Att vara drygt tretti och inte veta hur socialförsäkringssystemet fungerar... det trodde jag var rätt ovanligt. Jag inbillade mig, att vanliga svennar skulle ha koll på hur man gör med papper och pengar och myndigheter.

Nu vet jag bättre. Inte ens myndigheterna vet vad myndigheterna gör och hur det fungerar med sjukpenning och a-kassa och gudvetallt vi omger oss med.

Häromdagen frågade jag hur det är med barnbidrag. Som väl alla ungar får. Ja alltså, jag frågade en politiker. Jag trodde liksom att såna har koll på systemen.

- Jo du. Sa jag. Hur är det med ungar som har väldigt fattiga föräldrar. Får dom barnen barnbidragen så att säga adresserade till sig själva eller är det en inkomst för hela familjen?

- Öh.

Sa politikern och fortsatte

- ja det är ju tänkt som ett riktat bidrag så att alla barn ska ha samma möjligheter.

- så bra, sa jag. Då är det alltså något man får utöver norm ifall man går på socialbidrag?

- öh. sa politikern och tystnade.

Ja alltså, att jag frågade om det här har att göra med korpen. Hon min ensliga vän på berget... (nä inte korpberget, det är en helt annan historia) hon jobbar med såntdär som handlar om konsekvenserna av vad som händer när man blir fattig och kommer i kontakt med

myndigheter av olika slag. Vi pratade om det där med barnbidrag och hon kraxade något om, att man räknar in bidraget i normen. Så att barnbidraget räknas som inkomst och då får man mindre socialbidrag alltså.

Jag trodde inte mina öron. För det betyder ju, att barnbidraget faktiskt gör de fattigaste ännu fattigare. Om man har en pyttelåg lön och skrapar ihop precis så man klarar sig - då får man ändå barnbidraget därutöver. Så att ungarna kan få skor och sånt.

Men om man kommer under norm, då ryker ungarnas pengar. Hux flux. Hur blev det då med den där tanken om lika för alla barn???

Så när politikern tystnade berättade jag det där. Med ett frågetecken i rösten.

Och politikern lyssnade medan han mer och mer kroknade till något jag tyckte såg ut som ett jättefrågetecken. Och då är han ändå en sån politiker som sägs syssla med och värna om våra trygghetssystem.

- öh, ja alltså det bidraget... hrjkkkklllmmm.

- klubbades 1946... fortsatte jag. (Och hoppas jag mindes rätt) och var till för att mödrarna skulle ha något att röra sig med som kom barnen till del även om farsorna var strulputtar. Typ.

(Fast det där vet jag inte om jag har rätt i, jag bara sa det för att det låter rimligt i hemmafrulandets tid)

- Ja just det. svarade politikern och såg ut som en brevlåda.

Men om dom som får betalt för att leverera välfärdssystemet, inte ens vet hur det fungerar i praktiken..... om dom inte vet varför och hur och av vilken anledning man gör si eller så i de mest basala ärenden...vem ska man då vända sig till när man behöver fundera kring hur vi har det.

Om inte ens politiker som sysslar med sociala frågor har ett hum om sociala verkligheter - hur ska då samhället kunna bli en plats för människor i verkligheten?

En tanke flimrar förbi.... men den kan väl inte vara sann?

Tänk om vi inte lever i verkligheten.

tänk om...

det vi tror är verklighet bara är en etikett och vi är limmet som desperat försöker hålla kvar etiketten ovanpå det vi står på utan att se det. Om vi har verkligheten under oss... och inte ens vet om den är lämplig för den etikett vi tror vi måste hålla fast.

Knepigt.

Torskar och annan småfisk

Det fanns många torskar som bara var män.

Sen fanns det en del som var... tja, något annat. En sorts ufon i verkligheten eller kanske bara avvikare. Ungefär som jag själv.

Det händer att jag tänker på några av dem. Undrar hur det gått.

