på bred yfront...

- Hjälper han till hemma?
Frågar hon och jag hoppar högt. Eller får hicka eller något.
Det är en jobbkompis som frågar, lite äldre än jag, men inte mycket äldre. Hon är gift och har två barn och en karl hon ständigt klagar på.
- Vaddå hjälper till hemma? Såklart han inte gör. Säger jag och ser att hon nästan svimmar av ... lust?
För sen kommer hon riktigt igång.

-Nä såna är dom. Ligger bara och väntar på att man ska servera. Och så går dom ut och roar sig. Allt ska man göra själv.

- vaddå sadu?

- Ja allt ska man ta hand om medan dom där är ute och fan vet vad dom gör. Ligger.

- Gör din karl det? Ligger med andra?

- Inte vet jag men hjälper till hemma gör han inte.

- Nej det gör inte Erik heller. Vi delar liksom. Ingen hjälper till. Båda gör allt. Typ.

- Guuud så nuttigt. Vänta bara tills ni gift er och skaffat egna småttingar. Då får du se. Hur det blir.

- Och hur blir det då då?

- Det får du väl se. Kärleken. Kärleken... ja kärleken!!!! Håll i den där typen hörru, han kanske går att få till.

-Va?

Ja och så går hon på sådär, med att man ska hålla fast dom som är bra och sparka ut dom som är dåliga och se till att lära dom att diska och aldrig släppa dem till tvättmaskinen för att då blir allt rött.

Hon är inte klok.
Men rätt gullig faktiskt och en jävel på att hacka lök.

Och så har jag lärt mig massor om hur väldigt många kvinnor ser på sina män. För det hon säger får jag höra i lite mindre uppenbar form från en förfärlig mängd kvinnor i alla åldrar och i alla sorters förhållanden.
Vilket jag faktiskt inte fattar. Varför kvinnor måste förtrycka karlar på det sättet.

Ibland tänker jag att vi får se upp vi som har bröst... för snart gör dom uppror.
på bred Y-front. (fast det är nog dom fulaste kalsonger jag vet)

Håren på våra kroppar

Om man har en tokig karl som älskar att vara utomhus får man vara med om saker.
Då kan det hända, att den där karln kommer hem klockan nio på kvällen och kastar fram ett förslag som inte ska röstas ner ens om man är tio mot en. Och det var vi inte.
A hade satt på sig pyjamasen och jag hade krupit ner under filten med en bok.
Och Erik säger:
- nu åker vi ut till bustugan och tittar på fullmånen.

Bustugan är det där ödsligt liggande huset man måste gå en mil för att ta sig till. (Ja jag vet, jag ljuger värre än en häst äter havre)
-Jaså.
Sa jag medan A. vrålade att det skulle vi inte för att nu skulle vi myyyyysa i soffan.
Men Erik är en lurig typ. Så han sa helt enkelt att han hade köpt världens godaste kvällsfrallor och pringles och såndär juice som A älskar. Men att alltihop var i bilen och måste ätas i månskenet.
- för annars kan det hända att man vaknar hårig.
Sa han. Och A spärrade upp ögonen.
- Nähä!
- Jo. Det kan bli så. Sa han. Och sen sa han, att det här är så sällsynt, att månen är så nära jorden, att dragningskraften på hårstråna blir så stark att man måste gå ut. Så att håren ska mjukna av ljuset. Om man är inne kan dom liksom fastna i utdraget läge så man får ståpäls i nitton år tills nästa gång månen är såhär nära. Och full.

Då skulle jag såklart ha dementerat och sagt något om paragrafer. A. älskar paragrafer.
Men det gjorde jag inte. För jag tänkte, att det kanske skulle vara rätt fint med månen ändå.
Så vi åkte.

En helt annan väg än vanligt. För att man kunde åka bakvägen när skotrarna gjort upp spår och man kan ta vägen över tjärnen. På spåren.
Jaha.
Och inga ficklampor behövde vi heller.

