En av alla torskar jag minns...
Fredrik som var sopåkare och gift med en kvinna som tjänade mer pengar än han kunde drömma om. Som bodde i ett vackert hus med två fina barn och tre bilar (!) Man använde en av dem när hundarna skulle med någonstans.
Han ville mest prata. Få lite fika och prata medan han pliktskyldigast runkade av sig inför min nakenhet.
Det var lätt att ta emot den sorten. Men då måste man ha ett rum någonstans, en liten studio dit man kan dra folk utan att det märks.
Jag hade tillgång till ett sånt rum ett tag. Lite som en egen lya några timmar om dagen, med dusch och toa och trinettkök.
Det var nog då jag tänkte, att jag någon gång skulle ha eget. Då, när Fredrik kom och pratade och vi kunde leka att vi hette Svensson och bodde i Bagarmossen.

Det har regnat hela dagen, blåst och regnat så där så att det inte går att hitta någon torr plats utomhus. Jag tänker på mina gamla vänner i storstaden. Alla som bor ingenstans. Som inte har något inomhus att gå till när det stormar och som får låta kläderna torka på kroppen när det är möjligt att hitta någonstans att torka. Som tar en sil för att livet är sånt.
Som får skylla sig själva eftersom ingen annan kan ta ansvar för att livet är sånt.
Och så tänker jag på varför jag själv sitter här i en egen lägenhet med tak över huvudet och vacker utsikt över det grådaskiga regnhavet. Med horisontlinjen krönt av en stor båt på väg in i diset.
Tillfälligheter skulle jag kunna säga.
Eller en sorts insikt om att livet är värt mer än att dö av en överdos.
Men varför just jag? Varför inte Elin eller Anders som också slipper frysa, inte för att de har en lägenhet utan för att de fått en urnplats på någon kyrkogård.

i efterrätten

I efterrätten händer det... alltså, jag står i efterrätten, lägger upp jordgubbar och spritsar grädde och lägger dit ett litet grönt blad, mynta...
Då kommer tårarna.
Det är som om någon vridit på en kran och det bara forsar ut alla omöjliga grejjer ur huvudet. Som tårar.
Minsta ungen nyfödd på magen, blickarna från ambulansfolket när jag vaknade efter en överdos, en sorts vänlighet som - äh, jag bara bölar.
Gugge som basar i efterrätten slänger en blick åt mitt håll och hojtar över hela lokalen: "Ge Ebba en bakduk någon"
Då brister hela jag i ett stort jättesnorböl och ut slinker: "fanvadniärsköna" innan jag raskt tar mig ut till omklädningsrummet och en varm famn. Det är Gugge som kommer med en bakduk till.
Tro inte att jag tar ledigt. Närå, jag spritsar grädde till klockan ett och tar lunch som vanligt.
I eftermiddag ska jag vara i löken. Där kan jag gråta bäst jag vill utan att någon vet om det.
Man har kompisar.
Riktiga klippor.

skulder och liv

Jag har ärr i ansiktet, illröda som stoppljus med vita kanter. Det är märken efter en obetald skuld.
En del andra ärr handlar om annat än skulder. De jag har i armvecken och på handlederna berättar bara om skitiga verktyg och dåligt pulver. Ett helt annat ärr är det som sitter på insidan. Osynligt skaver det på tilliten. Andra märker det mest på min blick som fastnar i de bleknade suturerna. Försöker du fånga in mina tankar känner du kanterna på det där ärret. Du kan lätt tro, att du vet vem jag är. Men det du vet är bara mina försvar.
Bakom dem lurar döden

Döden förresten, en kompis som låst in sig på toaletten medan jag går vidare i livet.
Jag kan sakna henne.
Fast vi lär väl ses även om jag hoppas det dröjer. Hade tänkt försvara några jämlikar innan jag lämnar in. Och det lär ta tid att komma dithän. Minst fem års studier och en massa hårt jobb.
Säger dom som vet. Så... hej livet, här kommer jag.

jordgubbar kostar extra

Jordgubbar kostar extra. Och grädde är ännu dyrare.
Vill man slicka godsaker från en hora får man räkna med att det syns på räkningen. Och vaddå, bara för att jordgubbarna inte är helfräscha får man inte vara ofräsch själv. In på muggen och tvätta snoppen tack.
Fyfan vad torskar kan vara äckliga.

Det är inte lätt att vara människa, inte att vara socialtant heller....

