Då och då kommer jag på mig själv med att tänka på den där vintern jag bodde i en kartong. Flinet vinklar sig över fejset och hjärtat slår stolta slag genom linnet. Jo, jag bodde alltså i en kartong där det både fick plats en bekväm pappersmadrass (Dagens Nyheter) och en garderob (en plastsäck). I en träback utanför hade jag dessutom ett helt kök med brännare och aluminiumgrytor. Till och med en kaffepanna med visselpip. Jag lagade aldrig mat på det där köket. Men kaffepannan var igång ibland och spritlågan var skön när det var kallt. Och det var det. Mycket kallt.
Vad är det att flina åt?
Nej, det är väl inget kul med det. Men vafan, ska man överleva får man flina åt värre saker än så. Skithus till exempel. Det kan man flina åt. Allmänna toaletter kan man glömma när man bor i en kartong. De kräver kosing. På den tiden betalades skithusbesök med enkronor. Jag tror man lägger i femmor eller tior numera i de där betalboxarna. Men alltså, enkronor har man sällan som kartongboende.
Man skiter över kanten. Kajkanten tillexempel. Vattentoa och allt, rena lyxen.
Och tänderna - dom kan man också flina åt. Du vet, tandborstar och tandkräm och sånt. Badrumsskåpet är proppfullt såklart. Nattkrämen och lilla eylinerremovern trängs med underlagskrämer och mascaraborstar.
Jag tror jag var utan tandborste i ett halvår. Käften smakade rutten krabba men vem bryr sig i en kartong? Nej just det.

I alla fall fick jag tidernas influensa mitt i vintern. Någon febertermometer hade jag ju inte men jag ger mig på, att frossan pressade upp ångan till närmare fyrtioen grader och huvudet fylldes snabbt med krossat glas. I alla fall kändes det så.
I såna lägen är det skönt med en kartong som inte bara står i lä utan också under en bro. Det regnar inte in under en tillräckligt stor bro.

Märkligt nog sträcker jag extra på mig och lyfter näsan mot himlen när jag tänker på den där vintern. Stolt att ha överlevt. Stolt att veta något som de flesta inte har en susning om.Och så minns jag somliga av annonserna i nyhetsmadrassen jag låg på. EXTRAPRIS, stod det.
49.90. Och så var det en bild på en skjorta.
Ja fyfan vilket omväxlande liv man har levt.

En gång var jag förälskad på riktigt. Han hette Göran och ägde en båt.
Inte en sån där båt man bor i, men en fritidsbåt med tändkulemotor, två kojer och en gasolplatta.
Om jag hade fortsatt träffa honom hade jag blivit kvar i svenssonvärlden i stället för att så småningom bo under en bro.Men han sov utan kudde och hade en lillebror som var helt normal. Så det var inte att tänka på, att jag skulle stanna i hans båt. Jag som var så häftig måste ju ha en häftig snubbe.
Eller kanske var det tvärtom. Jag tyckte inte jag var värd honom. Jag trodde inte han ville ha mig på riktigt och hans lillebror var för söt för att utsättas för min person. Såklart var det så.
Men nu låtsas vi att det var tvärtom.
Att jag måste ha en häftig snubbe med spetsiga läderdojor och tighta jeans som man såg ståndet i. Det ständiga ståndet. Alltid redo. För att jag fanns i hans närhet.
Såna killar blir man inte kär i. Det vore löjligt att bli kär i en sån kille. Löjligt att vara kär över huvud taget. Man blir helt nere i stället. Puckad i tiltet bara.
Nej man säger nog inte så nuförtiden.
Man får helt enkelt tänka på att jag är en rätt gammal typ. Och fylla i rätt ord ifall man måste.

Den här sortens snubbar, som dessutom är trådsmala och luktar tobak blandat med något annat, gärna gräs, äger inga båtar. I bästa fall har dom en kvart med ett par slafar och en gaslåga där man kan värma skeden.
Tobak och kola och ett rör ligger där det ska och ståndet alltid redo.
Gud vad jag var nere i honom.
Man snortar på och dyker.
Herregud, inte fattar man att när man dyker upp blir det under en bro med en pappkartong att värma sig i när sperman torkat under jeansen.

Men en gång var jag faktiskt förälskad.
På riktigt.

Läser bloggar om kyrkoval, om tro och om "kyrkaktuella frågor" Äktenskap för homosexuella tycks vara en viktig fråga. Och tydligen också Sverigedemokrater. Politik verkar vara centrum för kyrkligheten.... och så ska man rösta...