Så nu har vi varit ute och sett till att håren ligger mjukt och fint på våra kroppar.

Kan tillägga att huset var iskallt och att vi eldade utomhus och fick tina upp hemma i våra egna sängar för att någon måtta får det vara på äventyr.

så det så.

Men vad gör man med föräldrar som skapar monster?

Nix.
Jag gillar inte ungar.
Jo A. och hennes kompisar älskar jag ju. Och över huvud taget barn (eller vuxna) som jag lär känna och vet vilka dom är, brukar jag tycka om.

Men barn i allmänhet. Eller vuxna i allmänhet, gillar jag inte bara sådär rakt av.
Ska man det?
Nä.
Speciellt gillar jag inte ungar i skolålder och uppåt som beter sig som treåringar. Fast då är det ju föräldrarna och andra medfostrare jag borde ge mig på.
Nä, jag ger mig nog inte på någon alls.
Fast... när ett åttaårigt barn inte tål att föräldrarna pratar med andra vuxna utan att barnet måste lägga sig i precis hela tiden....
Kräver total uppmärksamhet, till och med tar tag i förälderns ansikte och VRIDER det så att det bara kan se barnet och inget annat. Mitt i när föräldern pratar med en annan vuxen alltså.
Nä.
Det kan jag helt enkelt inte se på utan att undra vad i helvete som pågår.
Det barnet kommer att få major problems.
Är jag säker på.

För att inte tala om barnets omgivning.
A säger att hon hatar att vara med det barnet. För att man måste lyda hennes minsta vink. Annars springer hon till fröken och hittar på någon historia om att hon inte får vara med och bestämma. Och fröken går på det. Jodå, det är den där brevlådefröken jag skrivit om tidigare.
Ungen är intelligent. Kreativ. Och kan argumentera som en bra mycket äldre unge. Så det är lätt att tro, att det är ett socialt välanpassat barn om man bara hör på orden.
Men sen ser man.
och hör man

Men vad gör man?
Föräldrarna har bara ögon för sitt FANTASTISKA barn.
Minsta lilla frågetecken, minsta lilla försiktiga undran kring hur barnet leker med andra barn - leder bara till en lång harang om hur FANTASTISKT duktig ungen är. Och att andra barn kan ha lite svårt att hänga med.
Jahaja. Det har dom helt klart. Inte för att det är så svårt rent intellektuellt men för att det inte är roligt att vara slav.

-Jamen det är ju synd om den ungen. Fattar hon inte det? Säger A och skakar på huvudet när fröken pratar om att hon måste få vara med.
...och fortsätter
- det är ju ingen som vill va me na. (så säger dom här när dom menar vara med henne) för då får man alltid skäll av dig. och så pekar hon på brevlådefröken som blir helt knallröd.
Och det är ju sant.
Men så får man väl inte säga? eller?

Ja vad ska man göra?
Som mamma. Eller som vanlig vuxen som väl borde bry sig. Eller?

egoknappen

Det ringde på dörren.
- Hej är A hemma
- Ja hon är på rummet kliv in du.
- nej hon vill inte att jag kommer in
- va?
- hon är sur på mig
- är hon sur? Vad har hänt dårå?
- Jo för jag tog likadana bilder och la fram och sen la hon sina bredvid fast det var hon som kommit på det och fröken sa att det var bra till mig men inte till henne.

Ojdå. Här har visst någon blivit petad på sitt lilla själviskhetscentrum.

- Men du, jag ropar på A så kan vi prata om det här. För ni är ju kompisar ju. Och såna ska prata när det blir såhär.

Och A hade liksom ingen chans att säga nej till det här. Man ska inte ha det. Jag tror att mammor är såna som inte låter barn komma undan med att bli sura när deras bästisar får beröm utan att dom själva får det. Sånt måste redas ut och pratas klart.
Fast hon hade ju inte speciellt mycket lust.

