Eldgafflar och andra grannar

Jamen herregud
Ibland är det rätt roligt att vara villatant.
Som häromkvällen när det luktade stekt fläsk från grannens bastu. Jag trodde ju att de grillade korv eller något där inne. Men efter en kort stund kom mannen i huset ut med handduken kring de ädlare delarna och skrek något om att han inte tänkte stanna ett ögonblick till i det där huset.
Om det var den lilla friggeboden med bastu eller om det gällde det stora huset framgick inte, men jag antog, att det handlade om något lite mer än bara fyra kvadratmeter bastu.
Nåja
Efter några sekunder kom en annan herre farande ut med ungefär samma mundering kring höfterna.
Och inte heller han tänkte stanna. Med hög röst lät han oss veta, att det var ett helvete det han hamnat i.
Och det kanske han hade rätt i.
För efter de båda männen kom husets lady iförd absolut ingenting utom en eldgaffel.
Ja herregud vad jag skrattade.

Lite senare kom samma människor ut i trädgården iförda lite mer än handdukar och gafflar. Och nu skulle de tydligen ändå stanna för de satte sig utanför bastubyggnaden med var sitt glas öl och pratade om andra tider.
Den ene hade rest genom hela europa minsann och träffat damer. Sådana man berättar om med ett litet leende och absolut inga prostituerade för sådan var inte han. Och sedan hade det bara varit fasta förbindelser och jo han hade ju testat sig och det gick ju bra.
Den andre hade också testat sig och blivit behandlad för några små vårtor bara. Inget allvarligt och sedan hade han bara haft fasta flickor och finare par. Jodå.
Inga prostituerade där heller för den sorten får man bara en kropp och en massa objudna gäster av. Fniss.

Jamen om dom skulle vetat att det satt en livs levande före detta gathora på andra sidan den fullt genomhörliga häcken... fast det kanske inte skulle spela någon roll.
Man skryter väl om sina bravader oavsett. Och står för sina åsikter hoppas jag. Dom kan ju vara trevliga karlar båda två fast dom inte förstår att man inte måste få betalt för att hora. Det räcker med lite bekräftelse och en säng för natten. Kanske lite frukost och ett telefonnummer. Om man är av den sorten som behöver stålar skickar man någon annan som kan göra ett bryt om det fanns något att hämta i farbrorns lägenhet.
Det finns många sätt att utnyttja män.
Lika många som det finns att utnyttja en kvinna kanske.

Men i alla fall, de drack sina öl eller vad det nu var de hade i glasen och så blev det hennes tur.
Ja jävlar.
Eller vad man säger.  Den tanten visste hur hon skulle använda eldgafflar!

Hon satte igång och berättade om alla jävla småpittar hon sugit av och ... ja alltså man kan inte skriva sånt på ställen som kan läsas av vem som helst.
Rena porrstoryn, bara att skriva ner och skicka in till ... ja inte vet jag vad dom heter nuförtiden dom där tidningarna med fotografier tagna hos något man kan tro är en gynekologisk mottagning.

Det där stekta fläsket då, som luktade från bastun?
Ingen aning.
Men visst får man lite knepiga associationer?

Som sagt. Det kan vara rätt roligt att sitta på ena sidan av ett staket på en liten villagata någonstans nära dig.

Man ska ha husvagn och bubbelbad!

Man stuvar in barn och kläder och en massa annat i en bil, hänger en husvagn bakom och leker att man är Kalle Anka på semester.
Vägarna snirklar sig som om dom fått klåda och så länge det är asfalt på dem är det väl ok men sedan.
Ja alltså, man får vara noga med att ha kissat innan.
Och så går man ut ur bilen när det är dags att rasta och upptäcker att det inte finns plats för en människa fast man kört mil efter mil utan att se ett enda spår efter någon med två ben. Utom det där att det finns en väg alltså. För den lär ju vara byggd av folk.

