...Man går in genom en dörr och möts av valnöt. Exklusiva paneler och kokossitsar på alla stolar. Där får man, av en kvinna som sitter bakom en hög disk, en nyckel, en badrock och en liten väska med flaskor. Först tänker jag att det är likör, vin och champagne i de där små vackra buteljerna. Sen inser jag, att den sortens likör har man på utsidan. Inte insidan.
Så...
fortsätter man in genom en annan dörr och möts av kakel. I golv och tak och på väggarna. Kakel. Det är som att prata med ett eko av sig själv varje gång man av misstag öppnar munnen.
Man ska inte öppna munnen. Det liksom känns i hela atmosfären, att man inte ska använda något annat än diskreta nickningar och sirliga handtecken.
De där sirliga handtecknen ska, förstår jag, övergå i en vridande rörelse när man satt in nyckeln i sin skåpdörr. Då ska den ljudlöst öppna sig. Är det meningen.
Det är inte riktigt det som händer. Faktiskt händer inget alls. Först alltså. Sen använder jag musklerna jag inte visste att jag hade. Och då smäller låset upp och dörren skriker sig upp.
Vems lilla kropp står i centrum för allas blickar?
Jodå, den här lilla Ebbans lilla spinkkropp. Jamen glo då!
Hrrmmmharkelgruff.
Jag sneglar runt och försöker förstå vad det är man ska göra sen.
Att man ska ta av sig kläderna har jag ju fattat. Men... aha. Badrocken. Och väskan med de små flaskorna. Låsa dörren igen. Lägga nyckeln i facket i väskan som man ska ha med sig överallt? Nehej, man tar det lilla gummibandet och sätter nyckeln i det och... AH!!! runt ankeln. Det är bara det att min ankel är väldigt liten så att gummibandet hänger som en löstarm och nyckeln släpar i kakelgolvet när jag går. Så jag får... ha den om halsen? Skulle varit mycket bättre om det funnits en snodd.
Det får bli dubbelvikt gummiband runt ankeln och så småningom en blodfri fot. Cirkulationen stryps liksom.
Tvagningen liknar den i skolan för länge sedan. Man står där i långa rader i små bås och sneglar på varandras bröst. Kollar in hur stora dom har blivit sen sist. Fast den här gången är det kanske mer att se efter hur långa dom blivit. Ja, inte för min del alltså. Min bröstkorg är rätt ohängd. Det är inte med brösten jag marknadsfört mig. Nä. Fast när jag varit gravid har jag haft bomber. Eller snarare granater. Men ändå.... nu ser jag utan problem både navel och mushår när jag gluttar neröver.
Efter en stund förstår jag, att jag borde tagit med mig någon liten flaska in i duschen. Så jag kliver iväg i mitt nakna skinn och plockar åt mig. Schampo, balsam, duschkräm och någon annan sorts gegga jag inte vet vad det är. Minns inte namnet.
Den skulle man inte ha i duschen förstod jag lite för sent. Men vaddå. Lite spill... Och att kladda ner sig efter att man nyss gjort sig ren??? Har jag aldrig förstått mig på.
Rena och fina fick vi göra entré i bastu och bubbelavdelning. Och så fick vi varsin liten nummerbricka. Den skulle vi hålla reda på och sedan kolla på en tavla ovanför en dörr. När vårt nummer visade sig där skulle vi gå in och få b-e-h-a-n-d-l-i-n-g!
Jajamensan.
Förresten hade jag inte en aning om att det finns bastu och bastu och ytterligare bastu. Sån med ånga och utan och en med doft. Man väljer att droppa en sorts olja på en sten och sen luktar man likadant när man kommer ut. Ungefär som att bli rökt.
Antagligen finns det någon sorts ordning i det där, hur man gör entré och när.. i vilken bastu man börjar och slutar och när man ska bubbla och allt.
Men... alltså jag började med bubblet och hann med röken och ångan. Sen blev det min tur på nummertavlan. Och herregud!!!
Tänk er ett rum med tre smala britsar och ett naket fruntimmer på var och en av britsarna. Insmorda med ... gyttja? med handdukar utanpå. Och på riktigt - gurkor på ögonen. Eller gurkskivor. Men ändå.
På den fjärde britsen skulle jag ligga.
Jag kan ju säga att man nog inte skulle skratta i det där läget.
Det gjorde jag.
Skrattade alltså. Fullkomligt exploderade innan jag hunnit fram till min brits. Jamen herregud...
I alla fall.... jag blev insmord, knådad, duttad på, fick stenar på magen och en varm handduk eller vad det var runt hela kroppen innan jag somnade. Fullkomligt utmattad.
Det var liksom bara att vackla upp när damen med oljorna väckte mig.
Upp och ut i bubbelsalen och in i det varma rummet som ligger i anslutning till den vanliga bastun. Precis lagom varmt för att fortsätta att drömma sommar i.
En av mina goa restaurangvänner väckte mig och påstod att vi skulle äta.
Vem kunde tro att det fanns mat i kakellandet?
Men jodå. Iförda badrockar gick vi in genom en dörr jag trodde hörde till städet, men som visade sig dölja annat än skurvagnar och sopkvastar. Fortfarande kakelinklädd låg den där... den exotiska djungelbaren. Vattenfall och lianer. En massa konstiga växter och .. öh, jo jag tror det var papegojor och en jättegeckoödla.
Såsmåningom var det meningen att vi skulle klä på oss och gå hem.
Men vad händer? Jo alltså, den där nyckeln som stasat benet på mig hela dagen visade sig visserligen slinka in i låsöppningen men sedan vägrade den röra på sig.
Tills jag tog i lite. Då gick den av.
Och att ta mig hem i badrock... nä, ni vet... det är vinter..
Vaktmästaren fick ta hål i dörren och öppna inifrån. Gissa om borrhelvetet ekade i kaklet när han drog i gång den!!!
....men jag såg inte till något sandpapper och har inte bytt skinn vad jag vet.
Så kanske är det riskfritt att ha pojkar på rummet ändå?
Bilder: Ou Yang och Ingres
vänta och värmen bli kvar.