- Nej tänkerjaginte för honärdum.
- Är hon inte alls det. Hon är här för att hon är ledsen. Och inte rår för.
- Är hon inte alls det för hon har härmat och sen sa hon inte att det var jag som kom på det.
- Hur viktigt är det då? Att det var du som kom på det? Det viktiga var väl att det var bra?
- Nähä.
- Joho. Kom nu.

Ja och så kom hon då.
Och dom två blängde på varandra så man kunde koka soppa på blänget.
Sen var det plötsligt över.
Bara helt utan någon förvarning tittade dom på mig bådatvå och sa att nu räckte det kunde jag gå så dom fick leka ifred.

Så då gick jag.

Jorå. Man är väl morsa. Nån sorts i alla fall.

Man är så jävla fri att man kan välja slaveri. typ.

Pratar med en korp om det här med frihet.
Om att man tror att man väljer själv när det egentligen nästan alltid är så att man väljer det som är möjligt att välja utifrån en massa annat än de egna inre möjligheterna.
Vi är totalt utlämnade åt varandra när vi väljer våra liv.
Man kan inte välja att vara hemma med sina barn om man inte har ekonomi till det. Är man fattig måste man ju få ihop till sitt dagliga bröd typ. Och då är det lönearbete som gäller.
Om man inte bor på landet och kan odla och ha en get. Men vem kan det? Man kan knappast köpa ett litet hus med en liten markplätt utan att ha pengar till det? Lån? Nä glöm det om man är fattig. För den som är fattig finns bara dyra alternativ.

Om man tror att det är frihet att vara utanför hela samhället, om man är så dum att man tror att det går... ja då kan man ju försöka vara utan jobb, utan bostad, utan pengar och utan socialförsäkringsskydd. Tro mig. Det är ingen frihet. Det är slaveri.
Förresten det är väl det man ser hända runtomkring. Det där med slaveri.
Fas tre.
Typ.

Jo korpen kraxar något om det där med att välja det man måste.
Att man kan välja det värsta om det bara är det som finns att välja. Så att man kan vara fri mitt i slaveriet.
Då vill jag bara skrika.
Inte kan man vara fri som slav.
Idiot!


Men sen fattar jag ju.
Om man ska dö. Om man alltså nästan är död. Om man har en sjukdom som man ska dö av snart.
Då vet man att man måste välja att leva med en sjukdom som man ska dö av. Utan att sluta leva medan man lever med det man inte kan bli fri från.

- Precis.
säger korpen. och fortsätter
- och du ska ju också dö. Så det är väl lika mycket din sanning?

-Att jag också skulle välja det här livet som det ser ut? Jamen jag vill ju inte att det ska fortsätta precis såhär hela tiden. Jag vill mer!
- ja men det är väl inget som hindrar? Idag väljer du att läsa vittnesskydd och att hacka lök och snyta en sjuk unge och pussa på en Erik. I morgon kanske du måste välja något annat. Eller. I morgon måste du välja något annat. Som du inte vet vad det är.

- vet jag väl?!
- Jamen du kan ju bli överkörd av en buss?

Herregud vad den där korpen är positiv då.

Fast hon har ju rätt. I morgon kan jag bli överkörd av en buss. Eller av en rattfull bilist. Sånt händer ju.
Vet jag ju. Eller bli knivad av en jävel som hatar mig. Eller pussad av en karl. Eller nerstänkt av spyor av en sötunge som fått vinterkräksjuka.
Och då måste jag ju välja det. Om jag inte vill bli fullkomligt instängd i omständigheter jag inte vill.
Herregud.
Frihet handlar inte ett dugg om att bestämma det som händer. Det handlar om att välja det som händer.

Och korpen kraxar.
Jag älskar den där jävla korpen på något sätt.

Konstiga bassänger...typ

Om man bortser från att våren inte alls bodde i Pest - och inte i Buda heller, så kan man säga, att det här med att gå omkring i vårkläder i en gammal stenstad inte är så tokigt.
Fast kallt.
Iskalla vindar, till och med lite snö, inte mycket till värmeledningar och helt fel skor.
Brrrrrr.