Men alltså. Det finns inte plats för en människa om man med människa menar en som ogillar att bli genomborrad av diverse pinoredskap.
Vi är i en del av landet där det finns något som kallas bromsar men inte är en del av en bil alltså. Och så vimlar det av en sorts mycket små insekter som tycker att linningen på ett par jeans är en utmaning. Man får svart bälte under bältet om man säger.

Skolflickan och tonåringen som hade tänkt kissa lite lätt där på vägkanten gör inte det. De vägrar exponera ytterligare stickpunkter och säger att de hellre kissar på sig.
Erik menar, att lite får man tåla för utsikten.
Det är fem mil till närmaste bensinmack där det förhoppningsvis finns toa.
Fast skolflickan tycker att vi kan öppna husvagnen för där kan man ju gå in som i ett vanligt hus.
Och det har hon ju rätt i så vi öppnar husvagnen fast Erik envisas med att låta sina ädlare delar bli genomsökta av diverse småkryp. Han tycker det hör till. Att man ska härdas. Fast man har husvagn.
Jag är bara glad, att jag vägrade gå med på blöjbyten i tältmiljö.
Fast visst är det snygg utsikt. Absolut.
Men vi kör vidare en bit tills vi hittar ett ställe som Erik säger är ett blåshål så där ska vi få vara ifred för de värsta småkrypen.

"insekter", teckning av Burasuko

Husvagnen backar han in på en stickväg, fäller ut benen och säger att här ska vi bo ett tag.
Och han har rätt i att de där små otäckingarna är något färre här. Så Ok. Vi stannar och jag tänker, att man kan väl stå ut ett tag. En natt eller så.

När vi vaknar nästa morgon är det inte mer än tre grader ute. Juli. Tre grader. Sätt ihop det med kusar (som faktiskt inte är där just då) och hungriga barn och en rätt trött Ebba. Himla kul grötmorgon. Liten har lust att testa om alla hårstrån sitter fast om man drar i dem eller om man kan få loss några ifall man tar i lite extra och Erik har inte tid att göra något annat än att packa ryggsäckar. En till alla utom liten och sig själv. Liten ska nämligen sitta i en bärstol på hans rygg. (Och i bärstolen packas blöjor och annat smått som får plats under rumpan på en liten fjäril.

När vi ätit och grälat och försonats och blivit snälla och satt på oss ylletröja och fina kängor hänger vi ryggsäckarna på oss och börjar gå. Uppför.
Sen går vi lite mer uppför. Och ser ett par tre renar medan vi går ännu mer uppför.
Det är svårt att förstå att det kan finnas så mycket uppför i ett litet land.
Det är då vi börjar tänka på att vända. Några av oss. Man skulle kunna vända, ta första bästa bil tillbaka till ett plattare landområde och till exempel börja hacka lök.
Vi pratar lite om det och Erik säger att det bara är en liten bit kvar. Inte längre än vi redan gått.
Typ.
Och det har vi ju klarat så då ska vi väl klara det en gång till. Säger han.
Suck.

Nåja.
Vi tar oss vidare uppåt och uppåt och sedan lite neråt tills vi ser stället.
Det ser ut som om någon väldigt begåvad stadsarkitekt lekt med vatten och skuggor. Grå husfasader, vit markbeläggning, lite gröna buskar och ett fantastiskt vattenfall i flera dimensioner.
Här och där finns infällda bubbelbad i marmor. Ser det ut som alltså.
Jamen om han hade sagt vart vi skulle. Fast vi hade inte trott honom. Och precis när vi tar av oss de där otäcka ryggsäckarna kommer solen också.