... polisen utan kalsonger tillexempel. (nej han blev aldrig polischef, det var en annan typ) och herrn med skinnportföljen. Man kunde ju tro, att han skulle ha viktiga handlingar i den. Men hej vad man kan bedra sig på en skinnväska. Karlfan hade ammunition värdig en lady. Läppstift och ögonskuggor och krämer och mousser och fan vet. Och så ett raffset. Skulle han måla mig? Nänä, det var sig själv han skulle styra ut. Och sedan skulle vi ha lesbiskt sex.

Jag har inget emot tjejjer.... men den här tjejjen såg ut som en hora....och jag vet inte....den sorten är ju lite problematisk, ska man idka affärsverksamhet med konkurrenter... ja, men det var liksom sånt han ville vi skulle diskutera. Och ska jag vara ärlig, så var det en av mina höjdartorskar. En man kunde ha roligt med. Totalfreakad utan att vara farlig.

För det är klart. Det finns en del otäcka män. Såna som tänder på rep och stryp och kvävning.

Andra som vill rispa, bränna och slå. Somliga som är som musslor med stålkuk. Som river, sliter och stöter. Och skiter i om det blöder.

Om man jobbar ensam kan man råka riktigt illa ut.

Det hände att jag tänkte på det. En minut eller så. Sen gnodde jag vidare. Suget.... hallicken ...

Man är rätt fast i det där. En vanlig dag gör man lätt av med fem-sextusen. Lätt. Sju dagar i veckan. Trettien dagar i månaden. Det blir stålar.

Och torskarna räcker ju inte till. Så man måste stjäla, och sälja. Deala och luras och springa. Ständigt vara i rörelse.

Nu när jag jobbar jämt och pluggar resten... tänker jag att jag lever en lyxtillvaro. Lugnt och vilsamt. Stilla. Massa tid att tänka och ingen stress.

Det går inte att jobba så hårt och mycket, att det kommer i närheten av den arbetsinsats man gör på gatan.

och ändå... kan suget skrika i öronen och locka med den där totala avspänningen som pulverguden låtsas att den ger alla som bekänner sig till den.

Drogkyrkans frid...

Ja jävlar.

Bild: John Macallan Swan

zebror är kanske inte alltid randiga?

Häromdagen fanns det en kommentar som handlade om uppföljning.... jag skriver om saker som väcker nyfikenhet om hur det gick sen... och så kommer ingenting.

Till exempel det där med min äldsta dotters lärare som bar sig åt som jag vet inte vad.

Och det är sant, det händer rätt ofta, att det inte kommer några uppföljningar. Ibland för att jag helt enkelt inte har något att skriva, inget har hänt eller saker rann ut i sanden.

Men rätt ofta handlar det om att det är svårt att skriva om andra människor utan att lämna ut sånt som nog inte ska lämnas ut.

Numera frågar jag alltid först... och ber folk att läsa min blog innan jag låter dem vara med i den.

Och den där läraren... tja, hon har fått lite utbildning. Gått horskolan... eller hur man ska säga.

Men min äldsta dotter vill inte bli skriven om just nu.

Och det måste jag ju respektera.

Men.... jo det finns nog mycket jag missar av sånt som andra tycker är viktigt. Lite asocial är jag nog. Fattar liksom inte vad det är för mening med att prata nagellack och bikinilinjer. Dessutom är det fruktansvärt svårt att inse, att det finns människor därute som läser det jag skriver och minns det, tänker på det, funderar, undrar och engagerar sig. Som alltså vill veta hur det gick... Jag är liksom inte så van vid det.

Och... jo jag har en massa fördomar om folk och ytlighet och sånt. Och dömer ut vanliga svennar, säger att nä, dom fattar ju inte.

Fast i mina ljusaste ögonblick inser jag ju, att det är mitt sätt att slippa bli avvisad.

För jag tror ju inte att någon vill ha mig egentligen. Såhär som jag är.