OK, det finns saker jag är stolt över. Sånt man antagligen borde gömma under lager av skuldkänslor och skam.

Jo jag inser ju, att det där inte är begripligt för människor som lever sina liv som man ska. Och då menar jag verkligen inte att mitt liv varit bättre. Eller att det är löjligt att leva som man ska. Eller fel eller suspekt på något sätt. Jag menar bara att jag är stolt över att ha levt mitt liv som en hel person mitt i allt elände, och att jag aldrig glömt bort vem jag är.
Jag är såklart inte stolt över allt jag gjort. Men jag kan känna att jag är en värdefull människa som gjort en massa dåliga val och ställts inför svåra situationer som inte varit lätta att handskas med. Jag har inte hittat bra vägar, inte slagits för att bli respekterad för vad jag gör. Men jag har alltid respekterat mig själv och alltid försökt vara ärlig med min situation.
Det är jag stolt över.

Men samtidigt är jag helt klar över, att just det har varit en av de saker som gjort det omöjligt för mig. Det går inte att ta emot "hjälp" från de institutioner i samhället som ska ge hjälp om man är ärlig mot sig själv - och mot dem som så gärna vill hjälpa. Det fungerar inte så. Det går inte att återge verkligheten eftersom de som ska ge hjälpen ofta har valt att låta bli att se verkligheten. De ser ett mål, ofta ett bra mål, fint, socialt acceptabelt och kanske möjligt för dem själva- men ser inte att målet ligger utanför verkligheten och att vägen dit är en lögn...

Inte skulle jag klarat av att bo i en lägenhet i tensta med mina tre barn, återtagna från sina älskade fosterhem. Inte fanns det möjlighet för mig att hitta balans nog för att finnas till för dem när jag inte ens klarade av tre dygn med mig själv.
Jag insåg det och avvärjde alla försök till återförening. Alla inbjudningar till försök. Jag visste att jag inte skulle vara bra för mina barn. Och jag var säker på att de hade det väldigt bra där de var.
Resultatet - jo, jag fick såklart ingen bostad eftersom jag inte kunde tänka mig att ta hem mina barn. Och jag fick inget försörjningsstöd eftersom jag inte sökte jobb (eftersom jag inte hade bostad och pengar kunde jag inte komma till intervjuer ren och fräsch med nytvättade kläder...nåja, nu ljuger jag lite, hade jag kunnat fixa ett par veckor drogfri kanske jag klarat en eller annan intervju)
Och när jag gick på gatan och fixade livet åt mig och hallicken var det dygnetruntjobb... jag hade inte tid att gå till socialtanten heller.
Jo, det var ju mitt eget val. Mina egna steg. Mitt eget liv.

Men alltså.
Jag är stolt över att ha klarat av att bevara mig själv genom allt det här.
Dessutom har jag bra minnen av de där socialtanterna. Varma, härliga människor som gör vad de kan utifrån sin verklighet. Jag hoppas innerligt att varenda en av dem har anledning att vara lika stolta över sig själva som jag är. Det är inte lätt att vara människa!

Bakom en dörr på östermalm

Han låg på rygg i sin lägenhet, fint möblerad med äkta mattor och antika speglar. Och så en madrass på golvet. Han själv helt naken men insvept i något som såg ut som en snuttefilt i jätteformat. Ena fliken hade han i munnen, en annan kring ena handen.
Koden var tystnad.
Det var ett bra jobb, bra betalt, ett par tusen för att sätta sig gränsle över honom och kissa. Bara låta honom bli dränkt. Han ville ha munnen full, håret vått och om det räckte till delar av kroppen kunde det bli en extra hundralapp.
De där dagarna gick det åt mycket vatten.
Sprängfylld klev man in genom dörren utan att ringa på dörrklockan, han var noga med tiden, exakt klockan tre, eller exakt klockan fem.
Efter fem minuter var det bara att ta kuvertet som alltid låg på samma ställe på ett gammalt skrivbord.
Min hallick visste inget om det här jobbet, det var mina pengar. Min sil. Gud vilket lätt jobb.
men nu undrar jag
vem var han som svalde mitt kiss

Jo, jag gick in på Eniro och knappade in adress och efternamnet som stod på dörren
och
där står en titel

Herregud
Han är advokat den där mannen jag kissade i munnen

Och själv ska jag läsa juridik i höst. Antagningspapperen låg på dörrmattan när jag kom hem från semestern.
Nu söker jag i alla kurskataloger efter den delkurs som innehåller urinlapningsklausulen...