Jag kan ju säga, att de där marmorbadkaren är bland det lyxigaste jag suttit i någonsin.
Det enda som fattades var väl lite varmvatten. Fast solen var som en gasolspis, tror det hade gått att steka ägg på hällarna om man bara hade haft något med sig.
Kan ju säga också för den som har lust att bli en aning avundsjuk, att vi åt fjällöring kryddad med en sorts lök som växte vilt. Och så fick vi bubbelvatten direkt ur källan.

bild: Saskia Ozon

Vi glömde faktiskt bort de där som bits och sticks. Fast vi var helt nakna.
Tills vi kom tillbaka till husvagnen och skulle sova.
Men det är en annan historia och den har jag inte tänkt skriva här. Nån måtta på intima detaljer får det vara!

Rötter

Bild: Camilla Connolly

Man kan leva sitt liv på gatan och låta bli att tänka på att det skulle kunna vara annorlunda. Och man kan leva sitt liv på gatan och tänka på att det kunde vara annorlunda.
Man har det valet.
Att antingen vara medveten om att man skulle kunna göra något annat, eller låta bli att vara medveten om det.
Om man valt att låta bli att tänka på att man skulle kunna bo någonstans, ha ett jobb, kanske tjäna vita pengar, då kan man intala sig, att man har det rätt hyfsat ändå. Och komma med sånt som att: "Ja nån jävla svenne vill man ju inte bli"
Fast det nog är just det man skulle vilja bli om man bara visste hur.

Sen, när man blivit en svenne upptäcker man ju att man har ungefär samma problem som när man gick på gatan och tjänade ihop till pulver.
Inuti alltså.
Man har det man har.
För mig handlar det om att jag aldrig tror att någon ska vilja stanna hos mig. Så jag är rätt jobbig att vara med för att jag liksom tänker, att jag nog ska bli lämnad. Kanske inte idag men i morgon när den jag vill ha nära har upptäckt att jag är omöjlig.

Det är inte nytt. Jag tror jag lärde mig det när jag var liten. Ja inte så att jag egentligen tror det är sant, att alla ska lämna mig. Men för mig var det ju så. Pappa lämnade mamma. Sedan lämnade mamma mig. Och jag bodde hos en familj som lämnade mig och sedan bodde jag med Pappa som lämnade mig. Ur mitt perspektiv alltså. Sen, att det fanns en massa andra anledningar än att det var fel på mig, det visste jag ju inte då.
Så jag trodde ju att jag var hopplös.

Och inte blev det bättre av alla relationer jag stökade omkring med. Hallikar och så kallade pojkvänner. Män som var beroende av mig för sina inkomster eller män jag var beroende av för att få tjack. Eller bostad. Eller mat för den delen. Fast käk var aldrig nummer ett, man kan svälta länge för lite pulver.

Jag är väl inte direkt ensam om att ha dåliga erfarenheter av nära relationer. Så jag tror många känner igen sig i den där känslan av att aldrig kunna lita på någon enda människa. Att någon ska vilja stanna. Vilja älska.

Men idag frågade min stora flicka något jag blev väldigt berörd av.
Hon sa:
- Men du, är du säker på att du själv kan stanna kvar hos någon du älskar då? Du har ju alltid varit den som gått.

Himla klok fråga.
Och jag måste ju vara ärlig och säga att jag nog inte alls har klarat av att stanna.
Så när jag säger att människor har lämnat mig så är det sant så länge jag var barn. Men så fort jag blev tillräckligt stor för att ha "vuxenrelationer" så är det alltid jag som lämnat.
Eller nästan alltid.
Men lika ärligt kan jag säga, att det är inte så längre. Nu kan jag stanna. Stanna och ta några djupa andetag och säga, att jag stannar. Även om du väljer att gå.
Så jag sa det.

Och det känns ända ner i fötterna.
Som rötter i en stadig mark.

Olika ...

Erik klagar ibland på att han är ensam. Ensam man alltså.
Det har han ju rätt i.
Men min kloka skolflicka hade en del att säga om det....

- Hörru, det där är ju dumt
- Varfördå då, svarade Erik
- För att alla är olika.
- jamen jag är ju ensam om att vara min sort.
- och jag är ensam om att vara min sort. Sörru. För att alla är olika.