Om jag inte gillar er så är det OK att ni inte gillar mig.

Det är så jag levt.

Åsså upptäcker jag att jag längtar som en kärlekskrank iller efter att vara en såndär vanlig typ.

En som ojar sig över bensinpriset och suckar över dammråttor och trasiga kaffelatteapparater.

För att jag börjat gilla en massa vanligt f

olk liksom.

Och vill vara sån eftersom jag gillar att vara sån som dom jag gillar. Typ.

Det är när jag inser det som de där gamla spökena skränar som mest. Reser sig upp bakom närmaste axel och hångrinar.

Ser mig rätt in i ansiktets baksida och väser något om att en zebra alltid är randig och att om man sått tistelfrön blir det ingen trädgård.

Och så sträcker dom fram sina genomskinliga händer, fyllda med kanyler och små välpaketerade pulverpåsar.

Herregud, det är tur att jag jobbar heltid och pluggar enochenha

lvtid och har ett par tre ungar att bry mig om. Annars hade jag ju haft tid att sila pulver.

Det slår mig, att just det, att jag har så inihelvete mycket att göra, har en baksida. Den där som handlar om att vara en vanlig svenne. När skulle jag få in det i planeringen?

Nä, just det.

bilden hämtad från painterfactory.com/ forums/p/1399/6511.aspx

man blir förvånad....eller?

Tåg som inte går och andra naturkatastrofer....

ibland blir jag bara så less på allt prat om hur hemskt det är att tågen inte kommer fram i tid.

Jamen herregud vill jag bara ropa.

Det är väl ingen människa som ligger bakom att det ramlar ner fyrtio centimeter snö på några timmar?

Skulle man ha beredskap för såna extremer, skulle man väl få utbilda lavinhundar för skaraslätten och köpa in ett antal sandbarriärer ifall vi skulle få sandstorm?

Att komma för sent ett par dagar i snöovädret, eller att kanske inte ta sig till skolan... jamen!!??

Då får man väl ta ett djupt andetag och njuta av att det finns krafter som är större än en människas fantasi! Landa och titta på skådespelet. Förundras över att varenda snöflinga är en individ olik alla andra.

Och sedan se till att ge människor tak över huvudet och mat för dagen.

Överallt.

Ja herregud.

Foto Megumu Otari

Förändring

På väg till någon sorts sammankomst i lärdomssalarna i den berömda staden med slottet... och vad händer? Jo på tåget upptäcks jag av en man som upprepade gånger förevisat sitt, här på tåget dolda, könsorgan. Man tycker ju, att han borde ha någon sorts känsla för diskretion. För sin egen skull.

Men nä. Högt och ljudligt fnyser han fram (ja det låter faktiskt som någon sorts näsfnys) att

-nämen vilken tur jag har

- att vaddå.... svarar jag.

- kåt. Fnyser han. Kåt.

Och det känns liksom som att tåget hickar. I alla fall den vagn där vi befinner oss.

För att inte skämma ut honom helt ber jag honom sätta sig ner och lugna ner sig lite.

Och så pratar vi om de tider som var. Men inte är.

Han hoppar av ett par stationer tidigare än jag.

Och jag inser en del saker.

om sånt som förändrats.

det känns rätt bra. Faktiskt. Bild:Robert Jessup

Omtumlande filosofilektion

-Du Ebba

mm

- tycker du om mig?

- japp. Jag älskar dig sörru.

- Jamen tycker du om mig?

- Är inte det samma sak?

- Nä.

Alltså, min unge, den där minsta som har gluggar i hela munnen, hon borde vara inskriven på filosofiska fakulteten i närmaste senapsstad!

- för att om man älskar någon så kan man hata den. Men om man tycker om någon då kan man inte det.

- Äj.

Det ligger något i det där. Något sånt där som är som en tvål. Man liksom känner den slinka genom tankevindlingarna men... nä, den far liksom förbi.

