eller jo. Kanske ibland. De där dagarna när minusgraderna lät männen utan tänder och kvinnorna med dubbla lager underbyxor få en plats längst in i hörnet.
Man kan ju i alla fall säga, att utan de där läsesalarna hade jag aldrig blivit student.
Eller överlevt för den delen.
Så.... tack!