Ja just det ja. Alla är olika!
Tror jag när en liten feminist vid min barm... eller?

jag var en jävla missbrukare som övergivit mina ungar

Nu när jag har små barn omkring mig hela dagarna. (jamen skolflickor är väl också små) tänker jag rätt ofta på hur det var för mig när jag var liten.
Pytteliten som liten. Och lite större som skolflickan.
Och det är klart att jag inte minns hur det var när jag var spädbarn men jag vet att jag hade en mamma som älskade mig och en pappa som fanns någonstans tills jag var två år. Sen försvann han.
Men i alla fall fanns det en annan man i min mammas liv tills jag blev tre år och vi hade det nog ganska bra.
Tills han dog i en bilolycka och mamma blev helt hjälplös.

Hon lagade inte ens mat eller gick upp ur sängen och jag tror att hon tog en massa piller för att få dö och då sov hon i flera dygn.
Nu vet jag att hon hade bröstcancer också och att det var det hon dog av så småningom.
Men då hade jag redan hunnit stjäla mat på ICA och blivit placerad i fosterhem ett tag.
Sen fick jag bo hos pappa och hans nya fru i ett väldigt fint hus och jag fick nästan vad jag än pekade på.
Men jag fick inte min mamma för hon var ju död. Så jag tyckte att han bara brydde sig om sina nya barn och sin nya fru och att jag aldrig fick vara med på riktigt.
Jag hängde med äldre killar, fick jungfrusilen, blev med barn, stack hemifrån och sen vet ni ju hur det gick. Åt helvete tills jag sprang rätt in i ett helt annat liv och lärde mig rimma och skala lök.

Jag fattar ju nu att min mamma gjorde vad hon kunde för att ge mig det jag behövde men hon kunde ju inte göra mer än det hon gjorde för hon var deprimerad, sjuk och fick ingen hjälp.
Eller kanske ville hon inte ha någon hjälp för att hon inte litade på människor. Hon var från ett annat land och hade inte bott med sina föräldrar så länge hon heller.
Sånt där verkar vara ärftligt. Fast nu tänker jag se till att mina ungar får ha mig länge länge länge.
För jag vet ju att jag inte alls är som min mamma för jag gjorde inte det jag hade kunnat när de föddes. Jag hade inte cancer och var inte deprimerad. Jag var en jävla missbrukare som sket i mina ungar på riktigt.
Jamen det är ju sant.
Och det är vad jag måste leva med samtidigt som jag blivit en mamma som inte skiter i exakt samma ungar som jag numera tar hand om och älskar så jag blöder inuti.

Man kan aldrig göra om det som varit men man kan göra något annat än sitta och vara bitter.
Fast först måste man erkänna. Och berätta att man fattat vad man gjort och dessutom bevisa varenda dag att man inte gör om det. Lika länge som man svikit minst. Kanske dubbelt så länge.
Och inte vänta sig att dom man övergivit ska förlåta eller glömma eller ens tycka att man är något annat än en skit.
Det är så det är.
Och det är väl då det blir en total överraskning, som ett mirakel faktiskt, att dom där ungarna inte bara är beredda att ge en usel mamma en ny chans utan dom tillåter att man gör misstag och att man ryar och gnäller och bär sig åt bara man finns kvar.
I alla fall är det så för mig. Jag är inget annat än en morsa som försöker. Och har upptäckt att det räcker.
Man måste inte vara en supermorsa. Inte ens om man varit en gathora innan.

gissa om jag älskar mina barn för det.