Nej jag tänker inte rösta i kyrkovalet. Varför skulle jag göra det? För det första är jag mycket osäker på om jag tror att svenska kyrkans organisation har med religion att göra över huvud taget. Och för det andra kan jag inte förstå varför man ska välja politiska företrädare för det som skulle handla om tro och bön och sånt.
I alla fall är det vad jag förväntar mig när jag någon gång kilar in i en kyrka. Att där ska man be och sjunga psalmer och hitta folk som vet att gud finns även om jag inte vet det eller ens tror det. Såna som bryter bröd och delar en bägare med vin och verkligen tror att de får i sig kristi kropp och blod och när dom gjort det reser dom sig upp och har något nytt i blicken.
Det har hänt att jag varit på såna ställen.
I Adolf Fredrik i stockholm kunde man slinka in på måndagkvällarna. Alltid, alla måndagar. Mässa och sedan fika och prat efteråt. Varmt och skönt när det var kallt ute. Ibland sa prästerna något vettigt, ibland var det nog mest ord för de redan invigda. Men på något sätt alltid på riktigt.
Men alltså, varför jag ska välja en politisk inriktning för kyrkan fattar jag inte. Om det hade handlat om tro, mission, bön, gudstjänstformer och annat som jag tror kyrkan borde syssla med.. eller om det funnits profilering när det gäller människors andliga liv eller för all del kroppsliga, om det gäller att ta ansvar för människor på marginalen...
Men nu... jag skiter högaktningsfullt i om någon är moderat eller socialdemokrat eller homosexuell eller feminist. Faktiskt skiter jag i kyrkligheten över huvud taget.
Så varför skriver jag det här inlägget då?
Jo, för att om det var på riktigt, om det fanns människor som verkligen tog det här med sin religion på allvar utan att göra en grej av det, en sekt eller något fanatiskt, då tror jag den gruppen människor skulle ha mycket att göra bara med att lyssna till alla frågor, all längtan, all vrede och all förvirring när det gäller andlighet. Och det tror jag skulle gagna samhället att det fanns människor som kunde lyssna, bära och tyst smälta - inte för att sedan övertyga någon om något, utan för att bara dela frågorna, låta samtalen växa och djupna...
Det kan man bara om man själv är trygg och förankrad i något.
Så snälla... ni som har en religion, för min skull och alla som är som jag - bråka med er gud, be och ha er, så att vi som ingen gud har kan gå an med våra frågor och vår besvikelse utan att ni tappar tron och försöker övertyga er själva genom att övertyga oss när vi ställer till det med vår misstro...
Om jag skulle hitta en kyrklighet som kunde bemöta mig så, då skulle jag kanske också kunna motivera mig att välja vilka som skulle företräda min röst i den kyrkan. För om det vore så, skulle antagligen företrädarna vara människor som inte sökte politisk makt utan något annat... odefinierbart... det där... som jag och så många andra söker...

Den här dagen började med kallt vatten. Varmvattenpannan (eller vad det nu är som gör att det kommer varmt vatten ur duschen) hade lagt av. Och jag som inte duschade i går eftersom jag inte kom upp ur sängen på hela dagen blev såklart irriterad. Tills jag kom på att här stod jag och var irriterad över att det inte kom varmvatten ur kranen i mitt eget badrum. En sån skitsak.
För ett år sedan kunde jag vara glad om jag hade en kran. Någon annans kran eller en kommunal.
När det är så lätt för mig - som själv var i skiten för ett år sedan - att glömma bort att vara tacksam för den lyx som är vardag för de flesta i det här landet, hur lätt ska det då inte vara för dem som aldrig saknat en kran.
Och faktiskt, jag förstår lite lättare hur det kommer sig, att man kan glömma dem som är fattiga. Så länge man själv inte har allt finns det ju alltid de som har det bättre, så man själv kan anse sig fattig. Och därför identifiera sig med de fattiga och inte själv behöva ge upp något, ge bort något eller ens dela med sig.
Har jag en enda dag erbjudit någon av de hemlösa en dusch??? Nej det har jag inte.
Har jag ens bjudit på en kopp kaffe? Nej det har jag inte.
Ger jag dem ett leende och en hundring i handen när de tigger? Nix.
Och så skyller jag på att om jag själv fått en hundring hade den gått till droger. Ja, men... vaddå, om jag hade sluppit torskarna... äh, jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Men i alla fall gick den där irritationen över det kalla vattnet över i en sorts tacksamhet över att ha en egen vattenkran. Och så har jag kommit på att jag nog ska vara lite mindre tvär mot folk som behöver det jag numera faktiskt har...