- Jamen du Ebba

-mm

- Förut när du inte kände mig vad tyckte du om mig då?

- Men om jag inte kände dig kunde jag väl inte tycka något?

- Joho, för du visste att jag fanns.

- ja det är klart

svarar jag ynkligt och vet att hon har rätt.

Jag hatade något i mig för att hon fanns som en kunskap om mitt eländiga liv. Men sånt säger man ju inte till en gluggunge.

- du hatade mig va?

Säger hon då.

- Men du. Jag kunde väl inte hata DIG? Om jag hatade någon var det väl mig själv som inte var någon bra mamma eftersom jag hade lämnat dig.

- Fast du visste ju inte vem du hade lämnat ju.

- nä, men nu vet jag.

- skulle du ha lämnat bort mig om du hade vetat vem jag var?

- Nä

- Vet du, Ebba, min kille har fått en annan tjej som han pussar.

- ojdå.

- fast nu pussar jag Oskar.

- är han fin?

- nej men han smakar gott.

Alltså....

Ibland är det en aning omtumlande att vara biomorsa åt en filosof med gluggar mellan tänderna!

målning: Mikael Durst

Adolf Hitler

Adolf Hitler var det alltså.

Som hade målat den där bilden av torkade blommor. Han har målat den här med madonnan och barnet också....

Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag såg den, att en människa som kan måla så, också kan spegla sig i det sköra och ömtåliga. Att det också i de människor som tycks ha glömt sin mänsklighet, finns en längtan - som kanske torkat likt de eterneller som vill bevara skönheten i livet mitt i sin uttorkade verklighet.

Nej, jag vill definitivt inte försvara det Adolf stod för eller såg till att genomföra under sitt liv. Få människor har verkligen kunnat agera ut sitt innersta på ett så destruktivt sätt som han.

Det jag vill, är att väcka tanken, att det går att välja vad man ser inuti sig själv och i mötet med andra.

Man kan välja att försvara sig - med maktens våld eller bitterhet eller kanske kyla. Då vänder man sig bort från sitt sköraste innersta liv, bygger murar och skapar avstånd, skaffar vapen och ensamhet. För att överleva. Glöm inte det - vi försvarar oss för att överleva.

Men man kan också välja att låta bli makten. Låta knytnävarna vila, sarkasmen

vänta och värmen bli kvar.

Även om man är rädd, förlorar prestige och kanske aldrig blir den som står på scenen och blir applåderad. Och till och med kanske blir sårad, föraktad och bortstött.

Det är nämligen så, att i det där varma, där våldet liksom kommit av sig, finns gemenskapen och närvaron. Det är där man kan vara tillsammans på riktigt. När vapnen - försvaren - får ligga i ett rum för sig medan man umgås och trivs tillsammans med människor som är sig själva.

Jamen.... är inte det samma sak som att bjuda in fienden till dukade bord och säga "varsågod att utnyttja oss"

Kanske. Fast... det är lite svårt att utnyttja något som liksom inte går att köpa eller ens få. Gemenskap finns.

Man köper den inte, vi kan inte ta den från varandra eller äga den. Man kan bara ta del av den genom att lägga ner försvar och vapen. Så... nej, man kan inte utnyttja själva gemenskapen.

Men naturligtvis kan man bli sårad när man är öppen. Och nog kan man bli förd bakom ljuset, lurad och använd för andras syften. Man kan till och med bli dödad.

Men gemenskapen förstörs inte mellan de människor som lever i den - det är bara omöjligt att vara delaktig den där gemenskapen, om man använder vapen, murar eller avstånd.

Ibland tror jag, att om man skulle kunna låta bli att försvara sig mot rädslans språk, och i stället skulle svara på de rop av längtan efter kärlek och gemenskap i de människor man möter, då skulle man kunna åstadkomma mirakel.

Sånt där fånigt som att rädda liv ni vet....

...typ förhindra krig.