Men vaddå, man kan hyra en bil och åka iväg till ställen som ser ut som slott där man tar av sig alla kläder, får en badrock, handdukar och en biljett med konstiga ord som betyder att man ska gå till en tjock tant som har som yrke att skrubba huden av turister och dessutom skålla dem.
Att man sedan får gå ner i underliga bassänger som ser ut som grottor och in i fullkomligt ogenomtränglig ånga innan man så småningom får återvända till den tjocka tanten som då fångar in sin turist och lägger henne i ett badkar med lera.... ja det är väl inget konstigt med det.... typ.

A och D fick såklart också varsin tjock tant, fast A:s tant nog var den tjockaste.
Sen var det världens godaste mat och på hotellet älskade dom barn och delade ut söta efterrätter i så stor mängd, att A tvingades ta med ett par tre byttor upp på rummet. Bara ifall hon skulle bli sugen mitt i natten alltså.

Vi var ju tvungna att värma upp oss rätt ofta.... så vi är väldigt rena nu.

Fast det är faktiskt skönt att vara hemma igen.
Hitta lägenheten som vi lämnade den, ta fram böckerna och datorn som fick stanna hemma.
Åsså  packa upp alla konstiga saker som på något outgrundligt sätt hamnade i våra väskor.
Små armband, sjalar, korvsnuttar och kryddblandningar.


Inte dumt alls!

Och bilden här bredvid...Sandor Bortnyiks målning... jorå, det är så man känner sig.
Typ.
Lite underlig.

Tåbira

- Är det i morgon vi ska åka till Peststaden?
- Budapest
- Jamen du har sagt pest hela tiden och det är en stad säger Erik och då, fortsätter A, är det en Peststad för att dom var sjuka och dog enmiljonstycken för hundra år sedan och sen fick dom börja om med Adam och Eva sörru.

Jaha. Det är undervisning hemma morgonen innan vi ska åka med stora flygplanet.

- Men i kväll när vi tar tåget till hotellet på flygplatsen ska jag sitta vid fönstret och D ska ha skorna på hela tiden för det luktar illa om hennes tåbira.
- Tåbira? Frågar Erik som inte kan alla orden.
- Ja det är öl som kommer ut från stortån.

(hon tror inte på det, men driver med alla som tror att hon tror, tro mig!)

Men Erik som inte fattar att A kan dra iväg hursomhelst säger att han inte tror att D har tåbira och att man inte får det från fötter.
- sörru det finns krogar som bara har sån öl och där spelar dom hamburgermusik hela tiden och ingen får ta av sig skorna före klockan nio på kvällen sen gör dom ölen.
- Tror jag inte, säger Erik och höjer på ögonbrynet
- Kom får du se då. Säger A och börjar slita i Eriks strumpor.

Sen blir det brottningsmatch på köksmattan och jag tror jag ska få ett spel för man måste faktiskt gå till bussen för annars hinner man inte till skolan sista dagen före lovet. Och då kanske det inte känns så bra att få lov om man tar lov utan lov.
Men Erik är en riktigt knepig bonuspappa för han säger att det där med buss kan man glömma idag för han ska ändå åt skolhållet med bilen.
Så då var det ju inget med det och frukosten blev intagen och vips åkte dom och här står jag med alla väskorna som ska packas med det man behöver för att vara i en stad där det kanske är lite lite vår i alla fall.

Nä, det här med att vara en vanlig morsa är faktiskt inte så dumt. Men svårt.
Och roligt.
Och underligt och galet och allt går i ett enda huj så jag fattar inte att det redan är Mars och att det ska bli en hel vecka ledigt från allt. Allt. Och mina ben fungerar som om dom inte visste att man kan bryta dem och lökhackarhänderna svider inte längre av löken och alla tentor är klara. Och nu ska tant Ebba skriva liten pytteuppsats som ska vara klar sista mars och det ska bli skitkul.

Men nu.....till väskorna!