Det går bra att gå omkring och se ut som ett åskmoln hela dagarna, sur och jävlig.
Och det går utmärkt att gråta en skvätt vid löken. Lika bra fungerar det att vara genomtrött och ha så tunga ögonlock att man måste stötta dem med tandpetare.
Men om man går omkring och ler fånigt... då måste det vara något fel.
Just nu är det nog rätt mycket fel på mig...

Tänk om makt egentligen är sin motsats. Verklig makt alltså.
Att det enda vettiga när man ska leda människor är att låta sig bli ledd.
Att man förstår, att en stadsminister är helt hjälplös, utan mening och utan värde om det inte finns ett land att vara stadsminister i och ett folk som berättar vad de vill ha sin minister till.
Tänk om verklig makt är att avstå från att styra, avstå från att äga och avstå från att synas... för att lyfta andra, ge andra makt över sina egna liv, ge andra möjlighet att hitta det de behöver och ge andra plats att utvecklas och växa så som de behöver växa...
Tänk om det är det som är verklig makt.
Och tänk om alla som går på socialbidrag och alla som behöver psykvård och andra insatser är de som upprätthåller samhället... i den här bakvända makttanken. Så att de som tar emot hjälp är de som är nödvändiga - annars skulle inte de som ger ha någon att ge till och alltså inte kunna vara präktiga samhällsmedborgare. Hur skulle det se ut? Vem skulle då vara offer?
Mycket finns att tänka...
En dag kanske jag får stå där med makt att vara maktlös.
Jag hoppas jag håller för det.

Hon mötte mig i de smalaste stuprörsjeans jag någonsin sett. Rumplös och gänglig med min mun mitt i sitt eget ansikte. Tretton år med mascaran snyggare påsatt än Mona Sahlin, om det nu säger något.
Hej
sa hon.
Och jag svarade med att börja tjuta. Tårarna bara rann och rösten geggade ihop sig.
Sen gick resten av sig själv och min unge har ringt två gånger och sagt att hon vill komma och hälsa på och att det var askul att vi hade likadana munnar och samma hår. Typ. Och hon ska skälla på mig för att jag sket i henne när hon var liten fast hon har världens bästa familj och tänker bara rymma till mig när hon lessnar på skolan. Typ.
Ba.
Och mina ögon verkar ha sånadär ackumulatortankar som fått fel på tätningen.
Tänk att tjejtrasan hatar marsipan precis som jag.
Och att hon har mvg i ungefär alla ämnen och tänker bli advokat.
Vilken unge!

Herregud, man kan slänga plast och papper och bananskal i en enda röra och få kommunen på sig. Men om man ligger i rännstenen och pissar på sig undviker varje kommunanställd att låta ögonen ta in verkligheten.
Som om det är viktigare att sortera in skräp i rätt fack än det är att hjälpa människor att hitta en säng för natten.

Egentligen borde jag väl känna igen mitt eget barn.
Liksom känna i mammarötterna att det där är någon speciell det.
Men jag känner inget, tänker bara, att jo, hon är söt.
Och så måste jag be chefen ta ett kort av mig så jag kan lägga in det på datadisken och skicka iväg det så hon får se en bild på den hon sagt mamma till en gång. igår.
Det är inte lätt det här
men vem har sagt att det skulle vara lätt att presentera sig för sitt barn efter fjorton år på gatan.
Det är som det är.
och nu funderar jag på vad jag ska berätta om mig själv för en flicka på fjorton som undrar vad jag gjort hela hennes liv...

Det är inte så ofta jag gråter. Men i dag har jag pratat med ett av mina barn.
- Hej mamma sa någon jag inte känner.
Det är klart att jag svarade, man svarar när någon hälsar.
- Hej.
Sen blev det tyst längre än det går att överleva pesten.
Då suckade barnet jag inte känner och som förresten knappast skulle kalla sig barn, dom gör inte det när de är tonåringar.
- Är du också blyg?
Att en unge kan komma på att säga något så intelligent.
Jag suckade jag också och sa att det är jag.
-Dåså. Har du epost?
Och så växlade vi epostadresser och la på luren.
Sedan grät jag och fick stå i löken på jobbet för att det är där man står när man gråter.
Kan man ha en bättre arbetsplats när man behöver låta det rinna över?
Fy fan, och jag ska läsa juridik och bli en hård typ.

Men jag skrev i alla fall något på mailen och skickade iväg det och nu kollar jag mailen varenda rast. Som om jag väntar på något.
Jo jag gör väl det. Och tänker att det här har jag väntat på i fjorton år.