Strandliv

Jo alltså.
Man öppnar bilen och stuvar in en massa saft och bullar och filtar och handdukar och en låda med sjukvårdsartiklar inklusive myggmedel och solskyddskrämer med faktor 30.
Sen fångar man in skolflicka med kompis, fäster babyskyddet ordentligt i framsätet och placerar liten där och sig själv bredvid fnitterungarna bak. Mannen sitter bakom ratten och har bestämt åt vilket håll bilen ska köras och tonåringen suckar över att det borde finnas bilar med fnitterskydd.
Som tur är har vi ett sjusitsigt vrålåk så det finns säkerhetsbälten åt alla.

När bilen stannar ser man en sjö och en massa gräs och tänker att det där ser ju ut som en bild ur någon film.
Men sen, när alla grejjer är utplockade ur bilen, filtarna lagda i det höga gräset och saftflaskorna nedstoppade i en plastpåse i sjön för att hålla sig lite svala och det är dags att själv också bli lite sval och sänka ner sig i samma vatten.
Då kommer knotten.

Ettriga svarta projektiler med käftar som hugger in i blodkärlen längst uppe i hårfästet. Det svider som eld och när man försöker bli av med dem visar det sig att de sitter i klasar, krossas mot handen som blir alldeles blodig och att det finns ungefär tre tusen knottuslingar i kö för varje krossat odjur.
Och som om det inte skulle räcka så finns en annan käftförsedd otäcking.
Bromsuslingen.
En grå centimeterlång bombare som sliter stora hudbitar från kroppen på en inte ont anande badbrud.
Och en annan trekantig typ som beter sig som en efterhängsen älskare. Man viftar bort och den flyger en bit bort bara för att ta sats och anfalla bakifrån.

Små pyttisar måste ligga under skuggnät så dom klarar sig.
Men skolflickor skriker i högan sky och bestämmer sig för att det enda vettiga är att vara under vatten.
Så det är dom. Tills läpparna blir knallblå och den oroliga mamman måste ta i på skarpen och tvinga läppägarna att värma sig invirade i handdukar och filtar.
Som flyttas till den genomvarma bilen eftersom det är enda stället dit knott och broms inte tar sig.
Så länge rutorna är uppvevade alltså.

Om vi blir kvar länge på stranden?
Nej.
Kokta halvätna och ganska fnissiga bestämmer vi oss för att ta en tur till ica i stället. För att där finns det glass.
Och sen var det ju ändå dags att steka pannkakor och man vet ju, att det bästa med glassen är pannkakssylten.

Men sommarlov är det och det är ljuvligt!

nyrakad häck?

Gräs växer.
Om det nu är någon som inte visste det innan. Jag hade i alla fall ingen aning om att gräs växer så mycket och så fort. Och att man måste raka av det minst en gång i veckan.

Ja klippa då. Men det är som att raka skallen. Man kör med en helvetesmaskin fram och tillbaka, fram och tillbaka och ska titta förnöjt på hur hela ytan blir jämn och fin.
Det blir den inte.
Dessutom är det livsfarligt att vara i närheten av maskinen medan den är igång eftersom den kastar kottar och småsten och kan klippa av en tå lätt som en plätt.

Om man bor i villa måste man ha en sån apparat. Eller en dyr som åker omkring av sig själv lite planlöst men ändå lyckas raka av gräset överallt på något magiskt sätt. grannen två hus härifrån har en sån. Den är tyst och snäll och kastar inga kottar.
Men alla andra har monster som man måste sätta igång tidigt på söndagsmorgnar eller sent på torsdagar.
Inte samtidigt allihopa, nejdå, vi har var sitt pass så att det alltid ska bullra hemtrevligt i närområdet.
Och det där med att det ska vara så hälsosamt att ha egen trädgård och bo grönt. Nåja. Bensinen kanske är av en annan sort när man tankar gräsklippare?

Men i alla fall är gräset avrakat och morotslandet ligger med små små strån som ska bli morötter och rädisorna har redan blivit uppätna.
Och idag ska grannen klippa häcken tillsammans med Erik.

Ska bli kul att se hur dom samsas om en enda häck, och om den kommer att se nyrakad ut den också!